”Anathem” gör dig smartare

Jag är halvvägs igenom Neal Stephensons Anathem, och kan redan nu säga att det är en av de bästa böcker jag läst på väldigt länge. Det finns många sorters ”bästa” — beroende på sinnesstämning — men i just det här fallet har ordet en mycket specifik betydelse. Anathem är en bok som gör läsaren smartare. Mer intelligent. Den får i alla fall mig att tänka i nya banor om allt från ekologisk kollaps till matte till mobiltelefonanvändning.

Det är sällan man stöter på sådana böcker. Speciellt i bokhandelns sf/f-hylla (och bara delvis för att fantasy sällan innehåller referenser till mobiltelefoner).

Anathem är, i brist på ett bättre ord, sublim i sitt sätt att diskutera extremt torra saker som, till exempel, hur man anger koordinater för ett föremål i omloppsbana kring en planet. Jag vet inte när jag senast kände att det var givande att läsa om ett klocktorns konstruktion och beståndsdelar. Men här är varje ord en belöning.

Stephenson är dessutom en hejare på att bygga upp den typ av sakta stegrande spänning som är antitesten till de actionexplosioner man finner i … tja … det mesta. Det är en intellektets spänning, där små signaler adderas för att tillslut avslöja ett större mönster (eller monster?).

Om det finns något riktigt negativt med den här boken så är det att Stephenson kan gå ner sig i långa miljöbeskrivningar. Välskrivna, visst, men ibland är ett rum bara ett rum.

Anathem är en fantastisk upplevelse. Extra roligt eftersom jag aldrig riktigt gillade hans senaste trilogi, The baroque cycle.

Du borde läsa Anathem. Din hjärna kommer att tacka dig.

Bäst just nu: religiös postapokalysm

14499532.JPGOctavia E Butlers Parable of the Sower skildrar ett USA i förfall. 2025 har miljöförstöring, socialt armod och ekonomiskt förfall förvandlat världens enda supermakt till världens största miljonprojektsförort.

Huvudpersonen, Lauren Olamina, bor i ett förhållandevis skyddat gated community som hon sedermera lämnar för att vandra norrut — förbi galna pyromaner, desperata rånare, korrupta polismän, mördare och våldtäktsmän. Och hundar. Massor av vilda, man-eating, hundar.

Det här skulle lätt ha kunnat bli Mad Max, fast med en afroamerikansk brutta som frontfigur. I stället blir det en filosofisk och djupt berörande berättelse om en ung kvinnas sökande efter meningen på livet. Om rätt och fel, om gud, och om alltings förgänglighet.

Jag kommer att minnas Parable of the Sower länge.

Gillar man inte Scalzi är man inte människa

John Scalzi, The last colony.

Vilken jävla resa.

Jag har tidigare yrat om att Scalzi är en mästare på att blanda lättsam underhållning med allvarliga diskussioner om politik, vetenskap och religion. The last colony är hans senaste — och kanske främsta — exempel på detta.

n219322.jpgUpplägget är klassiskt: John Perry och Jane Sagan (som känns igen från Old man’s war och The ghost brigades) skickas iväg för att grunda en ny koloni på en främmande planet. Problem uppstår.

Man har läst det förr. Tror man.

Sen säger Scalzi ”Ta-da!” och The last colony förvandlas till politiskt djupdykning. En granskning av vad en individ har för skyldigheter till en stat, och vice versa. Hur vet man att det ömsesidiga kontraktet mellan dem är sunt? När är det okej att bryta mot det? När får en enskild individ ta beslut som påverkar en hel stat? När får en stat ta beslut som påverkar en individ negativt?

Det kanske låter trist och tråkigt, men i Scalzis händer kan man även beskriva det så här: Krig! Förräderi! Intriger! Passion!

Tro mig, det blir aldrig tråkigt. Det blir bara alldeles, alldeles lysande.

Scalzi är en lömsk jävel

js_tgb.jpg Jag upprepar: John Scalzi är en lömsk jävel.

Han skriver lättsam militär sci-fi med konstiga aliens, genmanipulerade soldater, vakuumlevande sköldpaddsmänniskor och snabbkäftade huvudpersoner. Men helt plötsligt — mitt i något häftigt, actionspäckat skeende — upptäcker jag att jag sitter och … tänker. Att jag grubblar över saker som ”finns det en själ?”, ”när slutar en människa att vara människa?”, ”yttrandefrihet is da shit” och ”vilket ansvar har jag, som individ, gentemot resten av samhället?”.

Scalzis The ghost brigades är en försåtlig fortsättning på den minst lika lömska Old man’s war: science fiction som lyckas med det fenomenala konststycket att vara spralligt lättsam och oroväckande djup samtidigt. Jag tror aldrig att jag tyckt moraliska dilemman och existentiella pannrynkare varit så här spännande tidigare.

Handlingen är fokuserad på The ghost brigade, en grupp gröna supersoldater som är mänsklighetens första försvarslinje i ett fientligt universum. Boken utvecklar och problematiserar den värld som introducerades i Old man’s war genom att låta den nya huvudpersonen vara, tja, så annorlunda det bara går. Så även om mycket av känslan i boken känns igen från tidigare, är The ghost brigades en helt annan typ av roman än Old man’s war. Den har råd att vara funderande och inåtvänd på ett sätt som del ett, med sin nya och outforskade värld, inte kunde vara.

TGB är het enkelt en mycket bra roman. Trots att Scalzi är en lömsk jävel.

Bäst just nu: Haldeman

Jag har aldrig varit mycket för att läsa militär sci-fi — eller militär fiktion i allmänhet. Men så såg jag på sfsite.com något om hur otroligt bra den över 30 år gamla The Forever War var.

Som vanligt hade de rätt. Sfsite har nästan alltid rätt. Så jag kan bara upprepa deras förmaning:

You like science fiction? You’ve never read sci-fi? You have too many new titles to get through? Put down whatever you’re doing and pick up a copy of this gem, and know what real literature really is.

Bäst just nu: David Petersen

mouseguard.jpg

Mouse Guard: Fall 1152 av David Petersen är så vackert tecknad att jag blir helt matt. Den är dessutom så vackert berättad att händerna darrar varje gång jag vänder blad. Det är en enkel, avskalad, historia om förräderi och lojalitet i ett samhälle av antropomorfa möss som — kanske tack vare avsaknaden av ”fluff” — verkligen griper tag i själen.

Bäst just nu: Scott Lynch

rsurs.jpgScott Lynchs andra bok om Lock Lamore och Jean Tannen är utan tvekan ett av årets måste-läsa för alla som har ens den minsta ambition att kunna kalla sig människa.

Pirater, falskspel, gifter, konstiga havsmonster — och den klassiska kasino-blåsningen. Red seas under red skies är verkligen en salig röra av härligheten. Lite förutsägbar ibland, och på en del ställen alltför lik The lies of Locke Lamora, men ändå helt otrolig bra.

Jag kan inte skaka av mig känslan av att Locke och Jean är 2000-talets Fafhrd och Grey Mouser.

Bäst just nu: The Lies of Locke Lamora

lamoraThe Lies of Locke Lamora jämförs med filmen Oceans Eleven, både på omslaget och i diverse recensioner. Den jämförelsen gör inte boken rättvisa.

För det första: Oceans Eleven och dess uppföljare försöker vara smarta svindlings-filmer men missar egentligen hela poängen med genren. I en bra svindlings-film ska man kunna tänka ”aha — det var som jag trodde” eller i alla fall ”aha — självklart var det så”. Oceans Eleven gör misstaget att tittaren inte kan förutse eller ana (eller ens vara efterklok om) slutet. Man får helt enkelt inte tillräckligt med ledtrådar. Visst kan man gissa — och ha rätt — men det beror mer på tur än några detektivkunskaper man besitter. Detta misstag görs inte iThe Lies of Locke Lamora.

För det andra: The Lies of Locke Lamore må ha svindlare som huvudpersoner, men den handlar egentligen inte om en svindling. Den handlar mer om att huvudpersonerna med varierande framgång försöker undvika att bli utnyttjade och lurade själva.

Oavsett detta så är The Lies of Locke Lamore en smart, spännande och engagerande bok. Scott Lynch visar att han förstått den kanske viktigaste delen av att skriva en fantasyroman: skriv inte en fantasyroman. Handlingen i The Lies of Locke Lamora kan lika gärna utspela sig i Stockholm 2007, New York på 1800-talet eller i 60-talets Paris. De fantastiska delarna av boken är prydnader, något som finns i bakgrunden och ger handlingen en speciell stämning. De är inte, som i många andra böcker i dennaskräpbeströdda genre, huvudsaken.

Lynch har även bemästrat den ofta ignorerade och underskattade konsten att inte berätta allt. Man får den information som behövs för att förstå handlingen och karaktärernas motiv, men likt China Mieville nämner han ofta namn och företeelser utan att förklara dem. Detta är ett enkelt, men mycket effektivt, sätt att få den påhittade världen att kännas större ochmer verklig. Och det eliminerar alla de där outhärdligt tråkiga partierna där saker måste förklaras — ofta genom att en gammal vis gubbe håller en monolog för en ignorant yngling. Dessa förklaringskapitel är en styggelse som förpestat alltför stor del avfantasy-, sci-figenrerna. ”Show, don’t tell” som utlänningarna brukar säga.

Så trots att The Lies of Locke Lamora är Lynchs debut, är den betydligt mer väl- och medvetet skriven än vad många veteraner i genren lyckas åstadkomma.