Var är alla alkoholister i fantasylitteraturen?

Har ni tänkt på det här med alkohol i fantasylitteratur? Hur alkohol i stort sett alltid är något positivt, något glädjefullt, något socialt och varmt?

I Patrick Rothfuss bok The name of the wind dricks det en helt del. Huvudpersonerna är studenter, vad mer behöver man säga? Det dricks vin, det dricks öl, det dricks brandy (ja, tro det eller ej). På sin höjd antyds någon enstaka lätt bakfylla, men annars tycks alkohol inte ha några negativa effekter alls. Vin, kvinnor och sång — bokstavligen.

Detta är en genomgående trend i fantasyböcker.

I George RR Martins A song of ice and fire-böcker konsumeras det kopiösa mängder alkohol nästan hela tiden. Tyrion mf.l. tar sig gärna en nattfösare, en färdknäpp eller bara en gammal hederlig sup. Ja, de bli bakis, och kanske börjar bråka lite smått, men annars är det ingen fara på torpet. Det är bara den uttalat galna, nu avlidna, kungen som inte tycks ha kunnat hantera spriten: han misshandlade sin fru när han var som fullast.

I David Eddings Sagan om Belgarion brukar Belgarath och Barak supa till då och då. Dagen efter kurerar de sin huvudvärk genom att fortsätta att dricka. I övrigt tycks fylla bara vara något som får en att börja sjunga.

Kan ni erinra er något fantasyverk där alkoholism skildras på ett realistiskt sätt? Där det finns alkoholmissbrukare som inte är tiggare, hemlösa, kriminella, prostituerade eller ”onda”? Där alkohol faktiskt är ett problem? Jag kan inte komma på ett enda vettigt exempel.

Kanske har det med genrens hjältefixering att göra. Det är svårt övertygande visa spritens negativa effekter när huvudpersonen ändå lyckas rädda världen och gifta sig med prinsessan.

Morrison + öl = wtf

Okay, så efter att ha varit ute och duckit öl i går kväll, kom jag hem och var inte sådär jättetrött. Så jag satte mig och läste Grant Morrisons ”Seven soldiers of victory vol 4”. Jag fattade inte ett skit. Jag läste och läste men begrep inte ett dugg av vad som hände — jag fick liksom inget sammanhang på det hela. Dialogen var helt galet inkonsekvent och orsak-verkan tycktes inte existera.

Detta är visserligen inte så ovanligt när det gäller Morrison. Men oftast brukar det vara något bra.

Jag tycker att det är dålig stil av en författare, som enligt utsago får sina bästa idéer när han är hög, att skriva något som inte går att läsa efter några ynka öl.

Nu måste jag ju läsa om hela joxet i nyktert tillstånd, ju!