Så fick jag äntligen möjlighet att lira Arkham horror. Vi var tre spelare – jag, min sambo och hennes syrra. Ingen av oss hade tidigare testat spelet, och bara jag hade läst igenom den extremt opedagogiska och dåligt disponerade regelboken. (Krank uttryckte det väl på twitter: ”Massor av rätt nödvändiga grejer står typ nästan längst bak.”)

Jag tänker beskriva upplevelsen i punktform.

• Heliga hoppande Moses vad mycket kort, pluppar och brickor. Det tog lätt en halvtimma bara att lassa upp allt på bordet och sortera det.
• Pro tip: Börja tidigt. Vi kom igång först vid 21.30 på kvällen, mestadels på grund av att det kändes som självmord att plocka fram spelet innan de tre vilda barnen gått och lagt sig.
• Om du är trött redan innan spelet börjat så kan det vara en bra idé att avstå. En av spelarna droppade av redan en timma in i spelet, och vi som blev kvar uthärdade ytterligare en och en halv innan vi slocknade. Så, nej,vi han inte avsluta partiet.
• Eftersom ingen av oss riktigt kunde reglerna, och eftersom regelboken är sjukt bökig att hitta i, så gick allting väldigt långsamtvi glömde vi säkert hälften av alla regler. Idealiskt hade varit att spela med någon som redan kunde spelet som ett rinnande vatten.
• Texten på korten är ganska liten och vi hade tämligen taskigt ljus. Dålig kombo.
• Det är extremt svårt att veta hur man ska tänka i spelet, att veta vad som är bra val och vad som är dåligt. Det går inte riktigt att se hur man ska spela eftersom det finns så många olika delmål, och eftersom så mycket ligger utanför spelarnas kontroll.

Sammanfattningsvis så häpnade jag inte direkt över vilket fantastiskt spel AH var. Jag kan se att spelet kan vara kul, men det känns som att det är en låg väg dit – det känns som att man måste kunna reglerna utantill för att få ett bra flöde på spelet, eller ännu hellre bli guidad av en erfaren spelare.