Boknäs var en ganska liten stad utan mycket som talade till dess fördel. Det fanns en kyrka, ett kafé och en nedlagd skosnörefabrik. I hela Boknäs historia hade ingen invånare någonsin gjort något mer spektakulärt än att råka somna i ett dike efter skosnörefabrikens årliga sommarfest.
Ingen, utom en person. Hon hette Alva, och det är om henne den här texten kommer att handla.
2000
Alva föddes på Boknäs lasarett i exakt det ögonblick 1900-talet ögvergick till 2000-tal. Vid tidpunkten var det ingen som riktigt höll koll på detta faktum, för alla var alldeles för upptagna med att försöka rädda livet på Alvas pappa Ulf, som under förlossningen svimmat och slagit i huvudet i hörnet på en stol. När den panikslagna personalen väl insett att Ulf inte gick och rädda, var Alva redan född. En barnmorska, Eva Peterson (hon är egentligen oviktig nu, men kommer få mer betydelse senare eftersom hon är den första person Alva med flit dödar), ville inte visa att hon tappat fokus på förlossningen, så hon höftade till med att Alva föddes 00.10. Vilket alltså var helt fel.
Något senare 2001
Alva döptes efter många om och men i Boknäs kyrka, en oerhört ful byggnad uppförd på 1970-talet av en arkitekt som fått all sin inspiration från fängelser och mjölkpaket. Dopet i sig var tämligen ointressant, det var den vanliga blandningen av okända släktingar och bortglömda kompisar som alla mycket hellre hade suttit hemma och druckit vin.
Alva döptes efter sin salige faders mormor, Alva Person (född Göbbels), som en gång bitit av örat på en sovande björn.
2005
Alva växte upp utan en pappa och i praktiken även utan en mamma. Sandra, som mamman råkade heta, tillbringade större delen av sin tid på den redan då nedläggningshotade skosnörefabriken. Hon jobbade dubbla skift och kedjerökte sig sakta genom tre lastpallar av gamla Kent-paket som hon hittat i en övervuxen lastbil någon gång på 90-talet.
Därför blev det så att Alva tillbringade en stor del av sina unga år utan föräldrar, i sällskap av sin moster Regina.
Regina var ganska mycket äldre än Alvas mamma, ja faktiskt så gammal att hon var född i början av 60-talet. Till skillnad från sin mer traditionella syster hade Regina rymt hemifrån i tonåren och på något aldrig förklarat sätt skaffat sig en modellkarriär i Bryssel. Regina pratade gärna om denna tid i sitt liv – ”de gyllene åren” – och då speciellt om en viss Jean som hon träffat på en bar.
”Han hade de tajtaste läderbyxor jag någonsin sett”, brukade mostern säga.
Alva var under den här tiden något för ung för att förstå de erotiska undertonerna i Reginas berättelser, men kom ändå att påverkas av dem resten av sitt liv. Våfflor tedde sig alltid vagt sensuella för den vuxna Alva.
2007
Alva började skolan samma dag som en tankbil exploderade på E4:an och dödade 47 personer, varav 14 barn. Olyckan skedde runt 40 mil söder om Boknäs, och vid den här tiden fanns det ingen som hade anledning att se något samband.
Första dagen i skolan var lite av en ögonöppnare för Alva. Hon hade haft begränsad kontakt med andra barn och betraktade sina klasskamrater med samma misstänksamhet som en katt betraktar sin mattes kompisar.
Läraren var en stor besvikelse redan från start, för han var en man. Alva hade alltid föreställt sig sin första skollärare som en kvinna, inte en sån här kaxig gitarrist. Det hjälpte såklart inte att läraren var en av de sorgliga existenser som tillhörde familjen Atlas. De sålde kartböcker och hade tagit sitt namn därefter.
Första skoldagen började såhär:
8.00 En bunt föräldrar och barn myllrade runt i korridoren utanför klassrum 3A. I Alvas fall var det en fritidsfröken som myllrade, inte en förälder. Mamma var på jobbet.
8.05 Barnen släpptes in och föräldrar/fritidspersonal försvann vart än det nu är sådana försvinner.
8.07 Fröken Anders stod vid katedern, som var ett bord snarare än en kateder, och sa: ”Hej, heter Anders. Välkomna till klass 1C här på Boknässkolan”.
Sen ropade han upp alla elever. Fia, Teodor, Tristan, Anki, Besta, Gaston, Flinra (detta var 2007, remember, ungar hette varsomhelst på den tiden), Tio, Cana, Tommy, Olle, Ninna, Anna, Eli, Krista, Agnes, Martina, Sol och Emma.
När läraren läste upp Alvas namn kände hon hur en pulsåder började bulta i höger tinning och en smak av järn spred sig i munnen.
Detta var början på en långvarig dysfunktionell relation mellan Alva och all form av myndighetsutövande.
2015
Åttonde klass var ett helvete. Alva hade inte haft några större problem fram tills höstterminen i åttan började, för då slogs hennes klass ihop med en annan.
Utanför Björknäs låg vid den här tiden byn Stilla, en skara utspridda hus och gårdar, inte mer än 12 till antalet, vars enda gemenskap var att alla som levde där gått i Stilla byskola i minst fem generationer bakåt.
Det var dålig stämning och minst tre slagsmål på föräldramötena som föregick sommanslagningen, men när den väl skedde låtsades alla föräldrar som om de varit för den hela tiden.
När de nya klasskompisarna kom in i klassrummet för första gången visste Alva direkt att tiden då hon gillade att gå i skolan var över. Varje dag blev en strid. Varje rast en fajt. Alva började ta med sin hemgjorda katana till skolan, och det var med den hon upptäckte att Stilla-folk bara respekterar våld. Till skillnad från andra människor påverkades de inte alls av Alvas andra förmågor.
2017
Efter två blodiga år på högstadiet började Alva estetisk linje på gymnasiet. Stilla-barnen gick av tradition inte mer än 9 år i skolan – runt 15-årsåldern började deras arv göra sig så pass påmint att de helst inte vistades utanför sin by och tunnlarna under den.
Redan första dagen på gymnasiet träffade Alva Erik. Han hade en enorm grön tuppkam, klädde sig bara vitt och hette Erika i passet.