Det var väl oundvikligt. Hur går man vidare efter att ha bloggat om Sinkadus i nästan ett års tid? Jo, man börjar skriva om den andra klassiska svenska rollspelstidningen, Rubicon.

Upplägget kommer att vara detsamma: Varje måndag i tio veckor avhandlar jag ett nummer av Rubicon. Jag skriver om det som jag fastnar för, och gör inga som helst anspråk på att vara heltäckande eller ens rättvis. Ska vi kalla projektet för … Måndagsrubicon? Jag vill ju inte upprepa mig, liksom.

Sätt på er bettskenorna så kör vi.

Rubicon gavs ut i tio nummer mellan 1989 och 1991 av Lancelot Games. Till skillnad från konkurrenten Sinkadus innehöll tidningen inte bara jox till det egna förlagets spel, i Rubicon kunde man hitta material till alla möjliga utländska spel, och redan i nummer ett erkänner man att Äventyrsspel existerar. Första gången Lancelot Games nämndes i Sinkadus var när företaget gick i konkurs.

Givetvis fanns det en tanke – omedveten eller ej – bakom detta. Lancelot Games var en underdog på den svenska rollspelsmarknaden. De sålde bara en bråkdel av vad Äventyrsspel gjorde och när Rubicon nr 1 släpptes hade de bara ett spel i handeln, Western. Att enbart skriva om sina egna spel hade varit direkt självmord, men genom att inkludera anda spel, och till och med konfliktspel, breddade man den potentiella målgruppen rejält.

”Grundidén med den här tidningen är att ha med något för alla läsare, från nybörjarna till de som spelar minst sagt invecklade spel som t.ex. Chivalry & Sorcery eller Advanced Squad Leader. Vi kommer att ha med äventyr, recensioner och allmänna artiklar för att täcka upp det mesta inom hobbyn”, står det i första numrets ledare.

I den andan så är innehållet mycket riktigt en brokig historia.

Artikeln ”Namn i rollspel” kan ni nog gissa vad den handlar om. Jonas Nelson ger tips om hur man hittar på lämpliga namn till sin rollperson, och som hjälpmedel lanserar han den väldigt märkliga teorin att alver har långa namn för att de är fysiskt långa, medan dvärgar har korta namn för att de är fysisk korta. Halvlängdsmännen då?

En del hobernamn, som t.ex. Meriadoc, bryter vid första anblicken mot förhållandet namnlängd/kroppslängd, men oftast får hober med sådana namn ett kortare smeknamn istället. I det här fallet Merry.

WTF? Var detta allvarligt menat, eller drev författaren med oss? Teorin är ju så uppåt väggarna att jag inte vet om jag ska skratta eller fnissa hysteriskt.

Under rubriken ”Humoristiska namn” ger Nelson några tumregler för hur man, i mina ögon, skapar fullständigt ohumoristiska namn. Fegolas? Rhusikg? Macca-Roon? Hurrudurru? Var detta roligt ens när det trycktes?

Efternamn kan man också göra roliga. Det kan variera från sådana som låter häftigt (Quackenbozz och Bucklebottom) till de mer sjuka alternativen. (Bengt-Otto von Spinkhelwrath t.ex.)

Jag har för övrigt sällan sett en text där författaren försöker skämta och bli hej-och-tjena med läsaren så mycket som Nelson gör i den här artikeln. Det funkar sådär.

I detta första Rubicon-nummer presenterar Anders Gillbring sitt nya rollspel Western. Det här är tveklöst den mest välskrivna artikeln i tidningen, där man annars verkligen känner att skribenterna är 12 år gamla.

Enligt Gillbring blir rollpersonerna i Western personligheter på ett annat sätt än i andra rollspel – något som i hans resonemang verkar vara knutet till att nya rollpersoner är dåliga på att skjuta. Oklart hur dessa två grejer hänger ihop, men vem är jag att ifrågasätta? Med det i bakhuvudet så handlar artikeln oväntat mycket att om spelets stridssystem och skaderegler.

I kategorin ”skrivet av 12-åring” platsar Micke Nordins genomgång av Top Secret/SI som en keps. Med en passion som bara en tonårig fanboy kan ha, går Micke igenom TSR:s Top Secret-produkter (eller i alla fall de som Micke äger). Han diggar spelet så mycket att det nästan går att ta på, och därför är artikeln inte så mycket en recension som en brandtal. Micke är en Top Secret-predikant som verkligen vill att andra ska upptäcka det här fantastiska spelet. Det är underbart att läsa.

Allt är dock inte sol och grönskande ängar. Agent 12 source book faller inte Micke i smaken:

Här har vi enligt min smak det sämsta supplementet till Top Secret som kommit ut än så länge. Detta därför att TSR har gjort detta till något av ett fantasyspel där man har färdigheter som osynlighet och odödlighet, och om detta passar i 1930-talets Chicago vet jag inte, men det passar inte mig. Boken är annars bra utformad och det är som vanligt lätt att hitta i den.

Hur 1930-talets Chicago kom in i bilden har jag ingen aning om.

Den största nördhändelsen 1989 var att George Lucas fantasyfilm Willow hade premiär i Sverige. Rubicon firar det med fyra sidor om filmen, alla skrivna av Björn Wahlberg. Även här finns det ett stort mått av fanboyism; Wahlberg beskriver filmen som ”en bättre film att se för Tolkienvänner, rollspelsfantaster och fantasyälskare finns inte att se på bio inom en överskådlig framtid”. Så var det nog. Man var inte bortskämd med fantasy, i någon form, i DDR-Sverige så Willow var verkligen en fest när den kom.

Det skulle vara roligt att veta vilka källor Wahlberg använt i sina artiklar (de är nämligen två: en om Willow, en om George Lucas). Den enda referens som lämnas är Skywalking av Dale Pollock, vilket får mig att misstänka att det mesta en rewrite därifrån.

En intressant detalj är att den ökända Star Wars Christmas Special sändes i Sverige den 31 maj 1979 med titeln Stjärnornas krig – och fred.

Artikeln ”Vad är konfliktspel” handlar helt oväntat om konfliktspelens (”eller konfliktsimulationsspel som det egentligen heter”) historia och vilka olika spel som finns på marknaden. Språket får mig att misstänka att Johan Palén är något äldre än de andra skribenterna i Rubicon nr 1. Han använder hela meningar och sånna därna skiljetecken och sånt.

Palén har även skrivet ett eget spel som finns med i tidningen. Hellfire pass ska ”simulera de två slag som utkämpades på gränsen mellan Libyen och Egypten i Nordafrika, sommaren 1941”.

Eftersom jag är helt ointresserad av konfliktspel, har jag inget mer att säga om artikeln utan går raskt vidare till …

”Santa Marquez showdown” till Western. Det här är vad Järnringen skulle kalla för ett ”äventyrslandskap”: en miljö (byn Santa Marquez i New Mexico), en konflikt (tre bråkiga män våldsgästar cantinan) och några spelledarperson. Presto!

Michael Hermansson heter författaren, och han får helt klart godkänt. Som introduktion till Western är är nog ”Santa Marquez” idealt. Det är kort, tydligt och lättspelat med alla klassiska element inkluderade. Det finns till och med indianer med på ett hörn! Att indianerna dessutom tillhör en stam som historiskt faktiskt fanns i New Mexico ger Hermansson många pluspoäng.

Dags för en remake till nya utgåvan?

En av grejerna jag verkligen gillade med Rubicon var boktipsen. I en värld utan internet och med kamrater som var mer intresserade av kommandosoldater än riddare, var tidningen länge min främsta källa för boktips.  Tack, redaktionen, för att ni bromsade min sociala mognad i tre års tid.

I nummer 1 recenserar Hans Sundqvist fyra av Gary Gygax ”Gord”-böcker. Eller recenserar och recenserar, mestadels är det referat av handlingen med en kommentar på slutet. Och fanboy-halten är hög.

Om Saga of Old City:

Boken är mycket bra skriven och håller hela tiden läsaren i ett fast grepp. (Enligt min uppfattning ska Gygax skriva böcker, inte spel.)

Om Artifact of evil:

Boken är i alla fall helt i klass med den första. Med andra ord mycket välskriven och spännande från början till slut.

Om Sea of death:

Boken är lika välskriven och spännande som de två första, och är en bra avslutning på trilogin om Gord. Boken är också utmärkt källmaterial för den DM som vill skicka sina stackars spelare rakt ut i ‘Sea of Dust’.

Alla tre böckerna kan varmt rekommenderas och bör läsas i kronologisk ordning för att få ut största möjliga nöje av dem. Speciell vill jag råda de som spelar i Greyhawk att läsa böckerna, då man får en mycket bra bild av livet i världen.

Om Gord-böckerna i allmänhet:

Sammanfattningsvis kan jag säga, om alla böckerna, att de är det bästa jag läst inom fantasygenren, möjligen med undantag av Tolkiens verk. Alla rekommenderas starkt.

Fanboys. Man måste bara älska dem.

Min favorit Micke Nordin fortsätter sin kampanj för att värva nya spelare till Top Secret. Visserligen är äventyret ”Fallet med den försvunna modellen” helt systemlöst, men vilket annat spel skulle en deckarhistoria i nutida New York passa till?

Som äventyr är ”Fallet…” en linjär historia. Rollpersonerna får uppdraget att hitta modellen Helen Kensington; en ledtråd leder till en ny och slutligen uppdagas det att Helen kidnappats för att säljas som sexleksak (sägs aldrig rakt ut, men vad annars kan det handla om?) till en krösus från Hong Kong. Människohandel – långt innan det var coolt att skriva om människohandel!

Slutet är klassiskt. Rollpersonerna får en massa pengar, och Helen kan ”tänka sig att gifta sig med den som har uppträtt trevligast av rollpersonerna”.

På det stora hela är Rubicon nr 1 inte någon höjdartidning. Det är främst språket som förstör det för mig. Det är pratigt och illa redigerat, med massor av stavfel och konstigheter. För att vara ett första nummer får tidningen ändå godkänt, det första trappsteget har en tendens att vara det högsta.

Passionen är det dock inget fel på – författarna älskar sina områden mer än vad som kanske är sunt, och det smittar av sig. Jag vill vara en tonårig fanboy igen!