A song ice and fire – ordagrant

George RR Martins A song of ice and fire är förbannat bra, men ibland känns det som om han använder samma uttryck om och om igen. Jag gjorde ett litet stickprovstest på en del ord jag hakat upp mig på.

”Fuck”

När bloggen mightygodking.com döpte om A game of thrones till ”Knights who say fuck” så var det ganska nära målet. Folk svär som bortsbindare i Martins böcker. Men hur många gånger skrivs ordet ”fuck” egentligen?

”A man grown”

När pojkar blir vuxna, så blir de ”a man grown” enligt GRRM. Det kan användas så här, till exempel:

”Robert is only a sick little boy, she thought, Lord Nestor is a man grown, stern and suspicious.” (A feast for crows)

Detta är ett uttryck som jag alltid irriterat mig på. Därför förvånade det mig att det inte förekom fler gånger än så här:

”To be sure”

Alla säger ”to be sure”, hela tiden. Det verkar vara den westerosiska versionen av ”förvisso”  och används bland annat så här:

“This morning the Wisdom Munciter told me that we had seven thousand eight hundred and forty. That count includes four thousand jars from King Aerys’s day, to be sure.” (A clash of kings)

“That would boil them, to be sure. Oh, to be sure. Now, what do you want to say?” (A game of thrones)

“All for the greater glory of our Drowned God, to be sure.” (A feast for crows)

Hur ofta säger folk ”to be sure”? Läs och begrunda:

Karaktärerna var tydligen väldigt ”förvissade” i A storm of swords.

Könsorganen

Sex och svordomar är en viktig ingrediens i A song of ice and fire. Hur står det då till med de olika könsorganen?

Kukar framför fittor är Martins melodi.

Prostituerade

Kvinnosynen i Westeros är inte alltid på topp. Männen har en tendens att kalla kvinnor för både det ena och det andra. ”Wench” är kanske det vanligaste tillmälet (eller i alla fall det jag uppmärksammande oftast).

Martins kanske mest intressanta karaktär, det politiska geniet Tyrion, har dessutom en vana att besöka prostituerade. Han och typ alla andra män i serien. Därför tycks böckerna krylla av ”whores”.

Skåda:

När det gäller svordomar tycks Martin i allmänhet ha blivit grövre i senare böcker. Kanske hölls han tillbaka av redaktören i början? Vem vet.

Taggmoln!

Ett annat sätt att läsa böcker är att göra taggmoln av dem. (Tack TagCrowd.) De oftast förekommande orden blir då väldigt tydliga att identifiera. Kolla själva.

A game of thrones

A clash of kings

A storm of swords

A feast for crows

Böckerna ser ut att handla om män – adelsmän, riddare och kungar – som tittar mycket på sina fäder. Först i bok nummer fyra gör damerna entré på riktigt.

Lite fler tankar om A feast for crows

Nu har jag äntligen, efter tre månaders sporadiskt lyssnande, tagit mig igenom hela A feast for crows av George RR Martin. Fantastisk bok. Kanske något mer ojämn än tidigare delar, men fruktansvärt bra likaså.

Som jag tidigare nämnt så är den största behållningen med A feast for crows kapitlen om Jamie och Cersei. De är helt enkelt enastående, och det sista Jamie-kaptilet är … kanske det bästa ögonblicket hittills i hela serien.

En del andra berättelser känns mer som upplägg inför nästa bok, och då tänker jag främst på dem som avslutas med att en eller annan person drar österut för att leta efter Daenerys.

Brienne är helt klart en ny favorit i Martins stall av karaktärer. Det är svårt att inte gilla denna osjälvsäkra, komplexplågade och fullständigt kick-ass kvinna.

Aryas äventyr på Braavos gjorde mig lite besviken. I de tidigare böckerna har Aryas kapitel varit mina absoluta favoriter (vid sidan av Tyrion), men nu … jag vet inte. Det var lite för mycket mellanspel över det hela.

Martin gillar verkligen kläder, heraldik, mat, svordomar, horor och folk som avslutar påståenden med ”to be sure”.

Ljudboken var inläst av John Lee, som gjorde ett strålande jobb. Han har en liten bit kvar till Roy Dotrices (som läste in de tre första böckerna) nivå. Roy Dotrice är helt övernaturligt bra, med en röst som kan förvandla sig till vad och vem som helst.

Oh well. Nu hoppas jag bara att A dance with dragons verkligen släpps i september. Gärna september i år.

Allting flyter hos George RR Martin

feastaudio
Uppläst av John Lee.

För tillfället läser jag om A feast for crows av George RR Martin. Okej, det är en ljudbok så det är väl mer lyssna än läsa denna gång, men ändå. Nästa del sägs ju släppas i september, så jag kände att det var dags att färska upp minnet.

Man lägger märke till en hel del nya saker andra gången man tar sig igenom en bok — och kanske ännu mer så om man använder ett annat sinne för att uppleva den. En del saker är bagateller, så som att Martin använder vissa uttryck om och om igen. Till exempel ”a man grown” (som i ”he was not yet a man grown”) eller ”grow some teats” (som i ”children should be hung on the wall until the girls grow some teats”). Martins fäbless för heraldik, mat, horor och svordomar gör sig också påmind. Tack och lov är jag inte en av dem som stör mig på sånt.

Det som slår mig mest med A feast for crows är dock förändringarna och förvandlingarna. Allting i boken — kanske mer så än i föregångarna — är i  förvandling. För det första har vi de stora, episka förändringarna: vinterns intåg, krigen, kungarna, magins och drakarnas återkomst till världen. Hela samhället, maktstrukturen och till och med verkligheten i sig är på väg att förändras.

Men förvandlingstemat återkommer på många andra plan i bokserien. Den äldre generationen av hjältar, furstar och ikoner är på väg att försvinna, och de yngre måste kliva fram och, på något sätt, fylla deras skor. Personer som definierat en hel era dör och försvinner — Eddard Stark och Tywin Lannister är två exempel, men redan i första boken etableras en känsla av vemod över de giganter som lämnat världen, och hur mycket som gått förlorat med dem. Rhaegar Targaryen, Arthur Dane, Jon Arryn med flera. (Alla män. Martins värld är så patriarkal att det sjunger om det.) Denna känsla är starkare än någonsin i A feast for crows, där både Cersei och Jamie försöker fylla tomrummet efter sin far, och där den uråldriga och visa Maester Aemon går hädan och lämnar efter sig unga Sam Tarley.

De riktiga förvandlingarna sker dock på karaktärsnivå. Den stora behållningen med A feast for crows är Cerseis destruktiva spiral ner i paranoia, alkoholism och känslomässig och social isolering, samt Jamies allt mer uppenbara självförakt och längtan efter att bli ihågkommen som någonting annat än den falska usling som bröt en helig ed och dödade sin kung. Här är den pågående förvandlingen så stark och genomgående att det får nästan allt annat i boken att blekna i jämförelse.

Sen har vi Arya som byter namn om och om igen, och vars personlighet och identitet ständigt är flytande och i rörelse. Hon förkroppsligar förvandlingstemat även i den meningen att hon är ett barn och håller på att växa upp. Hon förvandlas fysisk, psykiskt och socialt. Hon förvandlas så mycket att hennes identitet bitvis luckras upp.

Vidare har vi alla de fysiska förändringar som sker i böckerna: händer huggs av, folk blir lama, tänder slås ut, näsor kapas, ögon blir blinda. Få är de karaktärer som får ha sina kroppar hela och intakta.

En sak till, innan jag glömmer bort det, som förvisso inte är så mycket i fokus i A feast for crows men däremot i tidigare böcker, är Thoros of Myr — prästen som kan väcka de döda till liv. Detta om något slår fast att ingenting är oföränderligt, inte ens döden.

Vad Martin vill åstadkomma med alla dessa förvandlingar vet jag inte. Jag är ledsen om jag lurat er att tro att det skulle komma någon stor uppenbarelse i slutet av detta inlägg. Det enkla svaret är att de borgar för spännande och dramatisk läsning, men om han vill säga något mer och djupare är svårt att avgöra när berättelsen ännu inte är avslutad.

Nu har jag att göra det närmsta halvåret

Nu har det hänt något konstigt. Jag har köpt en talbok. En talbok av en bok jag redan har läst, till råga på allt.

Det gäller George RR Martins A feast for crows. Jag har på något märkligt sätt skaffat mig en vana att lyssna på Martins böcker när det börjar bli dags för nästa del att släppas. Som en påminnelse om vad som hänt i hans sjukt omfattningsrika fantasyvärld, liksom. Nu vet jag i och för sig inte om det ”börjar bli dags” för A dance with dragons, men det är bäst att ta det säkra för det osäkra.

Att lyssna på en ljudbok är minst sagt ett projekt. Det tar väldigt väldigt lång tid, speciellt när boken i fråga är över 1000 sidor. Om jag börjar lyssna i dag så är jag, kanske, klar till den 6 april 2009. När jag lyssnade på de tre första böcker så tog det mig säkert ett drygt år — ett år då jag dessutom reste väldigt mycket och hade en hel del dötid på diverse tåg och flygplan. Hur och när jag ska lyssna på A feast for crows är jag inte riktigt på det klara med än.

En sak är säkert: Jag ska lyssna på den i min Nokia N95 8GB, och jag kommer förmodligen testa Nokia Audiobooks. Skulle det visa sig suga får jag väl plocka fram min gamla svartvita iPod.

Men, åter till det väsentliga: Att köpa en bok två gånger känns … inte helt friskt. Ljud eller ej. Så jag kan bara dra slutsatsen att jag är så indoktrinerad att jag, förmodligen, skulle köpa microfiche-utgåvan av A feast for crows.

Tragiskt. Men det är väl mitt lilla sätt att få den kraschade globala ekonomin på fötter igen.