Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

bioshock

  • bioshock.jpgBioshock är det första tv-spel jag lirat igenom från början till slut sedan Escape from Monkey Island (2000). Mitt normaltillstånd är att tröttna innan jag ens kommit halvvägs igenom ett spel — oavsett hur bra jag tycker det är. Så det här är stort, riktigt stort.

    Bioshock är ett helt otroligt spel. På många sätt. Men det som etsat sig fast i mitt medvetande är, inte så överraskande, handlingen. Eller rättare sagt det sätt som handlingen förmedlas på.

    Det är en spännande och fascinerande story man får följa — lite lagom unik och nyskapande samtidigt som man känner igen sig hela tiden. Men det fina i kråksången är att den är helt integrerad i spelandet. Det mesta av den levereras genom radiomeddelanden från olika personer, eller genom ljuddagböcker som man hittar.

    Det låter kanske inte så wow, men grejen är att man kan lyssna på allt medan man fortsätter spela. Det är ovanligt.

    I andra story-tunga spel blir handlingen något som bryter av spelandet. I Final fantasy XII kunde man få sitta i en halvtimma utan att trycka på en knapp och bara titta på filmsekvenser och automatiska dialoger. (För att inte tala om alla den tid man är tvungen att springa runt och kötta monster.) I Baldur’s gate med efterföljare kom bakgrundstoryn i långa böcker som man var tvungen att läsa. Samma sak gäller tydligen i Oblivion. Handlingen hamnar liksom i vägen för att spela och ha roligt.

    Jag tror det är därför jag orkade spela klart hela Bioshock. Man får en fet story och ett fett spel — samtidigt. Egentligen är jag ju en story-buff: jag spelar tv-spel för att uppleva häftiga historier. När de flesta spel är konstruerade så att det blir tråkigt att ta del av handlingen … ja då är det inte så konstigt att jag tröttnar.