Såpoperalimbo

Med samlingen Dirty Tricks hamnar Brian K Vaughans serie Ex machina officiellt i såpoperalimbo. Det händer liksom ingenting.

Det är ett ganska vanligt fenomen i serievärlden att handlingar går i stå, att samma små intriger ältas om och om igen utan att någonsin klaras upp. Berättelsen kryper fram i snigelfart och innan man vet ordet av så har man läst två album utan att ha kommit en ruta närmre seriens slut.

Fables är också inne i en sådan period nu, men sällan har jag skådat sådant vattentramp som i Ex machina. I de senaste två albumen har en sak hänt: Hundered har bestämt sig för att kandidera till presidentämbetet. Bestämt sig. Inte börjat kandidera, inte blivit inblandad i några presidentintriger … bara kommit på idén.

Det här fenomenet grundar sig i samma problem som de gamla klassiska såpoperorna brottas med: En handling som inte har något egentligt slut, eller i det här fallet inget bestämt sista nummer av tidningen. Vad jag vet finns det ingen som sagt att Ex machina tar slut i och med nummer X. Vad jag vet så kommer bara Vaughan att fortsätta skriva tills han tröttnar, eller något. Och så länge tidningen säljer bra finns det ju ingen anledning att tröttna.

Några snabba serierecensioner

Ex machina: The first hundered days är en superhjälteserie med skruv. Det finns många sådana. Men Ex är … bra. Superhjälten som kan tala med maskiner och få dem att lyda lägger masken på hyllan och blir politiker. Problem uppstår, så klart. Första albumet ger mersmak – det här är en sån där serie där man bara vill köpa alla album och stänga in sig på vinden för att läsa.

Lucifer: The divine comedy är det fjärde albumet om satans äventyr. Serien har hela tiden blivit bättre sedan det ganska sunkiga första albumet. Säga vad man vill men författaren Carey spar inte på krutet: Här är det nya kosmos, ärkeänglar och galna tarotkort åt höger och vänster. Kanske lite för spacigt ibland.

Desolation Jones är en klassisk Warren Ellis. Huvudpersonen är nerdankad ex-spion med superkrafter som försörjer sig som privatdetektiv i LA. Han är givetvis ful i munnen, pillerberoende, superkaxig, allmänt labil och har dålig hygien. Men det är en bra serie, man får sig en skön fix Ellis-dekadens.

God save the queen av Carey. Jag vet inte varför jag köpte denna rackare. Den innehåller ju ett av mina all time hatobjekt: Moderna älvor. Dessutom är den tecknad på det där ”titta vi gör en serie för vuxna”-viset som jag inte riktigt pallar av. Handlingen i sig är rätt urk den med. Läs inte, kan man väl säga.

Bästa böckerna 2008: #3

Brian K Vaughan, Y the last man
Alla män i hela världen, utom en, dör. Allt blir kaos. Vad har hänt? Varför? Dessa frågor visar sig snart … inte vara så viktiga. Y the last man är en magnifik serie i tio volymer som överträffar det mesta och inte alls följer de vägar man förväntar sig. Det här är förmodligen den bästa långkörare till serie som publicerats på år och dagar, just för att den inte vandrar i schablonernas upptrampade spår.

Y är spännande, rolig och samhällskritisk på en och samma gång, ofta i en och samma serieruta. Det verkar som om det finns en frihet i att börja en berättelse med att 50 procent av jordens befolkning mystisk dör — kan man få läsarna att svälja en sådan sak, så finns det sen inga gränser för vad man kan göra med berättelsen. Vaughan gör det mesta, och bästa, av denna frihet.

Varning för fler popkulturella referenser än vad som kanske är att rekommendera, dock.

Jag har ännu inte vågat skriva en riktig recension av Y, men har diskuterat serien här och här. Någon gång inom en snar framtid ska jag läsa om alla delar. Sen ska jag fanimig skriva en uppsats.

Efter apokalypsen är alla kvinnor vackra

Y the last man - Girl on girlI går hade jag ett litet Y: the last man-marathon hemma i soffan. I ett svep läste jag del 3-6 och jag är nu helt övertygad av om att Brian K. Vaughan och Pia Guerra är någon sorts övernaturliga andar som stigit ner till Jorden för att sprida glädje — serietidningsglädje.

Förresten, det här är ingen recension. Jag väntar med den tills dess att jag läst alla album i serien. (Någon gång i sommar då det allra sista albumet släpps.)

I Y: the last man dör helt plötsligt alla handjur i hela världen — från myrslokar till pappalediga ekonomer — vilket resulterar i kaos och förödelse. Alla — utom en slacker vid namn Yorrick och hans apa, Ampersand.

I skildringen av Yorricks och Ampersands vandring genom en värld där alla män — och således majoriteten av läkarna, poliserna, brandmännen, soldaterna, piloterna, sophämtarna, teknikerna — försvunnit framkommer en feministisk samhällskritik som både är subtil och övertydlig på samma gång. Jag inte sett något liknande i någon annan mainstreamserie.

Det finns dock en sak som inte riktigt passar in med seriens budskap: alla kvinnor Yorrick stöter på är vackra. Med ett fåtal undantag ser de ut som modeller, eller porrstjärnor, allihop. Kanske är det författarnas sätt att säga att, faktiskt, alla kvinnor är vackra. Men mer trolig är att en serie med en sexig donna på omslaget säljer bättre än om hon hade sett ut som Jan Eliasson. Eller, vem vet, så handlar det bara som slentrian — kvinnor som inte ser ut som photoshoppade modeller är på det hela taget ganska ovanliga i seriesammanhang.

Trist. Men Y: the last man är ändå den bästa serien jag läst på bra länge.