Johan Egerkrans anka – och andra fjäderfän

Om ni inte märkt det så diskuteras just nu Drakar och demoner och ankor här på bloggen. Jag har egentligen inget emot ankorna som spelras, utan min största invändning är att de som oftast känts som flyktingar från Disney. De har inte haft någon egen särart.

Johan Egerkrans ändrar på det. Nedanstående anka är vad Äventyrsspel borde ha satsat på – det logiska nästa steget från piratankan i Monsterboken. En ruffig lirare som ser ut att kunna spela i samma liga som Fafhrd, Red Sonja, Bronn eller Egar Dragonbane.

egerkransanka

Kanske är fjäderfäet lite för grim ‘n’ gritty för DoD:s glittrande åttiotals-high-fantasy-stil?  Kanske, men det är figur jag inte skulle skämmas över att ha som rollperson.

Förresten, kolla in Johans sajt. Finns mycket gött där. (Den här rackaren är helskön, till exempel.)

En annan skön ankunge är Peter Bergtings inte fullt lika råbarkade krigare, först publicerad i den här pdf:en om ankor i Trudvang:

bergtinganka

Den känns mer som en vidareutveckling av 1987 års Drakar och demoner-anka, eller eventuellt en barskare version av de i Svavelvinter.

Det gemensamma med båda dessa fåglar är att inte ser ut att ha ritats av Don Rosa. Me like.

När Kalle Anka mötte Conan

Tänk dig en mycket stor anka som har armar istället för vingar – så ser Drakar och Demoners ankor ut. De är oftast vita, men också andra färger förekommer. De simmar mycket bra, kan använda icke-metalliska rustningar och föredrar att slåss med små handvapen.

Så introduceras den märkliga rasen ”anka” i Sverige. Året är 1984, produkten heter Drakar och demoner. Ankorna har alltid varit en … jag höll på skriva ”udda fågel”, men hindrade mig i sista sekund. Ankorna har alltid varit ett helt jäkla muppigt inslag i Drakar och demoners värld. Jag har alltid haft känslan att de vandrat in från ett annat spel, mest av en slump, och att ingen riktigt vågat säga det till dem.

Anledningen till att de fanns med i spelet över huvud taget är ganska konstig. I Sinkadus nr 30 står det följande:

Ankorna då? Jo, så här var det: när Greg Stafford arbetade med det som skulle bli Glorantha lät han alla sina vänner namnge varsin stad. En av vännerna ville prompt kalla sin för Duckburg – Ankeborg. Nu är det så att Disney är ganska pigga på att skydda sig från copyrightintrång, så Greg var lite orolig för att det skulle bli bråk, men vännen insisterade på att det skulle vara något med ankor. När platsen hade fått sitt namn började Greg fundera vidare kring ämnet och kom så småningom fram till att idén med intelligenta ankor var rätt kul. Därmed föddes de som rollspelsras när Gloranthas alla varelser skulle beskrivas.

Vi kan alltså tacka Staffords polare för ankornas existens. Först den obstinata skämtaren som hittade på Duckburg till att börja med, sen alla de som inte frågade Greg ”Ska du verkligen ha med Kalle Anka i ditt fantasyspel? Är det verkligen den stämningen du är ute efter?”

Det är även mycket märkligt att Äventyrsspel inte fimpade ankorna någon gång under DoD:s skapelseprocess. Eller tänkte de att om Kalle Anka-tidningen säljer, då borde ankrollspel också sälja? Det faktum att redaktionen väljer att berätta om ankornas ursprung tyder på att fjäderfäna ansågs konstiga även bland äventyrsspelskaparna.

Under åren har olika författare försökt hotta upp ankorna och få dem lite mer spännande att spela. I Monsterboken (1989) kan man läsa detta:

De vanligaste är de svarta ankorna som är pirater, och de vita ankorna som är köpmän. En annan mer sällsynt ras är de bruna ankorna, som är krigare. Ankornas ursprung är oklart; de är inte släkt med några andra intelligenta varelser såvitt man vet. De har inget eget hemland utan är utspridda över hela världen.

I Monsterboxen (1990) och Drakar och demoner från 1991 har man kryddat det ytterligare lite. De svarta ankorna är ”fruktade” och de bruna har en ”krigisk läggning” och är ofta legosoldater. De vita, däremot, är för evigt förpassade till att agera den diskutabla schablonen giriga handelsmän med stora näsor.

Rent visuellt har ankorna alltid varit Kalle Anka-kloner. Vissa försök har gjorts att få dem att verka mer ”realistiska”, men i slutänden har tecknarna alltid återgått till Kalle Anka.

Titta och döm själva. Här är samtliga ankbilder ut Äventyrsspels produktion (minus Sinkan, och med reservation att jag missat någon):

ankor
Okej, ankorna i Krilloan är inte helt lätta och se. Zooma och använd fantasin.

Rätt få bilder, eller hur?