Etikett: bästa böckerna 2008

Fler bra böcker från 2008

Om ni inte tycker att det räcker med en lista över de bästa böckerna jag läste 2008, så kommer här en ny radda böcker.

De bästa böckerna jag läste 2008 som publicerades 2008. Mycket nöje.

  1. Kurt Busiek, Astro City: The dark age, book 1
    Världens bästa superhjälteserie. (Läs mer.)
  2. Neal Stephenson, Anathem
    Scifi med hög svansföring. (Läs mer här och här och här.)
  3. John Ajvide Lindqvist, Människohamn
    Stämningsfull skräck i skärgården. (Läs mer här och här.)
  4. Joe Abercrombie, Last argument of kings
    Cynisk metafantasy när den är som bäst. (Läs mer.)
  5. Neil Gaiman, The graveyard book
    Djungelboken, fast på en kyrkogård. (Läs mer.)
  6. Cory Doctorow, Little brother
    Kidzen slår tillbaka mot övervakningssamhället. (Läs mer.)
  7. JM McDermott, Last dragon
    Läcker och högst oklyschig fantasy. (Läs — lite — mer.)
  8. John Scalzi, Zoe’s tale
    Lättsam scifi för unga vuxna. (Läs mer.)
  9. Paul Bonner, Out of the forest: The art of Paul Bonner
    Galet talangfull konstnär som präglat den svenska rollspelsestetiken ganska hårt genom åren.
  10. Gerard Way, Umbrella academy
    Urballad superhjälteserie. (Läs mer.)

Bästa böckerna 2008: Nr 1+

secretmoscowEkaterina Sedias The secret history of Moscow är som Neil Gaimans American Gods, fast hälften så tjock och dubbelt så bra. Sedia är den romanförfattare Gaiman alltid drömt om att bli. Hon skriver effektivt och målmedvetet, utan det dökött som Gaiman slänger med i sina romaner. Hon skriver om tragiska, sårade, människor som lever i samhällets utkant. Hon skriver på ett sätt som får det att riva i hjärtat på en, hon skriver med passion, med humor, med en gudabenådad känsla.

Det här är utan tvekan den bästa boken jag läste 2008.

Förmodligen den bästa jag läst på flera år.

Bästa böckerna 2008, nr 1: The last light of the sun

Guy Gavriel Kay, The Last Light of the Sun
Liksom förra året är även 2008 Guy Gavriel Kays år. Han är helt enkelt i en klass för sig. Enastående.

Det är svårt att förklara handlingen och ingredienserna till Last light of the sun utan att det låter töntigt. Synska vikingar om ser älvor? Mja. Men tro mig, den här boken är så långt ifrån töntig man kan komma. Det här är en bok om sönderslitna familjer, om plik, om kärlek och om smärtan att se världen förändras. Det här är en bok som får en att börja tänka.

Guy Gavriel Kay är en av världens bästa nu levande författare. Läs honom nu!

Läs mer om The last light of the sun här.

Bästa böckerna 2008: #2

Kurt Busiek, Astro City: The Dark Age, book 1
Busiek återvänder till Astro City efter en alldeles för lång paus. Den här gången reser han tillbaka i tiden och skildrar stadens galna 70-tal. Som vanligt berättas historier om människor och deras problem — kärlek, avundsjuka, hopp, hämnd och girighet — bara med den lilla detaljen att kryllar av superhjältar i bakgrunden. Vackert tecknat, vackert berättat.

Det är svårt att inte imponeras av Busiek. Hans berättelser har egentligen ingenting med superhjältar att göra, men ändå skriver han de bästa superhjältehistorierna just nu. Helt i klass med Moores Watchmen.

Hoppas inte nästa volym dröjer lika länge.

(Jag är osäker på om man har lika mycket utbyte av Dark age om man inte redan läst Busieks tidigare Astro City-samlingar. För säkerhets skull rekommenderar jag att börja med Life in the big city och fortsätta därifrån.)

Bästa böckerna 2008: #3

Brian K Vaughan, Y the last man
Alla män i hela världen, utom en, dör. Allt blir kaos. Vad har hänt? Varför? Dessa frågor visar sig snart … inte vara så viktiga. Y the last man är en magnifik serie i tio volymer som överträffar det mesta och inte alls följer de vägar man förväntar sig. Det här är förmodligen den bästa långkörare till serie som publicerats på år och dagar, just för att den inte vandrar i schablonernas upptrampade spår.

Y är spännande, rolig och samhällskritisk på en och samma gång, ofta i en och samma serieruta. Det verkar som om det finns en frihet i att börja en berättelse med att 50 procent av jordens befolkning mystisk dör — kan man få läsarna att svälja en sådan sak, så finns det sen inga gränser för vad man kan göra med berättelsen. Vaughan gör det mesta, och bästa, av denna frihet.

Varning för fler popkulturella referenser än vad som kanske är att rekommendera, dock.

Jag har ännu inte vågat skriva en riktig recension av Y, men har diskuterat serien här och här. Någon gång inom en snar framtid ska jag läsa om alla delar. Sen ska jag fanimig skriva en uppsats.

Bästa böckerna 2008: #4

Octavia E Butler, Parable of the Sower
En av de bästa efter-katastrofen-skildringar jag läst. Endast Aldiss Greybeard kommer i närheten.

Boken utspelar sig i USA i en snar framtid som verkligen känns som en snar framtid. Ofta brukar näraframtidskildringar vara ganska främmande och tvinga en att svälja att väldigt mycket har hänt på väldigt kort tid. Parable of the sowers värld är i dag, fast tv-apparaterna och den ekonomiska krisen är större.

En berättelse om ras, kön och sociala konflikter. Och, givetvis, överlevnad och våld. Världens — eller i alla fall samhällets — undergång är sällan stillsam, om man säger så.

Butlers vision är så trovärdig att det känns som om den kan slå in i morgon.  Läs recensionen.

Bästa böckerna 2008: #5

Neal Stephenson, Anathem
Årets smartaste bok. Ibland lite väl tankekrävande. Science fiction för vetenskapsnördar. Rymdvarelser för filosofer. Kanske de tråkigaste rymdvarelserna jag stött på, men bisarrt nog gör de boken så pass mycket bättre.

Den största förtjänsten med Anathem är att Stephenson tar sina läsare på allvar. Han förutsätter att de kan tänka själv, att de inte är helt bakom flötet. Därför slipper vi den typ av fördummande förklaringar som brukar finnas böcker som handlar om någonting mer komplicerat än lergökar. Förklaringar finns, förvisso, men de är inte fördummande. De kräver en motansträngning. Och de ger boken mervärde.

Läst mer här och här.

Bästa böckerna 2008: #7

Patrick Rothfuss, The Name of the Wind
Klassisk fantasy skriven av en författare som vet vad han sysslar med. Lite väl mycket cliffhanger över det hela, hela boken är som ett enda upplägg inför vad som komma skall, men Rothfuss skojiga idéer och säkra språk väger mer än väl upp.

Huvdpersonen, Kvothe, är större än livet (heter det så på svenska?). Han är en Odysseus, en Akilles, en Aragorn. Han är bäst på allt han tar sig för, han är ett geni, ett underbarn, en svant. Men han är inte tråkig, för han har svagheter. Han är en människa, men mänskliga problem och mänskliga brister. Det ska blir intressant att se vad Rothfuss gör av detta i framtida böcker. För jag hoppas verkligen att han gör något av det. En övermänniska utan brister är bara en superhjälte av den tråkigaste Stålmannen-sorten.

Läs recensionen: Jag blir irriterad på Patrick Rothfuss.

Bästa böckerna 2008: #8

John Ajvide Lindqvist, Människohamn
Svensk skräckis i Lovecraftiansk anda som utspelar sig Stockholms skärgård. Inte så läskig, men suggestiv och fascinerande så att det räcker och blir över.

Som vanligt är det blandningen av svensk vardag och bortomvärldsliga varelser som gör JAL så härlig att läsa. Det här utan tvekan hans bästa bok sedan debuten, Låt den rätte komma in.

Läs min recension: Vem är rädd för Människohamn?