Så fick jag äntligen möjlighet att lira Arkham horror. Vi var tre spelare – jag, min sambo och hennes syrra. Ingen av oss hade tidigare testat spelet, och bara jag hade läst igenom den extremt opedagogiska och dåligt disponerade regelboken. (Krank uttryckte det väl på twitter: ”Massor av rätt nödvändiga grejer står typ nästan längst bak.”)
Jag tänker beskriva upplevelsen i punktform.
Heliga hoppande Moses vad mycket kort, pluppar och brickor. Det tog lätt en halvtimma bara att lassa upp allt på bordet och sortera det.
Pro tip: Börja tidigt. Vi kom igång först vid 21.30 på kvällen, mestadels på grund av att det kändes som självmord att plocka fram spelet innan de tre vilda barnen gått och lagt sig.
Om du är trött redan innan spelet börjat så kan det vara en bra idé att avstå. En av spelarna droppade av redan en timma in i spelet, och vi som blev kvar uthärdade ytterligare en och en halv innan vi slocknade. Så, nej,vi han inte avsluta partiet.
Eftersom ingen av oss riktigt kunde reglerna, och eftersom regelboken är sjukt bökig att hitta i, så gick allting väldigt långsamtvi glömde vi säkert hälften av alla regler. Idealiskt hade varit att spela med någon som redan kunde spelet som ett rinnande vatten.
Texten på korten är ganska liten och vi hade tämligen taskigt ljus. Dålig kombo.
Det är extremt svårt att veta hur man ska tänka i spelet, att veta vad som är bra val och vad som är dåligt. Det går inte riktigt att se hur man ska spela eftersom det finns så många olika delmål, och eftersom så mycket ligger utanför spelarnas kontroll.
Sammanfattningsvis så häpnade jag inte direkt över vilket fantastiskt spel AH var. Jag kan se att spelet kan vara kul, men det känns som att det är en låg väg dit – det känns som att man måste kunna reglerna utantill för att få ett bra flöde på spelet, eller ännu hellre bli guidad av en erfaren spelare.
Just så här textigt är det här numret av Sinkadus.
Sinkadus nr 27 (oktober 1990)
Omslag
Angus McBride. Det tog väldigt lång tid innan jag såg att det här omslaget inte föreställde en bepansrad kentaur.
Ledare
Sinkan har återigen fått fler sidor, 40 stycken, men bara åtta av dem har färg (tidigare 16). Detta var mest kostadseffektivt, enligt ledarskribent Olle Sahlin.
Hemmafronten
Olle Sahlin berättar om sina upplevelser i ”Drömtåget”. Detta var tydligen ett lajv-liknande arrangemang som 18 000 åttondeklassare fick pröva på. Någon här som var med?
På produktfronten är det inte mycket som händer i detta nummer. Lite äventyr till Mutant och Drakar och demoner men inga större grejer. Eller, jo, Monsterboxen är på g: ”Alla de bästa varelserna från Monsterböckerna, de som redan är klassiska, kommer att finnas kvar, men vi kommer att rensa ut en del av de tristare kräken.”
Arkivet
Mikael Stenmarks ”Nohstrils demoner” är en finurlig liten mini-kampanj. En handelsman vid namn Serafim Festglade har tagit upp demonologi som hobby, och det är ju sällan en bra idé. Serafim är dessutom så inkompetent att hans ritualer ofta bara leder till att en massa smådemoner släpps lösa att härja fritt i staden Nohstil. Samtidigt har en halvgalen demondödare anlänt för att söka reda på ”den förmodade demonologen och hans ondskefulla anhang”. Tonopaz Demonbane är beväpnad med demondödarsvärdet Drakeld och är i allmänhet paranoid. Som grädde på moset finns även en riktig, duglig, demonolog och demonfördrivare på besök i Nohstril. Mitt i detta släpps rollpersonerna lösa. Det kan gå hur som helst.
Gillar man inte demoner så bjuder Arkivet även på sfinxar. Anders Blixt delar med sig av regler om hur man kan spela en sfinx som rollperson. Tydligen är de oftast jägare men kan även ibland syssla med röstmagi och harmonism. Hm… jag kan se mig rollpersonen framför mig, ett flygande lejon/kvinna som pressar sig fram genom grottgångarna och spelar flöjt mot sina fiender.
Dessutom: Ulf Schyldts superübermagiska stridshammare. Texten får mig återigen att inse det vanvettiga med Äventyrsspels sed att skriva besvärjelsenamn med versaler. I löpande text ser det ju helt bananas ut! ”FÖRTROLLA VAPEN är alltid aktiv, likaså VARSEBLIVNINGSvarianten och de kostar alltså inga PSY-poäng eftersom de försörjs av NEXUS.” Det här var visserligen innan internet och versal=skrika, men ändå …
Bonus: en tävling!
Här kommer mitt slappa förslag:
Magikern: Gillar du ägg? Dvärgen: Nej.
Äventyr
”Den Eingreenska borgen” av Ola Nilsson. Äventyret börjar med SL-tipset att ”inte bli arg om spelarna överlistar dig”. Bra tips det.
Jag kommer ihåg att jag spelledde detta äventyr en gång i tiden. Det jag främst minns är att det fanns muterade orcher och en röd riddare. Mycket riktigt:
När kaosporten öppnades översköljdes orcherna av kaospartiklar, och när de blev en del av det kaos som demonerna skapas av förändrades de drastiskt till vanskapta kopior av kaosvarelser.
Och:
Adelsmannen, som bar sin helrustning under ritualen, blev nu för alltid en del av den och förlorade samtidigt all fri vilja. Rustningen färgades blodröd.
Det är allt du behöver veta om det äventyret.
Övriga artiklar
”I Angbads skugga: rollspel i Silmarillions värld” är föga förvånande en artikel av Anders Blixt om att spela SRR i Beleriand. Som vanligt när Blixt skriver om Sagan om ringen så är det en riktigt bra, matig artikel som ger konkreta tips, allmän bakgrund och tips på olika kampanjer. Och varningar:
Vissa spelare kanske önskar ha tjänare till Morgoth som rollpersonen, men frågan är om det är så vettigt. En Morgoths underhuggare får inte agera på egen hand, utan måste i allt underkasta sig dennes vilja.
Roligt nog tipsar Blixt om att använda Stjärnornas krig: rollspelet. Efter lite modifikationer kan ”resultatet bli mycket spelbart”.
Strategispelet Empire, som ges ut av Äventyrsspel, recenseras också. Det är typ asbra tycker Johan Anglemark. Suprise!
Insändare
Ohoh, ”Är rollspel kultur?”-debatten sträcker upp sitt förvrida huvud och ser sig runt efter villebråd. Daniel Bernhoff tycker att rollspel är ”en konstform, ett uttryckssätt liksom dikter, film, tecknade serier, teaterpjäser med mera. Det är dessutom en mycket särpräglad konstform, om både kräver och ger mer”.
Till det svarar jag: Ja, säkert. Kom igen för fasen, skulle Svart duell kräva mer än Svarta ballader?
Zonen
Efter lanseringen av ”nya” Mutant har Sinkadusmaterialet till spelet degenererat totalt. Numera består det nästan uteslutande av listor på cybernetik, programvara, vapen eller annan teknologi. I det här numret beskriver Johan Gabrielsson implantat som 3D-stillvideo, Muskelbooster och Infällbara klor.
Fantasibrist? I början var ju materialet ganska ambitiöst med noveller, äventyrsmiljöer och ditten och datten. Kanske uppskattades det inte av läsarna? Det är lättare att skriva, och använda, listor på mutationer antar jag.
Reklam
Äventyrsspel ger ut tennfigurer sedan ett tag tillbaka. Men frågan är vem som hittade på de ”balla namnen” i presentationer som den här nedan. ”Demonslaktarlegionen” är ju bara det värt någon sorts pris.
Illustrationer
Ännu ett nummer med extremt få illustrationer. Tre stycken och en karta om jag räknat rätt. Trist.
Omdöme
Jag vet inte exakt hur risig Sinkans ekonomi var vid den här tiden, och inte heller hur pass stor del av marknaden Lancelot Games snott från Äventyrsspel (förmodligen pytteliten), men det verkar onekligen som om redaktionen jobbar i uppförsbacke. Känslan av reklamblad gör sig påmind för första gången på länge, vilket som bara förstärks av ”recensionen” av egna spelet Empire.
Jag får också känslan att artiklar som den till Mutant mest är till för att påminna folk om att spelet existerar, något som pliktskyldigt slängs in i brist på vettigt material. Verkshöjden är ju i det närmsta negativ. Fast å andra sidan är det helt i linje med Sinkans outtalade ”spela nu”-policy som hängt med sedan nr 1. Kanske blir kontrasterna starkare när Mutant-listorna ställs mot Blixts mer experimentella SRR-artikel? Jag vet inte, men resultatet blir i alla fall att Mutant-materialet saknar puls. Det är inte ens roligt tråkigt … det bara listor.
Piruett 