Bästa böckerna 2008: #5

Neal Stephenson, Anathem
Årets smartaste bok. Ibland lite väl tankekrävande. Science fiction för vetenskapsnördar. Rymdvarelser för filosofer. Kanske de tråkigaste rymdvarelserna jag stött på, men bisarrt nog gör de boken så pass mycket bättre.

Den största förtjänsten med Anathem är att Stephenson tar sina läsare på allvar. Han förutsätter att de kan tänka själv, att de inte är helt bakom flötet. Därför slipper vi den typ av fördummande förklaringar som brukar finnas böcker som handlar om någonting mer komplicerat än lergökar. Förklaringar finns, förvisso, men de är inte fördummande. De kräver en motansträngning. Och de ger boken mervärde.

Läst mer här och här.

Nu ska jag gnälla på ”Anathem”

Jag har redan skrivit en del om Neal Stephensons Anathem, och mina åsikter där står fast. Men nu när jag läst klart boken hade jag tänk klaga lite. Först och främst så är Stephenson så förbannat intresserad av att beskriva detaljer. Han beskriver och beskriver och beskriver. Det är lite frustrerande emellanåt, speciellt när man inte är så intresserad av att veta hur ett kugghjul ser ut.

För det andra så har han en tendens att upprepa sig. Han använder gärna två liknelser för att beskriva samma sak. Till exempel: ”Den rörde sig lika snabbt som klockans sekundvisare, alltså i rask promenadtakt.” Tack, men jag fattade det första gången.

För det tredje: Det finns en gräns där en eftertänksam och filosoferande författare övergår till att bara vara jäkligt långsam. Stephenson passerar den gränsen några gånger, speciellt i bokens andra halva, då det känns som om att han bara drar ut på handlingen, helt i onödan. Och det är ju inte så roligt.

Det här gör att Anathem inte riktigt får toppbetyg. Det är en förbannat bra bok, men den är inte perfekt. Tyvärr.

”Anathem” gör dig smartare

Jag är halvvägs igenom Neal Stephensons Anathem, och kan redan nu säga att det är en av de bästa böcker jag läst på väldigt länge. Det finns många sorters ”bästa” — beroende på sinnesstämning — men i just det här fallet har ordet en mycket specifik betydelse. Anathem är en bok som gör läsaren smartare. Mer intelligent. Den får i alla fall mig att tänka i nya banor om allt från ekologisk kollaps till matte till mobiltelefonanvändning.

Det är sällan man stöter på sådana böcker. Speciellt i bokhandelns sf/f-hylla (och bara delvis för att fantasy sällan innehåller referenser till mobiltelefoner).

Anathem är, i brist på ett bättre ord, sublim i sitt sätt att diskutera extremt torra saker som, till exempel, hur man anger koordinater för ett föremål i omloppsbana kring en planet. Jag vet inte när jag senast kände att det var givande att läsa om ett klocktorns konstruktion och beståndsdelar. Men här är varje ord en belöning.

Stephenson är dessutom en hejare på att bygga upp den typ av sakta stegrande spänning som är antitesten till de actionexplosioner man finner i … tja … det mesta. Det är en intellektets spänning, där små signaler adderas för att tillslut avslöja ett större mönster (eller monster?).

Om det finns något riktigt negativt med den här boken så är det att Stephenson kan gå ner sig i långa miljöbeskrivningar. Välskrivna, visst, men ibland är ett rum bara ett rum.

Anathem är en fantastisk upplevelse. Extra roligt eftersom jag aldrig riktigt gillade hans senaste trilogi, The baroque cycle.

Du borde läsa Anathem. Din hjärna kommer att tacka dig.