Vari jag hånar Norstedts förlag

acaciaomslag.jpg

Ovan ser du det brittiska och det amerikanska omslaget av David Anthony Durhams bok Acacia. (Han postade dem på sin blogg rätt nyligen.) De är helt okay omslag.

Den brittiska versionen känns ganska traditionell, men det är inget snack om att den är välgjord. Pluspoäng för att det är en kvinna utan urringning i förgrunden.

Jänkarnas omslag är kanske lite oljigt i färgerna, och är så pass abstrakt att man inte får några signaler om vad boken handlar om. Men det ger ändå tydliga vibbar om att, hörru, det här är inte David Eddings. Vuxenfantasy. Lite i stil med Steph Swainstons brittiska omslag.

Så här ser den svenska utgåvan ut:

akacien.JPG

Hmm … om vi bortser från det helt onödiga tilltaget att lägga till ”ien” i titeln så är detta omslag bara ytterligare ett exempel på att sverige befolkas av massor av usla illustratörer och förlagsfolk utan omdöme. Fult tecknat, ja, men vad är det egentligen som pågår där i snön? Inte går, eller vandrar, eller pulsar, de fula vita gubbarna i alla fal, den saken är klar. Stretchar de vaderna? Är det en bodypump-klass vi ser? För jag kan inte riktigt komma på någon annan situation då folk står i just den där ställningen.

Förresten, du missar väl inte min recension av Acacia?

Har du hört den förrut?

acacia David Anthony Durhams Acacia har jämförts med George R.R. Martins A song of ice and fire. Jag kan förstå liknelsen då det finns vissa likheter i upplägget. Men det ska ni ha klart för er: Durham är ingen Martin. Han är på sin höjd en okej författare med några roliga idéer. Martin, däremot, är gud.

Det här är en mestadels välskriven fantasyroman som inte erbjuder så mycket nytt. Låt oss pricka av klyshorna:

  • Prinsar och prinsessor i landsflykt lär sig mad skillz.
  • En liten blyg tjej förvandlas till värsta svärdmästaren.
  • Sjörövare.
  • Fjollig kille blir biffiga machokrigaren.
  • Hemliga magiker lurkar i skuggorna.
  • Det finns en annan kontinent där det bor några riktigt mystiska filurer.
  • Barbarer från norr.
  • Hemliga gångar i slottet som ingen känner till.

Jo, man har sett det förr och handlingen bjuder inte på några större överraskningar. Behållningen av boken sabbas dessutom av att Durham är inte låter läsaren tänka själv. Han använder sig av en hel drös berättarperspektiv som tillsamman avslöjar i stort sett allt. Det innebär att man aldrig behöver undra vad the bad guys är ute efter eller varför de gör som de gör. Alla mysterier (mja, nästan i alla) försvinner. Och det blir extra illa då många av perspektiven inte är överdrivet spännande skrivna.

Men Acacia har ändå en del förtjänster som gör den värd att läsa. För det första består persongalleriet inte av vita engelsmän. Merparten av huvudpersonerna är färgade — delar av boken utspelar sig i motsvarigheten till Afrika. För det andra har Durham en del fiffiga twister på sin magi och mytologi. För det tredje skildrar boken förtryck på en nivå, och med en spridning, som jag sällan kunnat föreställa mig. Det här är helt enkelt en bok som är mer intressant än vad den är bra.

Ajuste, Acacia är första delen i en serie böcker kallad The War with the Mein. Eller kanske tvärtom, det hela är lite diffust.