Vill man beskriva Joe Abercrombies författarstil så är det naturligt att likna honom vid en rohypnolspeedad Fritz Leiber med humor. Joe har Leibers känsla för äventyr, mysterier och action, men med tillsatt extremvåld och en rå, svart komik som genomsyrar alla hans böcker.

Best served cold utspelar sig i samma värld som Abercrombies The first law-trilogi men är på det stora hela en fristående historia som — om ni inte redan förstått det på titeln — handlar om hämnd i olika former. Blodig, skoningslös hämnd. Det blir mord, giftmord, massmord, avrättningar … och en jäkla massa död i huvudpersonernas jakt på vedergällning. Ibland är det så mycket hämndlystna figurer i omlopp att man tappar greppet på vem som vill hämnas på vem och för vad. Eller, nej, inte riktigt: alla vill hämnas på alla.

Det är ett jävla drag i Best served cold. Okej, inledningen är aningen för långsam men sen blåser det upp till orkanstyrka. Vill man ha filosofisk, introspektiv fantasy bör man se sig om efter något annat. Tyvärr är stridsscenerna inte riktigt lika skarpa som tidigare. The first law-trilogin präglades mycket av Abercrombies förmåga att skriva riktigt spännande och underhållande stridsscener, en märkligt sällsynt förmåga i en så actiontung genre som fantasy. Striderna är förvisso fortfarande välskrivna men är ofta aningen för långa för att riktigt glänsa.

Den stora frågan är givetvis om den här boken är lika bra som Abercrombies tidigare. Svaret är ”inte rikigt”, men bara på samma sätt som spinnoffer sällan är lika bra som originalserien. För det här är en spinnoff: bifigurer ur The first law får stora roller i Best served cold — bland andra den älskvärde legosoldaten Costa och nordländaren Shivers — och det refereras friskt till tidigare händelser. Jag skulle inte rekommendera någon som inte har läst The first law att läsa den här boken.

Fast vänta nu, jo det skulle jag göra, men jag skulle säga ”först läser du de här, sen läser du den här”.