Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

a song for arbonne

  • Ja, vad kan man säga? 2007 var året då jag återupptäckte Guy Gavriel Kay. Ni som följt min bästa-bok-2007-nedräkning här på bloggen har förmodligen redan upptäckt att tre av tio av mina favvoböcker 2007 var skrivna av Kay. Tigana, A song for Arbonne och The lions of al-Rassan.

    Kay är helt enkelt rent överjävulskt bra.

    Fast det här med att skriva listor är lite vanskligt. De blir aldrig riktigt bra, hur mycket man än sliter med dem. Varför, till exempel, är inte Scalzi med på min 10-i-topp-lista? The last colony var ju för fanken helt genial. Man får helt enkelt ta listor för vad de är: en sorts avtryck av listskrivarens sinnestillstånd just när han skrev listan. Hade jag skrivit min lista i dag, skulle den sett annorlunda ut.

    Förutom att Tigana fortfarande skulle ligga etta. Så jäkla bra är den. Jag kan inte nog upprepa detta.

    Sen kan man ju ifrågasätta värdet av att rada upp böcker i någon sorts bra-ordning över huvud taget …

    Nåväl, nu är det ett nytt år och nya böcker vankas redan runt hörnet. Vi får se vad som händer. Vad ser ni fram mot att läsa i 2008?

  • 51sxshc45gl.jpgKay, Guy Gavriel: A Song for Arbonne (1992)
    Kay har utvecklat en speciell stil för sina berättelser. Han tar en historisk plats och händelse, slänger in fascinerande, levande karaktärer, och silar allt genom ett smutsigt fantasyfilter.

    A song for Arbonne utspelar sig i ett Provence som inte är Provence under ett krig som påminner mycket Albigenserkriget (i början av 1200-talet, då påven Innocentius III manade till korståg mot katarerna i Sydfrankrike).

    Det är en berättelse om krig, kärlek och musik. Landet Arbonne är en matriarki där det medeltida idéalet om hövisk kärlek står högt i rang, och skalder och spelmän skattas högre än generaler. De kvinnohatande grannarna i norr är inte roade. Vad mer kan man säga? Drama! Drama! Drama!