Battlestar Galactica!!!1

Här nedan har jag hällt ur mig diverse tankar och intryck efter att ha sett tv-serien Battlestar Galactica. De kommer huller om buller, så ta er i akt.

Det viktigaste först: Battlestar Galacticas kapten William ”Bill” Adama är en person som utstrålar självförtroende, makt och kompetens. Han är en alfahane av en magnitud som sällan ses i verkliga livet. Efter att ha sett de fyra säsongerna av Battlestar Galactica, samt filmerna The plan och Razor, och en del webisodes, så har jag äntligen lyckats identifiera vad det är som får Bill Adama att ge detta intryck.

Egentligen är det enkelt.

För det första så korsar han aldrig armarna – varken över bröstet eller bakom ryggen – eller stoppar händerna i fickorna. Oavsett vad så står han rakryggad med armarna längs sidorna. Bara hängande, liksom. Detta signalerar att han är osårbar, att hur tuff och hård du än må vara så är du i hans ögon inte farligare än en mygga. Vad spelar det för roll att han lämnar hela sin kropp öppen för anfall? Du kan ändå inte skada honom. Du gör honom inte ens nervös!

För det andra så är det sättet han pratar. Adama tvekar aldrig. Han står aldrig och mumlar ”ööh”, ”hum” eller något annat utfyllnadsläte. Vet han inte vad han ska säga, så säger han ingenting. Vill han inte svara på en fråga så försöker han inte slingra sig, han låter bara bli att svara.

Svårare än så är det tydligen inte att utstråla 100-procentigt kokainsjälvförtroende.

Men det var inte detta jag vill prata om i dag.

De senaste dagarna har jag legat sjuk i feber, och egentligen inte orkat med annat än att blänga ut i luften framför mig. Så jag passade på att, äntligen, titta klart på tv-serien Battlestar Galactica. Alltså: En miniserie, fyra säsonger om totalt 75 avsnitt, och två filmer. Sammanlagt cirka 56 timmar tv, vilket känns helt sjukt långt när man skriver ner det så här. Men det var värt det, fan vad det var värt det. BSG kan vara den bästa tv-serie jag någonsin haft äran att utsätta min ögonglober för.

BSG blandar militär science fiction med religiös mystik och en hel skvadron superba skådespelare. Militär sci-fi kan vara ett riktigt aber. Det är lätt att det reduceras till ett gäng gubbar i uniform som står och skriker påhittat fikonspråk till varandra. Så inte här. BSG är välsignat befriat från teknobabbel, och det enda exempel jag kan komma på är att rymdskeppen drivs av ”tilium” eller hur man nu kan tänkas stava det. Det tror jag dessutom bara har fått ett namn för att det ska kunna ta slut – någon måste ju kunna säga ”we are running out of xxxxx”. Drama ensues.

Nej, den militära delen av BSG känns på riktigt. Den är smutsig, dödlig och grym. Folk dör och stympas, får psykoser och bryter ihop. Det militära blir ett sätt att skapa drama mellan huvudpersonerna, att vrida relationer i oväntade riktningar, att få människor att visa sina mörka och svaga sidor. Det görs förbannat bra, dessutom. Jag kan inte påminna mig någon serie där jag känt så mycket för karaktärerna som i Battlestar Galactica. När man sitter och tittar så vet man att, fan, här är det inte bara folk i röda skjortor som kommer att råka illa ut, här kan fanemig vad som helst hända. Det är krig!

Den religiösa mystiken är tämligen lågmäld i början av serien, men eskalerar i de senare säsongerna. I verkligheten är jag ateist ut i fingerspetsarna, men när det är på låtsas så är jag väldigt fascinerad av religion. Jag gillar de religiösa berättelserna, även om jag bara ser dem som just berättelser. Mytologi. Religionen används inte till att skapa konflikter och oväntade vändningar på samma sätt som de militära delarna av serien, utan har mer rollen som … tja, jag har redan använt ordet mystik, så varför inte: Religionen i BSG fungerar på så sätt att den skapar mysterier för tittarna. Man förstår snabbt att BSG inte bara handlar om en flotta rymdskepp som jagas genom rymden av mordiska robotar. Man förstår att det finns något mer som ligger bakom händelserna. Men vad? Hur? Varför?

Sen måste jag säga – och det här är en parantes – att så fort serien visar karaktärer klädda i civila kläder, så ser det fördjävligt ut. Kläderna är fula! Eller, kanske inte fula, men bara … fel. Det är som om någon tagit ett kontor från 60-talet och sen dumpat några liter 80-tal över det hela. Färgerna är lite fel, snitten ser lite konstiga ut, klädkombinationerna känns lite märkliga. Uniformerna, å andra sidan, är klockrena. Allt militärt ser fantastiskt ut. Speciellt Battlestar Galacticta, rymdskeppet, självt. Otroligt. Grim’n’gritty. Långt från Star Treks polerade Apple Store, eller från Mass Effect där allt ser ut som ett minimalistiskt disco.

Battlestar Galactica är, i brist på ett bättre sätt att tänka och uttrycka mig, sjukt jävla mongobra. Så det så.