Men … var är alla monster?

bloodofelves
Omslaget är en fult photoshoppad historia.

Hoppsan, Blood of elves var inte alls som jag hade förväntat mig.

Min första kontakt med Andrzej Sapkowski var novellsamlingen The last wish (som jag skriver om här), en bunt actionpackade berättelser om monsterdräparen Geralt. Högt tempo, rappa repliker och spänning på varje sida. Blood of elves, som är den första delen i en serie om fem böcker, har en betydligt lugnare takt. Handlingen fokuserar mer på politiska intriger och filosofiska funderingar än på monster och hur man dödar dem. Geralt, den förmente huvudpersonen, figurerar förvånansvärt lite i berättelsen. Eller rättare sagt: allting handlar om Geralt, men man får nästan aldrig följa handlingen ur hans perspektiv.

Men bara för att Blood of elves inte var som jag trodde, betyder det inte att den är dålig. Boken känns som en ganska typisk första-delen-i-en-fantasy-serie, om än skriven av en skicklig författare. Mycket tid går att etablera grunden för saker som ska hända senare, introducera karaktärer (både nya filurer, och gamla bekantskaper från The last wish) och måla upp världen. Lite segt ibland, det ska jag erkänna, men Sapkowski är en skicklig dialogsnickrare och karaktärernas fyndiga replikväxlingar är lite av bokens höjdpunkter.

Hur man än vänder och vrider på det, så är det ändå lite konstigt att läsa en bok som lanseras med taglinen ”Geralt is a hunter”, och handlar om en monsterjägare, utan att få läsa om monsterjakt. Jag tror jag räknade till hela ett (1) monster i hela boken. Geralt sitter mest och läser brev, eller går runt och ser grubblande ut. Lite konstigt är det allt.

Wow! Polsk muskelfantasy är ”da shit”

Andrzej Sapkowskis novellsamling The last wish är så testosteronstinn att det efter ett par kapitel känns som om man blivit överkörd av tåget. Fantastiskt. Huvudpersonen, monstermördaren Geralt, är som Elric på en whisky/rohypnol-cocktail. Han slåss mot vampyrer, han slåss mot onda andar, han slåss mot alver, han slåss mot flåbusar, han slåss mot riddare. Han är helt enkelt en jävel på att slåss.

Banalt, kanske ni tycker. Men ibland behöver man, som människa, en dos av den litterära motsvarigheten till att stå på ett ben på en brinnande motorcykel i 200 kmh. Och i den genren — låt oss kalla den sword & sorcery — så är Sapkowski en mästare.

Geralt har faktiskt en hel del gemensamt med ovannämnda Elric. Han är albino, har ett klurigt kärleksliv, lever efter sin egen strikta etiska kod, och är den sista i sitt slag. Men där Elric är en anti-Conan, är Geralt en pro-Conan. Våld och list löser det mesta. Inga konstigheter, liksom. Livet är enkelt på det sättet.

Sapkowskis värld, som jag förstått heter något i stil med De norra kungadömena trots att det aldrig nämns i boken, är en blandning av Tolkien, folksagor och slavisk- och rysk mytologi. Det finns inga orcher, men däremot rusalkor och kikimoror. Det är en skoningslös värld — rasistisk, sexistisk och fylld med våld. Allt som är vackert och skönt är på väg bort, kvar finns bara det lortigt mänskliga. Trots all machisimo lyckas Sapkowski skildra detta på ett ömt sätt. Det finns ett vemod som genomsyrar hela The last wish och som ibland bubblar upp till ytan i meningar som:

What are you doing here, Geralt? Are you still toiling away, killing the last representatives of dying species for money?

Jag vill ha mer. The last wish är, än så länge, årets stora positiva överraskning. Jag har redan förbokat den kommande romanen Blood of elves.