Alan Moore: Skäggig och irrelevant.

The League of Extraordinary Gentlemen, Volume III: Century 2009. Ja, Världens kortaste titel. Inte världens bästa serie.

Jag har länge känt att Alan Moore blivit irrelevant som serieskapare. 2009 gör inget för att förändra den känslan. Moore lägger ut en bombmatta av referenser – 30 rock, Entourage, Vita husetLost, Harry Potter, Mary Poppins, bibeln, Aleister Crowley och så många fler. Jag orkar bara inte. Referenserna blockerar storyn. Det är som att Moore bara driver med läsaren, som att serien egentligen inte handlar om någonting utan bara är någon sorts referensskattjakt. Jag skulle knappt kunna berätta vad som händer i de tre Volume III-volymerna. Typ apokalypsen eller något.

Kevin O’Neills illustrationer … jag vet inte. Han är ju bra, Kevin, men här är han mer som någon som försöker rita som Kevin O’Neill. Han blir ett plagiat av sig själv. Eller så kanske han bara tar i för mycket. Oavsett vad så blir resultat … tja .. märkligt intetsägande.

Herregud, jag har inte ens tillräckligt med åsikter om 2009 för att skriva en ordentlig recension. Jag har redan glömt bort den.

Jaja, Alan, vi fattar att du är beläst och hur smart som helst. Kan du börja skriva bra serier igen nu? Tack.

lxg3coverNya League of extraordinary gentlemen har undertiteln Century. Century: 1910 till och med.  Alan Moore fortsätter sin saga om victorianska ”superhjältar”, fast nu är året 1910 … så jag antar att det är edwardianska superhjältar vi snackar om.

Century: 1910 är inte en avslutat berättelse, vilket alla tidigare LEG-album har varit, utan första delen i en trilogi. Den är smärtsamt mycket inte en avslutad berättelse. Slutet skriker ”Fortsättning följer!” så högt att man behöver öronproppar.

Jag ångrar bittert att jag inte väntade med att köpa albumet tills dess att alla delar publicerats (om ett år, typ), för det här är verkligen inte roligt att läsa. Handligen är … ja frågan är om det ens är någon handling. Det är snarare ett gäng olika scener lagda på rad efter varandra. Ja, man uppfattar att det finns någon sorts intrig bakom alltihop, en intrig med kapten Nemos dotter, någon sorts hemlig domedagssekt som vill skapa ett ”moonchild”, och ditten och datten. Men alla små hints och ledtrådar ger ingen som helst utdelning. Det är rätt värdo.

Och på samma sätt som i Black dossier (läs min recension här) har Moore helt tappat greppet om alla obskyra referenser. I de första två albumen kände jag åtminstone igen merparten av alla hänvisningar, men nu har jag inte en susning. Det känns lite sådär att behöva parallell-läsa wikipedia för att hänga med i svängarna. Många refenser på den nivån att i alla fall jag missar att de ens är referenser.

Ska det verkligen vara så?

Så, Alan Moore, kan du vänligen sluta skryta med hur allmänbildad och beläst du är? Vi har fattat det för länge sedan.

Minirecension: Supreme

Alan Moores Supreme: The Story of the Year är inte ett seriealbum för den som aldrig läst superhjälteserier förr. Berättelsen om Stålmannen-pastischen Supreme är så fylld av referenser, kommentarer, parodier och allmänt internt mumbo-jumbo att den till och med är lite svår för en sån som jag, som är uppväxt på superhjältar.

Moore pekar finger åt allt som har med genren att göra: från töntiga skurkar från 70-talet till de helt bisarra förvandlings-historierna som var populära på 50-talet. Ibland är tassar han farligt nära gränsen att inte vara kommenterande, utan bara upprepa töntigheterna. Är till exempel de overkligt yppiga kvinnokropparna som befolkar stora delar av serien ett sätt att ironisera över de sjuka kroppsidéalen man kan se hos de flesta superhjältinnor, eller är de bara bara overkligt yppiga kvinnokroppar?

Svårt att avgöra.

Vad fan sysslar du med, Alan Moore?

Agående Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen: Black Dossier skriver Kevin Church:

Moore’s League of Extraordinary Gentlemen work has let comics’ grand wizard indulge in his intricately-wrought Wold Newton fantasies while generally providing a high level of entertainment. The latest installment, The Black Dossier crosses the not-very-fine line between providing said entertainment and smarmily showing off just how deep into the esoteric Moore’s mental archives reach. It’s much more backmatter than matter. (Länk.)

Tyvärr håller jag med honom till 100 procent.

loegblack.jpg

De första volymerna av League är två av mina absoluta favorit-seriealbum. Det går inte att värja sig mot extremt välberättade och -tecknade historier där Osynlige mannen, Dr Jekyll, Mina Harker m.fl. bekämpar Sherlock Holmes ärkefiende Moritary och senare marsianer. Allt förlagt i slutet av 1800-talet. Spänning! Äventyr! Mysterier! Referenser som man fattar — eller i alla fall uppfattar.

Black Dossier innehåller visserligen en hel del mysterier och äventyr, men serien blir aldrig spännande. Detta beror uteslutande på att berättelsen ständigt avbryts av utdrag ur titelns svarta dossier. Brokiga och ofta texttunga utdrag. En pastisch av en beatnik-novell, en opublicerad pjäs av Shakespeare, en imitation av en Wodehouse-berättelse, diverse underrättelsehandlingar, ja, och så vidare. Större delen av Black Dossier består av dessa utdrag. Det är för mycket och för ointressant.

Visst, Wodehouse-pastischen är underbar, de avbildade vykorten fiffiga, och mini-porrserien ganska rolig … men taget tillsammans funkar det inte. Jag förlorade fokus på vad enda in i hellskotta albumet egentligen handlade om. När den huvudsakliga berättelsen väl började igen så var det svårt att bry sig, inte minst för att det var omöjligt att hänga med i de miljarder referenser som Moore droppade hela jäkla tiden.

Det känns som handlingen har kommit i andra hand, och att referenserna är det viktiga. I alla fall för Moore. Black Dossier är långt, långt ifrån samma nivå som de två tidigare albumen. Och det är jäkligt synd.

Slutligen måste jag bara poängtera att Black Dossier är en fantastiskt vacker och välproducerad bok. Allt är helt otroligt välgjort, varenda detalj perfekt, varje bildruta ett konstverk. Boken är värd att köpa bara för njutningen av att bläddra i den.

Top 10

Hittade ett par gamla recensioner som låg och skräpade. Kan ju lika gärna smälla upp dem här.

Alan Moore, Top 10 vol 1-2

Fantastiskt. Rakt igenom fantastiskt.

Top 10 utspelar sig i en stad, Neopolis, där alla, alla, alla har superkrafter. Korvgubben på hörnet grillar sin korvar med värmesyn. På den nivån, liksom. Handlingen cirkulerar kring stadens poliskår — en högst brokig skara individer — och deras dagliga arbete.

Hela serien är som en klassisk snut-tv-serie där flera olika, till synes orelaterade, fall visar sig hänga ihop. Blandat med saker som att … tja … en alkoholiserad godzilla i trasiga jeans kräks över hela stortorget. Och min favoritsubplot: När en av polisernas mamma upptäcker möss i sin lägenhet. Supermöss.

Många galna infall, och många många många referenser till andra serier. Det kryllar av dem! Men trots hela det galna upplägget är Top 10 en realistisk, jordnära serie. I den mening att handlingar får påtagliga konsekvenser, och att högst osuperhjälteaktiga ämnen som pedofili, rasism och prostitution spelar en central roll i handlingen.

Och jag ska inte ens börja tala om huvudpersonerna… för då kommer jag aldrig att sluta. Unika, djupa och engagerande hela bunten — trots att de all är mer eller mindreklyschiga superschabloner.

Det är känslor över hela spektrat, från bonnig slapstick och navelskådande referenshumor, till kärlek, mod, tragik, vänskap. You name it. I dessa två volymer ryms allt.

Alan Moore, Top 10: The Forty-Niners

”Prequel” till Top 10. Utspelar sig på 40-talet, strax efter andra världskriget, när Neopolis håller på att byggas av ex-nazistiska supervetenskapsmän. Vi får följa Jetlads, nyss hemkommen från kriget i Europa, första möte med staden (som då tycks vara bebodd av icke-superhjälte-serefigurer som The Yellow Kid, Karl-Alfred och Acke).

Givetvis är det många referenser framåt i tiden, vilket gör att man nästan måste ha läst Top 10 vol 1-2 innan man ger sig på The Forty-Niner. Men bara nästan. Detta album är storartad seriekonst i sin egen rätt, men en story fylld av allt man kan önska sig. Dock främst vampyrer. 🙂