Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

a song of ice and fire

  • Jag köpte krigarnovellantologin Warriors av en enda anledning: George RR Martins nya Dunk & Egg-novell The mystery knight. I väntan på A dance with dragons tar en Westeros-knarkare som jag alla chanser till en tripp.

    Berättelserna om Dunk och Egg är en sorts försättning (svenska för prequel – funkar det?) på A song of ice and fire och utspelar sig cirka 90 år innan första boken. Dunk är en kringstrykande riddare, fattig men ädel, och Egg är hans blåblodiga väpnare. Wikipedia it, wettja.

    Grejen med de här novellerna är att de på något sätt känns mer lättsamma och humoristiska än Ice and fire-böckerna, trots att de egentligen är fyllda till brädden av tragedier, död och trasiga människoöden. Världen som Dunk och Egg färdas igenom är ingen lekpark direkt.

    Okej, The mystery knight då? Jag får gåshud bara jag tänker på den. Novellen är troligen inte det bästa Martin någonsin skrivit – på samma sätts om det här knappast är det bästa blogginlägg jag knappat ihop – men herrejävlar vad jag gillar den. Huvudpersonerna hamnar återigen på ett tornerspel, där mycket mer pågår än vad man först kan tro, och …

    Ja, jag är Westeros-junkie (jag kan sluta när jag vill), men det är helt klart värt att köpa en stor fet antologi  för 240 kronor bara för att läsa The mystery knight.

  • Nu har jag äntligen, efter tre månaders sporadiskt lyssnande, tagit mig igenom hela A feast for crows av George RR Martin. Fantastisk bok. Kanske något mer ojämn än tidigare delar, men fruktansvärt bra likaså.

    Som jag tidigare nämnt så är den största behållningen med A feast for crows kapitlen om Jamie och Cersei. De är helt enkelt enastående, och det sista Jamie-kaptilet är … kanske det bästa ögonblicket hittills i hela serien.

    En del andra berättelser känns mer som upplägg inför nästa bok, och då tänker jag främst på dem som avslutas med att en eller annan person drar österut för att leta efter Daenerys.

    Brienne är helt klart en ny favorit i Martins stall av karaktärer. Det är svårt att inte gilla denna osjälvsäkra, komplexplågade och fullständigt kick-ass kvinna.

    Aryas äventyr på Braavos gjorde mig lite besviken. I de tidigare böckerna har Aryas kapitel varit mina absoluta favoriter (vid sidan av Tyrion), men nu … jag vet inte. Det var lite för mycket mellanspel över det hela.

    Martin gillar verkligen kläder, heraldik, mat, svordomar, horor och folk som avslutar påståenden med ”to be sure”.

    Ljudboken var inläst av John Lee, som gjorde ett strålande jobb. Han har en liten bit kvar till Roy Dotrices (som läste in de tre första böckerna) nivå. Roy Dotrice är helt övernaturligt bra, med en röst som kan förvandla sig till vad och vem som helst.

    Oh well. Nu hoppas jag bara att A dance with dragons verkligen släpps i september. Gärna september i år.

  • För tillfället läser jag om A feast for crows av George RR Martin. Okej, det är en ljudbok så det är väl mer lyssna än läsa denna gång, men ändå. Nästa del sägs ju släppas i september, så jag kände att det var dags att färska upp minnet.

    Man lägger märke till en hel del nya saker andra gången man tar sig igenom en bok — och kanske ännu mer så om man använder ett annat sinne för att uppleva den. En del saker är bagateller, så som att Martin använder vissa uttryck om och om igen. Till exempel ”a man grown” (som i ”he was not yet a man grown”) eller ”grow some teats” (som i ”children should be hung on the wall until the girls grow some teats”). Martins fäbless för heraldik, mat, horor och svordomar gör sig också påmind. Tack och lov är jag inte en av dem som stör mig på sånt.

    Det som slår mig mest med A feast for crows är dock förändringarna och förvandlingarna. Allting i boken — kanske mer så än i föregångarna — är i  förvandling. För det första har vi de stora, episka förändringarna: vinterns intåg, krigen, kungarna, magins och drakarnas återkomst till världen. Hela samhället, maktstrukturen och till och med verkligheten i sig är på väg att förändras.

    Men förvandlingstemat återkommer på många andra plan i bokserien. Den äldre generationen av hjältar, furstar och ikoner är på väg att försvinna, och de yngre måste kliva fram och, på något sätt, fylla deras skor. Personer som definierat en hel era dör och försvinner — Eddard Stark och Tywin Lannister är två exempel, men redan i första boken etableras en känsla av vemod över de giganter som lämnat världen, och hur mycket som gått förlorat med dem. Rhaegar Targaryen, Arthur Dane, Jon Arryn med flera. (Alla män. Martins värld är så patriarkal att det sjunger om det.) Denna känsla är starkare än någonsin i A feast for crows, där både Cersei och Jamie försöker fylla tomrummet efter sin far, och där den uråldriga och visa Maester Aemon går hädan och lämnar efter sig unga Sam Tarley.

    De riktiga förvandlingarna sker dock på karaktärsnivå. Den stora behållningen med A feast for crows är Cerseis destruktiva spiral ner i paranoia, alkoholism och känslomässig och social isolering, samt Jamies allt mer uppenbara självförakt och längtan efter att bli ihågkommen som någonting annat än den falska usling som bröt en helig ed och dödade sin kung. Här är den pågående förvandlingen så stark och genomgående att det får nästan allt annat i boken att blekna i jämförelse.

    Sen har vi Arya som byter namn om och om igen, och vars personlighet och identitet ständigt är flytande och i rörelse. Hon förkroppsligar förvandlingstemat även i den meningen att hon är ett barn och håller på att växa upp. Hon förvandlas fysisk, psykiskt och socialt. Hon förvandlas så mycket att hennes identitet bitvis luckras upp.

    Vidare har vi alla de fysiska förändringar som sker i böckerna: händer huggs av, folk blir lama, tänder slås ut, näsor kapas, ögon blir blinda. Få är de karaktärer som får ha sina kroppar hela och intakta.

    En sak till, innan jag glömmer bort det, som förvisso inte är så mycket i fokus i A feast for crows men däremot i tidigare böcker, är Thoros of Myr — prästen som kan väcka de döda till liv. Detta om något slår fast att ingenting är oföränderligt, inte ens döden.

    Vad Martin vill åstadkomma med alla dessa förvandlingar vet jag inte. Jag är ledsen om jag lurat er att tro att det skulle komma någon stor uppenbarelse i slutet av detta inlägg. Det enkla svaret är att de borgar för spännande och dramatisk läsning, men om han vill säga något mer och djupare är svårt att avgöra när berättelsen ännu inte är avslutad.

  • Två snabba

    Daredevil vol 1 av Frank Miller

    Jag har aldrig varit särskillt förtjust i Daredevil. I min ögon har han alltid varit en budget-Spindelman. Men när jag läser den här samlingen av gamla Våghalsar från 70-talet — början av Millers tid som seriens författare och tecknare — så finns det ändå en hel del att uppskatta. Jag tycker speciellt att persongalleriet kring Daredevil är avsevärt mer intressant än motsvarande för den där spindelmannen. Bullseye, Black Widow, Electra, Kingpin m.fl. är riktigt sköna, traumatiserade, lirare. Green Goblin och Dr Octopus är möjligt mer visuella fiender, och funkar kanske bättre i en serieruta, men de är ändå lite grå i jämnförelse.

    Daredevil själv är dock fortfarande en riktig tråkmåns. Radarsyn? Hur tråkigt är inte det på en skala?

    The sword sword av George RR Martin, Ben Avery och Mike S Miller.

    Det här är serieversionen av novellen med samma namn; fortsättningen på berättelsen om fattigriddaren Dunk och hans väpnare Egg som började i The hedge knight. Egentligen bara intressant om man har läst Marins A song of ice and fire-böcker, då referenserna är många och täta.

    Serien är tämligen snyggt tecknad, men är alldeles för textig. Att bara planka Martins dialog och knuffa in den i pratbubblor funkar inte riktigt, i alla fall inte på det sätt som Avery och Miller har gjort. De är kanske lite för trogna  källmaterialet.

    Jag skulle bara rekommendera The sworn sword till den som redan är biten av Martin — berättelsen är inte bra nog att stå helt på egna ben.

  • Nu har det hänt något konstigt. Jag har köpt en talbok. En talbok av en bok jag redan har läst, till råga på allt.

    Det gäller George RR Martins A feast for crows. Jag har på något märkligt sätt skaffat mig en vana att lyssna på Martins böcker när det börjar bli dags för nästa del att släppas. Som en påminnelse om vad som hänt i hans sjukt omfattningsrika fantasyvärld, liksom. Nu vet jag i och för sig inte om det ”börjar bli dags” för A dance with dragons, men det är bäst att ta det säkra för det osäkra.

    Att lyssna på en ljudbok är minst sagt ett projekt. Det tar väldigt väldigt lång tid, speciellt när boken i fråga är över 1000 sidor. Om jag börjar lyssna i dag så är jag, kanske, klar till den 6 april 2009. När jag lyssnade på de tre första böcker så tog det mig säkert ett drygt år — ett år då jag dessutom reste väldigt mycket och hade en hel del dötid på diverse tåg och flygplan. Hur och när jag ska lyssna på A feast for crows är jag inte riktigt på det klara med än.

    En sak är säkert: Jag ska lyssna på den i min Nokia N95 8GB, och jag kommer förmodligen testa Nokia Audiobooks. Skulle det visa sig suga får jag väl plocka fram min gamla svartvita iPod.

    Men, åter till det väsentliga: Att köpa en bok två gånger känns … inte helt friskt. Ljud eller ej. Så jag kan bara dra slutsatsen att jag är så indoktrinerad att jag, förmodligen, skulle köpa microfiche-utgåvan av A feast for crows.

    Tragiskt. Men det är väl mitt lilla sätt att få den kraschade globala ekonomin på fötter igen.

  • Har ni tänkt på det här med alkohol i fantasylitteratur? Hur alkohol i stort sett alltid är något positivt, något glädjefullt, något socialt och varmt?

    I Patrick Rothfuss bok The name of the wind dricks det en helt del. Huvudpersonerna är studenter, vad mer behöver man säga? Det dricks vin, det dricks öl, det dricks brandy (ja, tro det eller ej). På sin höjd antyds någon enstaka lätt bakfylla, men annars tycks alkohol inte ha några negativa effekter alls. Vin, kvinnor och sång — bokstavligen.

    Detta är en genomgående trend i fantasyböcker.

    I George RR Martins A song of ice and fire-böcker konsumeras det kopiösa mängder alkohol nästan hela tiden. Tyrion mf.l. tar sig gärna en nattfösare, en färdknäpp eller bara en gammal hederlig sup. Ja, de bli bakis, och kanske börjar bråka lite smått, men annars är det ingen fara på torpet. Det är bara den uttalat galna, nu avlidna, kungen som inte tycks ha kunnat hantera spriten: han misshandlade sin fru när han var som fullast.

    I David Eddings Sagan om Belgarion brukar Belgarath och Barak supa till då och då. Dagen efter kurerar de sin huvudvärk genom att fortsätta att dricka. I övrigt tycks fylla bara vara något som får en att börja sjunga.

    Kan ni erinra er något fantasyverk där alkoholism skildras på ett realistiskt sätt? Där det finns alkoholmissbrukare som inte är tiggare, hemlösa, kriminella, prostituerade eller ”onda”? Där alkohol faktiskt är ett problem? Jag kan inte komma på ett enda vettigt exempel.

    Kanske har det med genrens hjältefixering att göra. Det är svårt övertygande visa spritens negativa effekter när huvudpersonen ändå lyckas rädda världen och gifta sig med prinsessan.

  • Skitbra böcker. Skeptisk till hur bra de blir som tvserie.

    Variety.com – HBO turns ’Fire’ into fantasy series
    HBO has acquired the rights to turn George R.R. Martin’s bestselling fantasy series ”A Song of Fire and Ice” into a dramatic series to be written and exec produced by David Benioff and D.B. Weiss.