Fyra böcker jag inte gillade så där värst mycket

Anders Björkelid, Eldbärare

Ondvinter var en kanonbok. Uppföljaren Eldbärare … inte lika kanon. Jag gillade den faktiskt inte över huvud taget, och det hemska är att jag inte riktigt kan förklara varför. Handlingen tar vid där Ondvinter slutade, men känns på något sätt inte lika angelägen. Jag hade väldigt svårt att sätta mig in i den, att känna med karaktärerna och vilja veta mer.

Jag tror det beror på att Eldbärare känns mer som en utpräglad ungdomsbok än Ondvinter och att jag hamnar lite för långt utanför målgruppen. Fast samtidigt är den inte direkt mer tillrättalagd eller tam … så …

Äh, jag får helt enkelt konstatera att jag inte gillade boken. Ibland är det bara så.

Stephan Mendel-Enk, Tre apor

Jag är lite av en jew-hag. Jag brukar digga de flesta böcker som handlar om judar och/eller präglas av judisk humor. Därför förvånar det mig mycket att jag inte gillade Mendel-Enks hyllade Tre apor. SvD gillar den, DN gillar den, Sydsvenskan gillar den, Miamat gillar den. Var enda jäkla stubbe gillar den. Men inte jag. Jag kan se att den har kvalitéer, jag kan förstå att andra gillar den, men själv tycker jag bara att den är långsam och tråkig. Det kändes lite som att läsa en klassiker. Kanske var jag på fel humör när jag läste den? Snörpligare saker har hänt.

Bör du läsa Tre apor? Ja, någonstans tycker jag ändå det. Konstigt nog. Jag tror att den kan vara helt fantastiskt bra – bara inte för mig.

Dmitrij Alekseevic Gluchovskij, Metro 2033: den sista tillflykten

Rysk, postapokalyptisk action. Har blivit ett tv-spel, och ska kanske bli en film. Utspelar sig i Moskvas tunnelbana bland muterade freaks och grymma människor. Hjälten är en ung man som möter sitt öde. Har alla förutsättningar för en klassisk röjarbok.

Tyvärr har jag upptäckt att jag inte gillar rysk fantasy och sci-fi. Ja, ska jag vara ärlig är det bara denna bok samt Diamantsvärdet och träsvärdet del 1 som jag har läst, men jag är benägen att kalla det för en trend ändå. Det är möjligt att det är översättarnas fel, men i båda dessa böcker så känns språket stolpigt och långsamt. Inte ens i uppenbara actionscener blir det något go. Istället segar sig handlingen fram med långa sidoutläggningar och dialoger som är lika poänglösa som orealistiska.

Nej, Metro 2033 kan man klara sig utan.

Markus Heitz, The Dwarves

The dwarves har lanserats som boken som äntligen gör fantasydvärgarna rättvisa. Inte längre några sidekicks eller roliga humortomtar, nej här kom en bok som tog de skäggiga yxmördarna på allvar. Och det gör den. Kanske. Problemet är bara att storyn är så extremt klyschig att, ja, den inte går att ta på allvar. Aldrig kommer en överraskning, aldrig viker handlingen av åt ett oväntat håll. När man har läst de första 20 sidorna så vet man exakt hur resten av boken kommer att fortlöpa.

Visst är det roligt med en bok med dvärgar i huvudrollen, men det räcker inte. Speciellt inte när de mest beter sig som vilka människor som helst. Det är inte direkt någon briljant kulturskildring det här.

Eldbärare!

bjorkelid-anders-eldbarareHörrni! Enligt sida 25 i Natur och Kulturs vinter/vår-katalog (pdf) så släpps del två i Anders Björkelids ”Berättelsen om blodet” i mars 2010! Eldvinter Eldbärare är titeln, och så här står det:

I första delen av Berättelsen om Blodet, Ondvinter, lämnade vi tvillingarna Sunia och Wulf i en magisk domarring.

Nu har de tillbringat ett år i den, och de har lärt sig mycket om sitt arv.

Under tiden har hotet fra?n Kylan trappats upp och hirdjägarna tror att ett krig är oundvikligt. Deras ledare Fauho sänder Sunia och Wulf till en stad långt hemifra?n. Där ska de försöka tända en av Imperiets gamla vårdkasar.

Tillsammans tar de sig fram i en helt främmande värld. Dessutom ma?ste de brottas med känslor och förväntningar som deras vuxenblivande innebär. I Wulfs fall – en spirande kärlek, i Sunias en mycket motvillig invigning som kvinna av Blodet.

Eldbärare är andra delen av fyra i serien Berättelsen om Blodet.

Första delen, Ondvinter, var ju hur bra som helst. Mars kan inte komma snart nog. (Men jag hoppas att de ska fila lite till på omslaget.)

Tack Jörgen för tipset.

/Fanboy

Sinkadusmåndag, del 37

Sinkadus37irr
Sinkadus är nog den tidning i världen som har publicerat flest artiklar om tomtar, älvor och annat småfolk.

Sinkadus nr 37 (augusti 1992)

Näst sista Sinkadusmåndagen. Jag firar med att lyssna på The Libertines. Håll i er, nu kör vi!

Omslag

Jag har alltid varit mer förtjust i Robert Goulds Elric-omslag, men den här Frank Brunner-kreationen är inte något att fnysa åt.

Varför man valt att sabba bilden med en stor lila blaffa bortgår mitt förstånd. Och varför måste ”Dark edge bar” upprepas så många gånger? Var det något speciellt med den eller? Hade folk väntat i år och dagar på att få läsa om Dark edge bar i Berlin? Nej, jag tror inte det. Det här bara ett fall av missriktad kreativitet från ateljéns håll.

Aja, bilden är en klassiker i alla fall. Stackars Elric, han hade det inte lätt han.

sinkadus37

Ledare

Dra mig baklänges på en liten kärra! Ledarsidan har fått ett helt nytt utseende.

Sinkadus37ledare

Nedan syns föregående nummers ledare. Sidan hade sett ut på det viset sedan nr 22, endast med några få variationer i typsnitt och färg.

Sinkadus36ledare

Nummer 17-21 såg ut så här, med olika sorters rubriker. I bland stod det ”Sinkadus”, ibland ”I detta nummer”, ibland ”I detta Sinkadus-nummer”, ibland ingen rubrik alls.

Sinkadus20ledare

Nummer 4-16 var olika varianter på den här sidan:

Sinkadus16ledare

De allra första numren, 1-3, var mest text:

Nåväl.

I själva ledaren så är framtidstron stark. Michael Stenmark är numera anställd på Target Games för att ”utveckla Mutant Rymd-världen inför Det Stora Klivet”. Utlandet alltså. Är det Stenmark vi har att skylla för Mutant Chronicles? Andra inblandade är Nils Gulliksson som ska ”bestämma den visuella utformningen” tillsammans med Michael. Jerker Sojdelius ska ge Mutant RYMDs boxar, omslag och loggor en ”tilltalande och unik grafisk profil”.

Allt detta arbete slutade, som vi redan vet, i pekoraler som denna:

Cybertronic
Det är tanken som räknas, antar jag.

Hemmafronten

Johan Sjöbergs Operation Kirkwood, detta mästerverk i militär onani, har nått butikerna. Även Petersén/Jonsson-kreationen Fallna änglar finns att köpa. Givetvis innehåller detta Kult-äventyr ”allt grövre nattliga excesser”. Sex var för Kult vad stora vapen var för Chronicles.

I framtiden utlovas Taroticum, Drakar och lite fler romaner. Dessutom snackas det om Necrotech som ska bli ”det första supplementet till Mutant Rymd”. Det är ”helt vigt åt den mörka legionen” och kommer att bli 96 sidor tjockt. Vad hände med denna produkt?

Är det inte lite konstigt att redaktionen fortfarande snackar om produkter till Mutant RYMD när Chronicles inte ens är ett år bort? Var Chronicles ett väldigt snabbt beslut, eller tyckte de att det var roligt att vara hemlig? Jag kommer ihåg att jag blev väldigt väldigt förvånad när jag såg Chronicles i butiken. ”Va? Ett nytt Mutant? Det har dom ju inte sagt något om!”

Insändare

Theo Axner håller med om min dom över Kult-äventyret ”Ett eko från det förflutna”:

Identifieringen av Jesus med Jim Morrison var så komisk att det tog udden av [skräcken] en smula.

Han för också ett resonemang om att Allan Rubin är en häxjägare, vilket är bra ”förutsatt att det finns häxor. Finns det inga börjar de ofta bränna vanligt folk istället”.

David Spangenberg tycker att Sinkadus är bra men vill ha fler Drakar och demoner-bilder på omslaget.

Punkt.

Kult

”Lidandets lustgård”, signerat Lars Apic, handlar om Cochin ..

… en mäktig varelse som inte har någon speciell plats i hierarkin bland dödsänglar, arkonter och liktorer […] som livnär sig på smärta, både fysisk och psykisk, och det har tagit honom århundraden att suga i sig så mycket lidande för att bli så mäktig som han är nu.

Hans mål är att förvandla Stockholm till en evighetsloop av lidande. Tröttsamt stereotypt Kult-material. Spelet har blivit som Chock fast istället för veckans monster så har det veckans onda gud.

Drakar och demoner

”Om älvor och irrbloss” är en artikel jag minns med värme. Helgen efter nr 37 trillade ner i brevlådan blev det en jäkla massa småknytt. Jag gillar speciellt älvornas magi som gör att de aldrig behöver äta, aldrig fryser, har en sorts spider-sense och en jäkla massa tur. Givetvis kan de tillverka pilar som ställer till oreda bland storväxta inkräktare. Det är läckert, om inte så oväntat, att nya älvor föds fram via blomsterknoppar.

Det enda jag saknar är en lite mer badass-attityd. De här älvorna är aningen för flummhippie för min smak. Men med det sagt så är artikeln ändå den bästa småknyttartikeln i Sinkan evah! Och det har varit ett antal sådana genom åren.

Anders Björkelid skrev och Håkan Ackegård tecknade (så klart).

Övriga artiklar

Preview på Mutant RYMD-figurer. De ser ut som man kan förvänta sig.

Tre sidor index över alla artiklar i Sinkadus genom tiderna. Utfyllnad? Eller är det på detta sätt som redaktionen firar att rollspel i Sverige fyller 10 år? Roligt är att man räknat ut att det totala sidantalet 1624.

Äventyr

DoD-äventyret ”Skuggor över Nohstril” av Johannes Nesser. Återigen denna näsborrestad. Jag trodde att vi hade lagt den på hyllan efter 200202 olika artiklar? Tydligen inte. Jag är ledsen, men jag pallar bara inte att läsa det här äventyret. Det ser ut som något jag redan sett 12 gånger i Sinkan. Kan inte någon berätta vad det handlar om i kommentarerna? Tack på förhand.

Omslaget och illustrationerna av Thomas Arfert är rätt läckra däremot.

Mutant

Det verkar som att det blev en väldig massa material över efter Berlin 2090-boxen. Magnus Seter fortsätter att pumpa ut obskyra äventyrsplatser, den här gången Dark edge bar som är tillhållet för ett kvinnligt motorcykelgäng kallat Widows. Artikeln skulle kunnas skriva med ett ord: ”Mcklubbhak”. Det säger liksom allt du behöver veta om Dark edge bar.

Givetvis finns det ett gäng slp med typiska Mutant-namn: Daryl Small (som är dvärg), Arnold Brute (som har 18 i STY),  Nette August (prostituerad) och Klaus Unter (misslyckad företagare). Det finns en tendens i ”nya” Mutant att man heter vad man är.

Jag undrar också varför det finns så många engelska namn i Berlin? Borde saker och ting inte vara lite mer … tyskt?

Mutant RYMD

”Stridszon Venus” är, liksom alla RYMD-artiklar, helt osignerad. Varför var det så? Inte en enda RYMD-artikel har haft avsändaren utsatt (utom biogiganterna i nr 36). Var det medvetet, och i så fall … que?

Okej, ”Stridzon Venus” är i alla fall en jävligt tuff artikel. Här kommer några utvalda citat:

  • ”Krigen på Venus hör till de hårdaste krigsskådeplatser som någonsin existerat.”
  • ”Elitstyrkor som Imperial Blood Berets och Bauhaus Venusian Rangers har under venusianska krigen kommit att göra sina förbands namn odödliga.”
  • ”Blood Berets har gång på gång satts in mot mörkrets legioner då deras lojalitet är obändlig och deras taktik lämpar sig för att krossa en fiende vars numerär är avsevärt större än den egna styrkan.”
  • ”Venusian Rangers [kan] hålla sig kvar vid en fast position för att nedkämpa en fiende genom uttröttning och sabotageverksamhet.”
  • ”I strid tycks korsfararna slåss utan fruktan för sina egna liv.”
  • ”Via portalerna kan nya väsen anlända till citadellet från aposteln eller direkt från mörkrets själ.”

Det är tur att man inte bor på Venus. Jag är inte i närheten så tuff som verkar krävas.

RYMD-artikel nr 2 heter ”Algeroth: Den onda teknologins fader”. En intressant grej med RYMD är att teknologi, föremål, i sig kan vara onda. Det finns inget snack om att ”Guns don’t kill people; people kill people”. I RYMDS-värld kan det bokstavligen vara så att ”guns kill people”.

I denna artikel får vi möta ezuguhlerna, en sorts odöda cyborgkentaurer som ”dyker upp i alla miljöer där stridigheter förekommer”. Även pretorian stalkers – mordmaskiner som är så jävla hårda att du inte fattar – och furier gör sina första framträdanden.

Gnägg! En Ezuguhl.
Som tagen från en gritty reboot av ”Svarta hingsten”.

Något som är lite tråkigt med ”Ondskan” är att den är så … ond, liksom. Allting är gjort för för strid. Finns det någonstans en hemvärld där små nefaritbarn går på dagis, eller där ezuguhlföl hoppar över gärdesgårdarna? Om det inte finns det … varför håller då ondskan på att krigar så jävla mycket? Vad är det de vill uppnå? Jag tycker det är ganska tråkigt med hela folkslag som bara vill utplåna allt levande utan någon anledning.

Reklam

Bortsett från butiksguiden med dess 12 småannonser och den sedvanliga Tradition-helsidan, så saknar detta nr helt reklam. Okej, baksidan pryds av samma Game Genie-annons som förra numret, men inuti tidningen är det helt tomt. Inte ens någon egenreklam. Det kan väl inte vara bra?

Illustrationer

Paul Bonners Mutant RYMD-bilder sticker onekligen ut. Vapenfetischismen har aldrig varit tydligare i något annat spel.

sinkadus37nefar
Rösta rätt, rösta rött.

Omdöme

Jag kanske börjar i fel ände, men det känns lite trist att artiklarna till Mutant RYMD och Kult redan känns så uttjatade. Det verkar inte gå att variera spelens teman särskilt mycket — i alla fall inte i Sinkan. Det gör att nr 37 känns ganska mossigt. Däremot är det ett väldigt visuellt nummer, med massor av illustrationer och stora maffiga bilder. Det gör att man lätt glömmer att det egentligen är trista grejer man läser.

För kom igen, hur mycket vapen orkar man med i RYMD? Hur mycket inälvor och psykisk misär måste man läsa om innan Kult förlorar all attraktionskraft?

Jag är ständigt fascinerad av att det inte finns några som helst indikationer på att det här är det näst sista numret av Sinkadus som tidskrift. Ingenting. Allting puttrar på som vanligt.

Ondvinter är helt enkelt bäst

68936Ondvinter. Ta mig fan. Detta hade jag inte väntat mig.

Jag har härmed äran att utse Anders Björkelids bok Ondvinter till den bästa svenska fantasyromanen genom tiderna. (Som jag har läst.)

Konkurrensen inom genren är väl inte så stenhård, men ändå. Ondvinter är bättre än Svavelvinter, bättre än Efter lägereldarna, bättre än Bröderna Lejonhjärta.

Hur ska jag nu kunna underbygga detta extravaganta påstående? Ni får väl läsa boken själva, era latmaskar! 159 bagis på Sf-bokhandeln.

Men så mycket kan jag säga att Björkelids språk är hur skönt som helst. Ord som ondvinter, kejsarsvärd, domarring, palatshund, hirdjägare, vättesnara och galgman får det att rysa i kroppen på mig. Björkelid har dessutom ett ordförråd som känns trovärdigt när han beskriver en ganska jordnära fantasyvärld där huvudpersonerna är uppväxta på en bondgård. Han har det rätta tugget: något ålderdomliga svenska uttryck som man skulle kunna tänka sig att ens gammelmormor använde när hon puttrade runt på den där gården utanför Sundsvall i början av 1900-talet.

Huvudpersonerna ja. Sunia och Wulf heter de, ett tvillingpar i de tidiga tonåren som lever på en ödslig gård tillsammans med sin far. Nämnde jag att en stor del av boken är skriven i vi-form på ett helt fantastiskt sätt som jag inte trodde var möjligt? Så är det i alla fall.

Nåväl, Sunia och Wulf får inte leva ostört på sin gård utan dras snart in i händelser de inte förstår. Ondvintern är på intåg och Vinterkungen samlar sina styrkor – och tvillingarna hamnar givetvis mitt i soppan.

Om jag prompt måste invända mot något i Ondvinter så är det att upplägget kanske är lite väl traditionellt. Ynglingar som bor på en bondgård uppsöks av ödet och får vara med om äventyr, upptäcker att de har en hemlig bakgrund … ja ni vet. Det gör dock inte något – Ondvinter är så förbannat bra ändå. Björkelid må använda klyschor, men han använder dem på ett vackert sätt. Jag kan inte uttrycka det klarare.

Ja, Ondvinter är bäst i Sverige. Jag längtar efter del två (av fyra). Öka, Björkelid!

Fotnot: Anders Björkelid har tydligen lajvat en del i sina dagar inte lajvat alls. Han har även skrivit ”Om älvor och irrbloss” i Sinkadus nr 37.