Sinkadusmåndag, del 16

Sinkadus16faks — Illustration: Anders Gonzales, till äventyret ”Lettiskt intermezzo”.

Sinkadus nr 16 (december 1988)

Omslag

Boris Vallejos halvnakna bruttor är här för att stanna verkar det som. Det var förmodligen något som uppskattades mycket i pojkrummen runt om i Sverige.

En annan skön sak är att redaktionen återigen dragit ner antalet puffar på förstasidan. Här finns bara två stycken, och det känns betydligt lugnare än bara för något nummer sedan.

Ledare

Bokklubben (där man kunde prenumerera på Äventyrsspels fantasyromaner) är nerlagd. Tydligen ska resurserna i stället användas till att ge ut fler romaner. Hur nu det hänger ihop.

Hemmafronten

”För första gången har vi lyckats få ut sex nummer av Sinkadus under ett och samma år! Gosh, wow! Boy, oh-boy!”

Det är bara att gratulera, så här i efterhand. Sinkadus utgivningstakt har varit en ständig källa till självironiska kommentarer från redaktionen under åren som gått. Skoj att de äntligen lyckades nå upp till sitt mål.

Och plötsligt så blir det frågesport. Genom att svara på 25 frågor av typen ”Vem har taket från ett utedass som mössa?”, ”Vad är en zanderspetz för något?”, ”Vilka bodde i den Dansande tranas kloster?” och ”I vilket land hör Pyrisamfundets nationalsång egentligen hemma?” så kan man vinna en helårsprenumeration på Sinkadus. Yay!

Annat plock:

Äventyrsspels produkter har gått över till formatet G5, vilket tydligen ska göra produkterna billigare.
Det fanns under den här perioden tankar på att ge ut ett Ereb Altor-brädspel.
Förmodligen ett skämt, men ”Bland tomtar och troll” sägs vara ett äventyr som bara ska säljas den 24 december 1988. ”Ny tomtemagi, nya tomtevapen” … jag får migrän bara av tanken.

Arkivet

”Den sanna magin och dess utövare”, av Sven Andersson, är någon sorts upprop för att återföra mystiken till magikern. Som hjälpmedel för spelare och spelledare är den måttligt lämpad, eftersom inget av magisystemen i Äventyrsspels fantasyrollspel riktigt fungerar på det sätt som Andersson efterlyser. Möjligtvis kan man använda sig av hans tips om stil och attityd, men … bjäpps.

Plus: Nya besvärjelser till EDD och ett alternativt skadesystem till Samuraj (samma som i Ivanhoe).

Öh va?

Den här veckans pris i kategorin allt-måste-vara-med är ”Spåkonster” (Anders Blixt och Sandra Hurtig). Artikeln börjar med en kort introduktion: ”I alla tider har människor försökt läsa framtiden på olika sätt”. Därefter följer en lista lista på alla sätten.

Från geloskopi (att spå i skratt) och molybdomanki (att spå i ljudet av smält bly) till cyklomanki (spå i ett roterande hjul), kromniomanki (spå i lökar), och kritomanki (havrekakor)…

Nog för att artikeln är allmänbildande, men vad ändå in i häcklefjäll är det tänkt att man ska använda den till? Är den riktad till SL? ”Ni kommer till ett land där alla går omkring med ostar under armen, ty alla tror på tiromanki.” Eller är tanken att den ska ge inspiration till nya rollpersoner? ”Min rollperson är en hippomantiker, han spår framtiden i hästars gnäggningar och stampningar.”

Ett par exempel på hur man kan använda infon skulle inte ha suttit fel.

Äventyr

”Lettiskt intermezzo” till Mutant 2 av Anders Blixt. Klassiskt upplägg: en av rollpersonerna har en syster som har gift sig. Rollpersonerna åker för att hälsa på, upptäcker att huset är skövlat och systern kidnappad. Därefter: jakt!

Pluspoäng för att äventyret innehåller kosacker.

Insändare

Erik Granström inleder brevspalten med ett långt inlägg om gott och ont i rollspel där han bemöter kritik från Dag Stålhandske, som tydligen har tyckt att Svavelvinter är lite väl svart och vitt.

Shauguliterna uppfattas av de flesta … som mycket onda, därför att de saknar all medmänsklighet och inte skyr några medel för att nå sina syften, men de saknar inte motiv för sin ondska. […] Vidare saknar Svavelvinter en ”vit” motpol till ondskan. Spelarnas ursprung – Trakoriska riket – är snarare ett neutralt rike med rymligt samvete […]. Det krävs inte alls att äventyrarna är ädla hjältar. De ska bara vara förbannade på Shauguliterna, vilket även tjuvar lär kunna bli.
Erik Granström

Klubbspalten fortsätter för övrigt att leverera: Spelklubben RFSU ”söker kontakt med spelare över hela Sverige”.

Slaget om blodsgläntan

… är något så oväntat som ett helt litet brädspel mitt i tidningen. 2-4 spelare går loss på varandra med riddare, orcher, satyrer och alver. Karta och ark med urklippbara spelmarkörer bifogas. Spelbart? Förmodligen.

”Äventyrligheter”

Anders Blixt skrivit en liten guide för hur man bygger ett eget äventyr på bästa sätt. Han ger tips på olika berättartekniker, hur mycket detaljer man bör ”dunka in” och hur man gör för att binda ihop flera äventyr. Slutligen får läsaren ta del av lite olika idéer om hur man kan variera sina äventyr, exempelvis genom att låta rollpersonerna vara jättemäktiga, onda eller allmänt konstiga (muterade möss, irrbloss).

Fredrik Ström fortsätter med att ge SL ännu mer råd. Han har stöpt om ett introduktionsäventyr som han tycker är dåligt – ”Herubar Gular” i SRR – och förklarar steg för steg varför originalet suger, och hur mycket bättre det kan bli. Det här borde faktiskt vara obligatorisk läsning för alla äventyrskonstruktörer. Ström ställer framförallt den mycket kritiska frågan ”Varför skulle slottsherren sprida ut hemliga ledtrådar till sin egen skatt, i sin egen borg?” – ett fenomen som kan översättas till nästan alla spel och äventyr. Spelkonstruktörer går ofta för långt i sin iver att garantera att ingen spelare missar någonting.

Äventyrsspecialen fortsätter med Henrik Strandbergs ”Äventyrsmiljöer”, som handlar om hur man gör äventyr i stadsmiljö. Ok läsning.

Övriga artiklar

Sinkadus tar en titt på Rolemaster! ”Ett mycket realistiskt rollspel”. ”Mängder av tabeller simulerar i stort sett allt som kan hända”. I stort sett en positiv recension av spelet. Ganska torr och ointressant skriven, tyvärr.

Illustrationer

Min hjälte och husgud Håkan Ackegård gör Sinkadus-premiär. Woohoo! Kolla:

Omdöme

Nummer 16 var en ovanligt matig tidning. Intressanta artiklar står på rad, och de värsta konstigheterna hölls till ett minimum. Me like.

Alla Sinkadusmåndagar finns samlade här.

Sinkadusmåndag, del 14

Sinkadus14cover — Illustration: Stefan Nagty, till artikeln ”Ner i underjorden”.

Sinkadus nr 14 (augusti 1988)

Omslag

Det dröjde länge, men till slut kunde inte ens den tappra Sinkadusredaktionen stå emot längre. Frestelsen blev för stor, och de smällde upp en bystig ”donna” på omslaget. En donna som rider en varelse med mycket suspekt utseende. Suggestivt, liksom.

Oh well.

Givetvis är det Boris Vallejo som ritat.

Ledare

I detta nummer orerar Fredrik Malmberg om speltester. Hur de går till och sånt. ”Det viktiga är att man får ett ordentligt grepp om hur reglerna fungerar.” Jäpp.

Hemmafronten

Det blir intet Partisan. Ja, nu är det officiellt. Det bidde inget.

Det finns två skäl till beslutet, det ena är att vi har tagit oss en ordentlig titt på på de spel vi har och vilka nya produkter till dessa som vi vill göra, och kom då fram till att ytterligare ett rollspel just nu skulle ta bort för mycket resurser från de spel vi redan har på marknaden. Det andra skälet har med ett visst aktuellt lagförslag att göra — så som situationen är nu är vi inte riktigt säkra på om Partisan är rätt spel att ge ut just nu eller inte.
Olle Sahlin

Där ser ni – självsanering fungerar!

Personligen tycker jag att ett icke-existerande Partisan är betydligt mer spännande än vad ett färdigt spel någonsin kunde ha blivit.

Arkivet

Oj oj oj. Arkivet har bytt stil. Detta måste vara den mest utrymmeskrävande vinjetten jag sett i en tidskrift någonsin. Den tar ju upp mer än halva sidan.

Jaha, men innehållet då? Vad kan man säga? Heraldik. Sköldar, regler, tinkturer, delningar, blasonering. Etc, och så vidare. Även Japansk heraldik får sin en omgång. Sånt här var ju som manna från himmelen: det var helt underbart att få reger för hur man skulle göra sköldmotiv. Allmänbildande.

Därefter tar Ingemar Wiklund över rodret och beskriver hur man bygger upp mer ”verkliga” underjordiska grottbostäder för orcher och annat onkytt. Han tar upp viktiga saker så som ljus, värme, mat, husdjur, vatten, avfall … Helt enkelt allt som krävs för att förvandla ett härligt grottröj till någon sorts demografiövning. Tanken är god, men jag har aldrig sett ett lyckat försök att göra grottkräl realistiska.

För den som är intresserad kan man även läsa Dag Stålhandskes lilla blänkare om skogstroll. De bor i skogar och är noggrannare med hygienen än andra troll …

Öh va?

Detta nummers djupdyk ner de onödiga reglernas träsk heter ”Eldar och facklor” och är skrivet av Per Högström. Per, förstår ni, har varit så snäll och driftig att han skrivit ner hur man gör för att få eld på en fackla eller lägereld. Hela härligheten består av en färdighet, kallad ”Slå eld”, och en massa olika modifikationer på tärningsslaget. Försöker man tända eld i en storm får man -12, till exempel.

Det känns verkligen som en färdighet man vill bränna sin surt förvärvade erfarenhetspoäng på. Enda gången jag kan se att den komma till nytta är om någon rollperson maxar färdigheten och bestämmer sig för att bli pyroman.

Zonen

Olle Sahlins ”Superkomplex” diskuterar riktigt enorma grottsystem och underjordiska bunkrar och till och med rymdskepp. Vi får reda på varför de finns, vilka som byggde dem, hur det är att äventyra där, vad man kan tänka sig hitta etc etc. Jaja, vi fattar, det är jättestora grottor. Men hur roligt är det egentligen? I dag känns det inte så roligt att läsa, men för 20 år sedan? Sweet.

Övriga artiklar

”Erebs äldre historia” heter Erik Granströms alster om, ja, gissa själva. Det enda jag kan se i denna kronologi som skiljer sig från andra fantasyvärldar är att alver, dvärgar, människor m.fl. raser skapades samtidigt av gudarna. ”Normalt” brukar ju människor vara nykomlingar till världen, på ett eller annat sätt. I övrigt är Ereb en extremt traditionell fantasyvärld med krig hit, och krig dit, magiska katastrofer, mäktiga riken som faller, och så vidare. Detta var fasligt fascinerande läsning när det begav sig. I dag känner jag mer att datum-för-datum-historia kanske inte är det mest spännande i världen.

Och när vi ändå är inne på Drakar och demoner, så finns det i detta nr av Sinkan ett extremt utförligt rollformulär som innehåller rutor för alla konstiga specialregler som dykt upp i tidningen under åren. Kolla bara:

Äventyr

Det svämmar verkligen över av Mutant-äventyr i Sinkan. Jag tror det är betydligt fler sådana än till exempel DoD-äventyr. Nu är det i alla fall fråga om Måns Lagerlöfs ”Loberga herrgård” som är ett klassiskt deckaräventyr. Rollpersonerna befinner sig på en herrgård när ett mord sker, och de måste försöka ta reda på vem av alla husor, trädgårdsmästare och konstiga gäster som är mördaren. Tack och lov var det inte butlern som gjorde det.

”Loberga herrgård” är fortfarande ett helt klart spelbart scenario, men det mest intressanta har egentligen inte med äventyret att göra, utan med Anders Blixt introduktion till det:

99% av alla Mutant-äventyr som sänds till Äventyrsspel handlar om att rädda Pyri-samfundet från undergång eller liknande dramatiska händelseförlopp på hög nivå. I längden är det tröttande att läsa om alla perfida organisationer som strävar efter död och förintelse i stor skala. Därför var vi mycket glada när vi fick detta Mutant-äventyr i handen, ett äventyr som inte liknar någonting vi tidigare har publicerat.

Som jag har sagt tidigare: För att vara en hobby vars medlemmar skryter så om sin fantasi och kreativitet, så är det nedslående hur lite originalitet som finns i rollspelsland.

Insändare

Signaturen ”En påpekande 5-tonåring” rasar mot masern. Masern var ett vapen i Mutant som 5-tonåringen tyckte var overklig, eller något sådant. Detta i ett spel där intelligenta ekorrar sprutar eld ur munnen. Det roliga är att personen inleder sitt brev med ”Visst är Mutant ett fantasibaserat spel, men att ta med laser och maser i vapenform är ganska överdrivet”. Öh, hallå, det finns för fasen flygande öar i Mutant.

Magnus B är också på pettimeterhumör, och klagar på att matpriserna i DoD:s olika moduler stämmer dåligt överens. Matpriserna! Herre jösses …

I Klubbspalten vill folk (ofta 12-åringar) ha ”ERFARNA rollspelare” hela tiden. Vad ska de med dem att göra?

Reklam

Samma gamla egenreklam, samma gamla annonser. Säga vad man vill om det, men Sinkan hade i alla fall väldigt trogna annonsörer. Ser det ut som.

Illustrationer

Svagt nummer, om jag får säga det själv. Det enda som sticker ut är att artikeln ”Superkomplex” av någon anledning illustrerats med serierutor.

Omdöme

Mjäh. Heraldik, liksom, hur roligt är det? (Jävligt roligt om antalet timmar jag satt och ritade vapensköldar är något att gå efter.) Och det förvånar mig att tidningen fortfarande inte har slutat med att publicera menlösa regler som ”Hur man gör upp eld”. Jag förstår inte riktigt varför sådant ständigt dyker upp, om och om igen. Hur många var det som använde dessa regler? Någon?

Ännu fler Sinkadsmåndagar finns här.

Sinkadusmåndag, del 13

Yes box, Sinkadusmåndag i dag igen. Like clockwork, som utlänningarna säger.

Vill ni har mer rollspelsnostalgi att roa er med så kan ni läsa om DoD-äventyret Dimön, eller Neotech. Vad har ni att förlora?

Sinkadus nr 13 (juni 1988)

Omslag

Jösses. Om jag tyckte omslaget till nr 12 var stökigt, vad är då det här? Jag blir yr bara av att snegla på det. Eldmoln, rymdskepp, stora färgglada textsjok. Färger färger färger! Tidigare hade Sinkan väldigt få budskap på sin etta, men nu det blivit helt crazy.

Boris Vallejo heter artisten. (Va, har han målat annat än nakna muskelbyggare? Det visste inte jag.)

Ledare

Helt klart är att hobbyn gått in i en ny fas; den har så att säga mognat. Jag tror att de som fastnat för rollspel kommer att fortsätta och jag tror att alla kan, och måste göra, sitt för att säkra återväxten av nya rollspelare.
Fredrik Malmberg

Ja, kära läsare, vad har du gjort för att få fler att spela rollspel på sistone?

Hemmafronten

Redaktionen har flyttat till Södermalm. Om det berättas utförligt. Olle Sahlin sitter numera under ”ett mystiskt hål” varur mystiska skrin och susanden kan höras. ”För någon dag sedan lät det som om en mås hade förirrat sig in där och ljudligt beklagade sin belägenhet.” Jag tycker att det är fantastiskt att man avsatte utrymme för sånt här. Det har ju verkligen inte med någonting att göra, att få veta hur det gick till när Äventyrsspel flyttade, men jag tror att det bidrog en hel del till att bygga en relation till läsarna. Efter några doser Sinkan tyckte man nästan att man kände alla som jobbade på tidningen.

Partisan dyker upp igen! Lyssna: ”Spelet har blivit mer försenat och kommer i slutet av 1988”.

Dessutom kan vi läsare mysa ner i soffan med en lista på de första 100 produkterna från Äventyrsspel. Inte illa pinkat!

Arkivet

”Riddarordnar” av Henrik Strandberg. Historiska ordnar alltså. Johanniterriddarna, Tempelriddarna, Tyska orden mfl, och hur man kan använda dem och dess likar i rollspel. För en gångs skull är det en ren fluffartikel, utan en massa tärningskombination och nya förkortningar. Raka, enkla råd. Me like, det var sånt här man slukade med hull och hår när man var liten. Jag undrar hur många kampanjer runt om i landet som plötsligt tog helt nya vändningar när en ny Sinkadus kom ut. Jag vet att mina gjorde det i alla fall.

Bonuspoäng för att redaktionen snott en spalt om heraldik från något engelskt uppslagsverk.

Ola Nilsson och Anders Blixt skriver om skurkar. Personligheter, drivkrafter och sådant. De har också skrivit ihop regler om Nidningspoäng och Vanrykte. Har för mig att dessa senare dök upp i Hjältarnas handbok (1994).

Även: Regler för att spela gengångare i DoD.

”Örter och droger i samuraj” (till DoD Samuraj) av Henrik Strandberg, innehåller givetvis en massa regler för att avgöra hur kraftiga o dyl som örterna är. Men det som får mig att hicka är att listan på olika örter är fem sidor lång. Helt sjukt. Fem sidor! Underbart.

Mina favoriter är ninjaörterna. NINJAÖRTER! ”Örter som endast är kända av ninja.” Där kan man hitta godingar som Ashiga (”Offret dör omedelbart”), Kuto (”Fräter sönder näsvägar, bihålor, ögonglober, munhåla och hjärna inom loppet av tre timmar”) och Jizure (”Kroppsdelen måste amputeras på grund av förstört nervsystem”).

Det var inte lätt att vara spelare i Sverige efter att ens SL läst den artikeln. Förbannade ninjor!

Äventyr

”Jakten på Mean Geibriel” till Stjärnornas krig är ett av den typen av äventyr där spelledaren förväntas läsa långa långa harranger av text för spelarna. Det funkar sällan bra, och här tas det till extremer. Vi snackar hela spalter av ”läst det här högt”-text.

Men Äventyret då? Rollpersonerna flyger till ett annat solsystem för att rädda en tillfångatagen agent. Fastnar i tullen, bryter sig in i en bunker, slåss mot stormtrupper, spränger en kraftstation … Ja, ganska exakt vad man kan förvänta sig av ett Stjärnornas krig-äventyr. En av ondingarna heter Dark Yook (”en mycket slug och beräknande person”). Bara det. En skurk med ”Hej, jag är en skurk”-namn är det enda jag kräver av ett Stjärnornas krig-äventyr.

Zonen

Biologiskt förstärkt människa, eller ”Biomensch”, är den senaste i raden av klasser till Mutant. Som jag fattar det är biomänniskan en framexperimenterad nedfryst människa med lite fysiska mutationer som gör den snabbare och coolare och hårdare och mer lämpad för att leva ut tonåriga pojkars maktdrömmar. Artikeln återanvänder dessutom en illustration från förra numret, fast svartvit. Kolla här till höger, bara.

Det roligaste med biomensch är att alla är tyskar! ”Alla BFM är tyskar, med tyska som modersmål” … det är ju helt fantastiskt. Tyska övermänniskor är just vad Mutant saknade. De borde alliera sig med rubbitarna. Jawohl, herr Kaninchen!

Övriga artiklar

Varghundar till Sagan om ringen rollspelet. Det finns både varghundar och lägre varghundar, som inte är lika smarta. Tolkiens raslära tog sig lämpligt nog ända ner bland jyckarna, tydligen.

Öh va?

”Junker ulv” något så ovanligt som en dikt. En Mutant-dikt. En lång jäkla dikt. Delvis på rim. Ni får ursäkta mig att jag inte känner igen versmåttet, det var ett gäng år sedan jag pluggade litteraturvetenskap. Det är en ganska rolig dikt, på sitt sätt.

En lysande segersommar
Därute till ända gått;
I regn av kulor och svärdshugg
Den unge Ulv stod sig gott.
/—/
Ur stigbygeln foten lossnat
Och tyglarna glidit ur hand,
Den vacklande ryttaren griper
Mot fladdrande manen ibland.
/—/
Och långsamt, med ovan penna,
Vid bladets slut skrev han ner
Ett kors och sjätte september —
Nu fanns ej plats för mer.

Lite nödrimmat kanske, men ändå. Men ändå: En dikt? Sinkadus upphör aldrig att förvåna.

Insändare

En Anneli P skriver in och klagar på att alla ”pojker” bara skriver in och klagar. Wooo… meta.

Fredrik Ström är mycket upprörd över alla språkliga brister som förekommer i Äventyrsspels spel. ”Det heter manövrer, inte manövrar” och så vidare i all oändlighet. Pust. Språkpoliser är tröttsamma.

Dagens allmänbildning (och glimt in i Olle Sahlins psyke):

Sinkadus är en spelterm som betyder 5-2 när man spelar tärning. Det finns fler sådana, t ex ”snake eyes”, två ettor, och ”boxcars”, två sexor. (Om jag hade fått bestämma hade säkert tidningen hetat det senare. Det ordet betyder ”godsvagnar”, nämligen.)

Reklam

Äventyrsspel excellerar i att göra avlång, pratig egenreklam:

Illustrationer

Första gången jag lagt märke till att en illustration återanvänts. Märkligt.

Omdöme

Jag tycker det är intressant att Sinkan sällan var rädd att låta artiklarna ta plats. Jag är tveksam till om t.ex. Fenix skulle vika fem sidor till en lista på örter och droger. Men det var väl detta som var Sinkadus styrka: man fick inte bara några allmäna idéer och uppslag, man fick all information man kunde tänka sig behöva. Nakdelen med detta var möjligtvis att det fostrade den passivia mentalitet som ofta gör sig hörd på insändarsidorna: ”Öh, jag hittar inga regler för tvåhövdade glavar, vad ska jag göra nu? Kan inte ni publicera regler för sånna?”

Sinkadusmåndag, del 10

Sinkadus nr 10 (november 1987)

Omslag

Här har vi ytterligare ett exempel på Sinkadus-traditionen att välja ett omslag (denna gång av Boris Vallejo) som inte har ett dugg med innehållet att göra.

Bilden föreställer en höftskynkekrigare i fajt med en drake (bonuspoäng för att han verkar vara på väg att ge draken en snyting på nosen).

Puffarna talar om Mutant och en ny magiskola till DoD.

Lite dubbla budskap om jag får säga det själv.

Ledare

Fredrik berättar hur han och Klas Berndal varit på spelkonvent i Borås. 400 deltagare och allt i regi av spelföreningen Armageddon. Finns denna fortfarande kvar i livet? ”Man hade bjudit in en hedersgäst från USA”, berättar Fredrik utan att avslöja vem. Mycket märkligt.

Hemmafronten

I förra numret av Sinkan skämtade redaktionen att Äventyrsspel skulle ge ut ett rollspel om My Little Pony. Miljarder och åter miljarder upprörda läsare hörde av sig och rasade mot förslaget. Det ger en fingervisning om hur stor auktoritet Sinkan hade på den här tiden, och hur allvarligt läsarna tog allt som stod i tidningen. Det är både rörande och tragiskt, på en och samma gång.

Det kommande Efter Ragnarök känns verkligen som ett hopkok när man läser Anders Blixt förhandstitt: cyborger, muterade växter, Jämtland, robotmänniskor, ninjor, Järnringen, ”världens fräsigaste sportbil”, kärnvapenexplosioner, ”ruskiga monster”, Gotland, Den flygande holländaren … Om jag skulle behöva peka på en Äventyrsspelsprodukt och säga ”här börjar de tappa greppet” så är det Efter Ragnarök. Ninjor? Va?

Partisan – nu med utgivningsdatum april 1988

Arkivet

Inflationen på magiskolor börjar göra sig känd. Här får den redan digra skaran sällskap av Johan Köhlers spiritism och Ulf Zindermanns röstmagi. Slöseri med utrymme om jag får säga det själv. Röstmagi har väl lite existensberättigande — jag har alltid sett den som magisk jojk — men spriritsm är bara så odrakarochdemonig. Oh, ett roligt citat från röstmagitexten:

Röstmagins färg är knallgult, vilket symboliserar besvärjelsernas omskakande effekter på omvärlden. (Dessutom gillar många dvärgar starka färger.)

sinkadus10faks — Ett tydligt tecken på överskott av magi.

Dvärgar gillar starka färger. Jaha? Det var som attan. Här lär man sig något nytt. Jag gillar verkligen hur Sinkadus är fullt av sådana här små popcornfakta som saker och ring. Mutantskandinavien är fullt av tigrar. Dvärgar gillar starka färger, och rider på ”små hästar”. Men jag undrar hur det skulle se ut om någon (med mer tid än vad jag har) sammanställde alla små faktoider. Vilken bild av t.ex. dvärgarasen skulle framkomma då?

I ”Det åttonde elementet” spekulerar Dag ”Drakdödaren” Stålhandske i vilka fler element som kan finnas, utöver de sju som redan är kända (jord, luft, eld, vatten, mörker, ljus, köld). Magi-inflationen har spridit sig även till varandes grundstenar, kan man säga. Stålhandskes förslag på ett åttonde element är tid, tanke och kaos. Tack och lov slipper vi besvärjelser och stats på elementarer. Artikeln är en ren tankekittlare, och som sådan fungerar den riktigt bra.

Zonen

Alla stackars Mutant-spelare får nöja sig med lite kampanjmaterial till Combat Cars. Meh.

Övriga artiklar

Äntligen får vi en första glimt av Drakar och demoners kampanjvärld, Ereb Altor. Den första beskrivningen känns förvånansvärt mycket Trudvang: Frostalver som vallar sina renar, stora skogar som rymmer hemligheter … Jag får inte alls intrycket av det kulturella lapptäcke som världen senare degenererade till. ”Introduktion till Ereb Altor” innehåller även en kronologi, där någon stackars kalenderbitare har tvingats sitta och pressa in Äventyrsspels tidigare äventyr i Ereb Altors historia. Jag vet inte hur pass väl detta lyckades — är helt enkelt inte tillräckligt insatt i alla de olika händelserna.

Det mest intressanta med artikeln är dock kartan. Titta:

Ja, du ser rätt, det är en taggig version av Europa. Så här blev det ju dock inte tillslut. Ereb Altors slutgiltiga karta blev betydligt mindre europalik. På gott och ont. Det jag gillar mest med ovanstående karta är de många och stora vita fläckarna. För detta ska kartritaren ha en fjäder i hatten. Rollspelskartor har en tendens att bli smockfulla med länder, städer och saker — även kartor som föreställer områden som förment är outforskade. Underskatta aldrig den vita ytans förmåga att väcka skaparlust.

Dessutom: SL-tips från Anders Blixt (”Ha kul!”), regelfunderingar och errata.

Äventyr

Det är inte ofta man hittar äventyr till Mutants grundregler i Sinkan. ”Ambassadören som försvann” är en sådan sällsynt fågel. Upprinnelsen till äventyret är ett forntida experiment (i Dalarna) som, givetvis, gick snett. Följden: Intelligenta spindlar som allierar sig med Gotländska telepater och kidnappar Pyrisamfundets ambassadör till de skotska grävlingarna.

Jösses. Äventyr till Mutant blir verkligen inte bättre när man återberättar dem …

Nåväl, hela historien slutar med ett traditionellt bunkerkräl, där rollpersonerna får skjuta hur många spindlar som de vill. So much får diplomacy.

Tidningen innehåller även ett andra äventyr — Anders Blixts ”Fjällmarschen” till Chock. Varulvar är inblandade, på något sätt, men det verkar inte så läskigt. Ärligt talat, varulvar är nog det minst läskiga monstret genom tiderna.

Insändare

Nu verkar det som om upprörda människor (det fanns många sådana i Rollspelssverige på 80-talet) har hört av sig angående artikeln om drakar i det föregående numret. Man tycker att författaren snott konceptet om ”sanna namn” från LeGuin. ”Uråldrigt koncept” hävdar Sinkan i sitt svar, och tillägger bland annat att det är full tillåtet att

… använda alver, dvärgar, orcher, drakar och meterlånga människor i sina historier, men ingen annan än Tolkien får kalla sitt småfolk för ”hober”

Om jag inte kommer ihåg fel så publicerade Sinkadus en artikel om hober i sitt första nummer. Hm.

I ”Klubbspalten” vill Jacob Johansson, 12, från Blekinge bli medlem i en rollspelsklubb. ”Har gjort det egna spelet The Wonderland Mashmod”. Jacob, om du finns därute, jag skulle extremt gärna vilja läsa ditt spel. Maila mig!

Reklam

Jag blir även lite sorgsen när jag ser alla annonser från leksaksaffärer runt om i landet. Det var verkligen andra tider på 80-talet. Dumma Kult.

Illustrationer

Om det var svårt att se vilka bilder som Thomas Arfert ritat i förra numret, så är det tvärtom nu. Titta vad duktig han var:

Omdöme

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här numret. Å ena sidan har Äventyrsspel värsta flowet och sprutar ur sig produkter av hög kvalitet. Å andra sidan är mycket av materialet i Sinkan ganska flummigt. Jag har känslan av tidningen börjar komma till den punkt där man redan har skrivit de mest självklara artiklarna och äventyren till de spel som för tillfället finns på marknaden, och därför fummlar runt lite efter nya vinklar och grepp. Vi får se hur det går i kommande nummer.

Läs (och lär!) ännu mer om Sinkadus här.