Jag köpte Henrik Örnebrings Blodsmak: Ett fall för Sennja Maler av ren nyfikenhet, utan några som helst förväntningar. Eller, okej, om jag ska vara riktigt ärligt så trodde jag att boken skulle suga torskofant. Böcker baserade på rollspel brukar sällan vara några större upplevelser.

Men gissa om min förvåning när jag upptäckte att Blodsmak var en riktigt underhållande bok. Snabbläst, rolig, småspännande och fylld av skön Mutant-slang. (Jag gillar Mutant-slang.)

Det är ju alltså så att Blodsmak utspelar sig i samma galna postapokalyptiska framtid som det svenska rollspelet Mutant: Undergångens arvtagare, närmare bestämt i stadsstaten Göborg.

Handlingen är en deckarhistoria där privatdetektiven (eller ”privatsnoken”, som det heter i boken) Sennja Maler tar sig an att spionera på en misstänkt otrogen make. Komplikationer uppstår, kan man säga. Det är en enkel story, bitvis lite väl förutsägbar, men den är väl genomförd. Språket är rappt — även om Örnebring inte är en hejare på dialoger, och att han ibland går ner sig i alldeles för detaljerade beskrivningar av hur folk slåss — och handlingens vändningar är många, så läsaren hinner knappast bli uttråkad.

Huvudpersonen Sennja är en muterad människa med huggtänder och superkänsliga sinnen. Hon är en tämligen stereotyp detektiv: hon har ett kontor där hon tar emot sina klienter, hon sätter jobbet framför allt, hon har kontakter överallt, och hon har ett problematisk kan-det-vara-kärlek?-förhållande till sin kompis värdshusvärden. Det antyds ett märkvärdigt förflutet, men jag är tveksam till om vi någonsin kommer att få veta mer om den eftersom … tja … jag är tveksam till om det över huvud taget kommer släppas fler böcker om Sennja. Vilket är jäkligt synd.

Man läser dock inte Blodsmak för de nyanserade personskildrningarna, man läser den för att få 295 sidor action och humor. Så gå och köp. 59 spänn har du väl råd med, kristider eller ej?