Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

brandon sanderson

  • Imgur
    Hur börjar man ens recensera den sista boken i en fantasyserie som följt en genom hela livet? Jag tänker: Rakt på sak.

    Varning spoilers.

    Robert Jordans och Brandon Sandersons A memory of light är en högst medioker bok. Korta, fantastiskt spännande och dramatiska partier skiljs åt av långa malande beskrivningar av truppförflyttningar. Ja, större delen av boken består av onödigt fluff, vilket egentligen är helt i linje med hur den här serien brukar vara, och resultatet blir att de intressanta delarna är märkligt jäktade.

    Jag känner viss frustration över att upplösningen på många av de frågetecken som fans spekulerat om i, bokstavligen, decennier blev så otillfredsställande. Plötsligt dyker Demandred upp; han har varit i Shara hela tiden. Okej? Att det riket bara nämnts i förbifarten tidigare och att man inte vet något om det… det förtar lite av “big reveal”-känslan. Och Padan Fain, vad var grejen med honom? Under hela seriens gång har det hintats om honom och hans krafter, för att i slutänden bli ingenting. Samma sak mer Moraines återkomst, den verkade inte ha så stor betydelse. Tråk.

    Trots detta var det trevligt att läsa A memory of light, men jag inser att det nästan uteslutande beror på att jag varit en Wheel of time-fanboy. Boken i sig är inte mycket att hurra för och jag läste vidare för att jag, helt enkelt, ville veta hur det slutade.

    På tal om slutet, hur konstigt var inte det? Rand byter kropp och får förmågan att tända pipa med tankekraft? Hur ska man tolka det?

    The wheel of time må vara en av de mest inflytelserika fantasyserier som skrivits, men den är också ett praktexempel på den episka följetongens alla nackdelar. Ingenstans är det tydligare än i A memory of light.

  • UnknownWords of radiance är en tjock jäkla bok. Över tusen sidor är den, och jag vet inte om mina handleder någonsin kommer att återhämta sig.

    Tegelstenen är tack och lov riktigt, riktigt bra. Episk och storslagen så att man baxnar, så långt ifrån dagens grimdark-trend man kan komma. Mina tankar dras snarare till det tidiga 90-talets fantasy, pre-A game of thrones. Med det vill jag inte säga att allt är glatt och tjusigt, utan snarare att Brandon Sanderson inte tycks vara intresserad av att försöka chocka sina läsare med hur ”hård” och ”mörk” hans värld är. Fokuset ligger snarare på action, spänning (åh så mycket spänning!) och mysterier. Sanderson är extremt bra på att skriva dessa tre saker, men kanske inte fullt lika talangfull på andra områden. Han tycks till exempel helt oförmögen att skriva humor, och de tillfällen han ger sig på någon sorts whedonesk snappy dialog misslyckas han kapitalt.

    Words of radiance är den andra boken i Stormlight archive-serien. Totalt ska det bli tio delar, uppdelade i två större berättelsebågar om fem böcker vardera. Det här får ju en rutinerad fantasyläsare att bäva en aning. Pallar man att ge sig in i något som troligen kommer ta ett decennium att avsluta? Hur fan ska Sanderson lyckas hålla igång storyn i 8 000 sidor till? Vad ska man göra medan man väntar på nästa del?

    En hoppfull sak är att Sanderson inte jobbar med cliffhangers på samma sätt som exempelvis George RR Martin, som kan kapa en bok mitt i en dramatisk händelse. Han har även lärt sig av Robert Jordan, och ser faktiskt till att avsluta sidoberättelser och låta vissa spår i storyn nå sitt slut redan här i bok två. Det är skönt. Det är vettigt.

    Vill man ha actionfylld, Final fantasy-inspirerad, superepisk dunderfantasy så bör man läsa den här serien. Den är helt vansinnigt bra.

  • Med jämna mellanrum dyker det upp fantasyförfattare som profilerar sig med knepiga magisystem. På 90-talet höll Dave Duncan (Magic casement, Past imperative m.fl.) den fanan högt, men sedan dess har det varit lite skralt. Hos Duncan blev magin nästan som en egen karaktär, någonting som utvecklades och avslöjades genom böckerna. Hur magin fungerade var alltid ett av storyns största mysterium.

    Nu har Brandon Sanderson tagit över fanan från Duncan. Hans böcker är genomsyrade av klurig magi av de mest skiftande slag. I Elantris handlade det om runor kopplade till landets geografi; i Mistborn-trilogin om olika metaller som ger olika förmågor; i Way of Kings om det mystiska stormljuset; och i Warbreaker om färger och själar. Gemensamt för alla dessa trollerisystem – möjligtvis undantaget Elantris – är att effekterna är väldigt snarlika. Sandersons magi förvandlar alltid utövarna till superhjältar. De kan hoppa långt, klättra på väggar, bli starkare, slåss som demoner och en massa andra typiska superhjältekrafter. En annan gemensam nämnare är att de är intimt knutna till världen och till handlingen, ofta så till den grad att magins mysterier är handlingen och definierar världen.

    I Warbreaker är magin minst lika viktig som huvudpersonernas göromål. Vissa av huvudpersonerna är till och med manifestationer av magin. Detta skapar ett extra spänningsmoment genom hela boken – jag är inte bara nyfiken på vad som ska hända karaktärerna, jag fortsätter även läsa för att få redan på hur i helsike allt det här med färger, själar och levande gudar hänger ihop. Eftersom Sanderson är en riktigt skicklig spänningsförfattare är Warbreaker förbannat svår att lägga ifrån sig.

    Trots att den innehåller ett intelligent svärd som heter Nightblood.

  • Den här boken är berättelsen om en ung man som upptäcker att han har superkrafter. Ja, den utspelar sig i en ganska cool fantasyvärld och är 1005 sidor lång, men det förändrar detta faktum. Ung kille. Superkrafter.

    Nu råkar det vara så att boken också är berättelsen om en ung kvinna som upptäcker att hon har superkrafter, om en man som redan är asbra på att använda sina krafter, och om en 55-åring som har en rustning och ett svärd som ger honom superkrafter.

    Dessa superhjältar måste, ovetande om varandra, bekämpa en onämnbar Fara som hotar världen och på vägen upptäcka sig själva.

    Allt detta mot fonden av en värld som plågas av ständiga orkaner och vars flora och fauna har anpassat sig efter detta. När det börjar blåsa åker gräset ner i marken, till exempel. Dessutom är det en jävla massa krig på g. Hård värld, hårda människor.

    Det här låter ju inte så roligt, men det är det. På något sätt lyckas Sanderson få en tämligen stereotyp fantasyhistoria att bli intressant och spännande. För mitt bland kampen mot Ondskan (som ingen riktigt vet att den finns än) stoppar Sanderson in karaktärer och relationer som känns på riktigt, filosofiska grubblerier och en hel del insikt i hur människor tänker och resonerar – eller snarare hur de inte gör det. Värden och dess historia är dessutom genuint fascinerande, och storyn i sig var så pass spännande att jag bortprioriterade min skönhetssömn flera dagar i rad.

    Men, varning, det här är klassisk high-fantasy. Förbannat bra high-fantasy, men gillar du inte genren så har du inte mycket att hämta. För oss andra är det här det bästa som hänt sedan vi hörde talas om George RR Martin första gången.

    Det enda som oroar mig är att denna 1005-sidiga koloss är den första delen av tio. Vi snackar alltså minst 10–15 års väntan på upplösningen.

    Kom inte och säg att jag inte varnade er.

  • Jag har äntligen kommit på vad Robert Jordan gjorde för ”fel”, varför hans The wheel of time-serie förvandlades till tusentals sidor vattentramp.

    Problemet var att han inte ville berätta en historia om en människa (Rand), eller en grupp av människor (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene), eller ens om denna grupp och deras vänner (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene, Elayne, Aviendha, Moiraine, Min, Thom). Nej, han ville berätta en historia om hela världen. Han ville bli en krönikör av alla viktiga händelser och skeenden i sin påhittade värld.

    Eftersom han från sida 1 berättade sin historia ur de olika karaktärernas perspektiv, så blev han tvungen att lägga till nya när de han redan hade inte räckte till. Inträffade något viktigt på en plats där ingen av hans karaktärer befann sig, ja då fick han lov att introducera en ny snubbe. Och så fortsatte det tills det blev ohanterligt.

    Det Brandon Sanderson gör i The gathering storm är att rensa upp bland berättarperspektiven. Han koncentrerar sig på Rand, Perrin, Mat och Egwene, och kryddar sparsamt med ett fåtal andra.  Han låter dessutom flera perspektiv komma fram i samma kapitel – något Jordan var ytterst snål med.

    Resultatet blir ett avsevärt högre tempo, med nästan inga ovidkommande bihandlingar. Det händer faktiskt saker. Frågor får svar och intriger avklaras. För första gången sedan … någonsin … så är antalet mysterier färre efter boken än innan. Man känner att upplösningen är på g.

    Det är fantastisk. Äntligen rör det på sig! The gathering storm är en den bok jag väntat på sedan, typ, The shadow rising. Sanderson briljerar. Han skriver som en ungdomligt energisk Robert Jordan. (Och han är för övrigt avsevärt bättre på att skriva action.)

    Jag ser faktiskt fram emot nästa del. Bara det! Jag har inte sett fram mot en Jordanbok på typ 10 år.

  • gathering-storm

    Via.

  • elantrisJag köpte Brandon Sandersons roman Elantris enbart för att det är han som ska skriva klart Robert Jordans jätteamöba The wheel of time. Jag tycker lite synd om Brandon, för allt han någonsin skriver, eller redan har skrivit, kommer att jämföras med Jordan. Så jag kommer inte att göra några sådana jämförelser här.

    I Elantris så står staden med samma namn i fokus. Under århundraden har dess gudalika invånare använt sin magi för att hjälpa omvärlden, men för tio år sedan hände någonting katastrofal och stadens invånare förvandlades till hiskliga odöda monstrositeter som nu lever inspärrade i sina forna palats.

    Den stora frågan i Elantris är vad ända in i helskotta som orsakade stadens fall. Detta utforskas ur tre olika perspektiv: prinsens som drabbats av stadens förbannelse, prinsessan som måste rädda riket undan en inkompetent kung, och den utländske prästen som vill frälsa alla hedningar.

    Karaktärerna är i sig inte så jättefascinerande — tämligen stereotypa — men själva berättelsen, och världen, suger in en direkt. Det enda jag har att klaga på är att Sanderson använder lite väl mycket hokus-pokus och deus ex machina i bokens sista del. Sanningen om Elantris är oförutsägbar, vilket ur ett läsarperspektiv är jättebra, men tydligen var den så till den milda grad oförutsägbar att Sanderson själv inte visste hur hans karaktärer skulle få reda på den. Lite krystat blev det.

    Men för fan, låt inte det avskräcka er. Elantris är en riktigt bra bok och jag har blivit rejält sugen på att läsa Sandersons andra böcker. Det är även mycket trevligt att läsa bra fantasy som inte är del av någon lång lång serie. Elantris är fristående och det verkar inte som om Sanderson har några planer på att skriva en fortsättning – trots att han ger ett rejält upplägg för en sådan.