Här har ni en novell jag aldrig kommer att skriva klart

Boknäs var en ganska liten stad utan mycket som talade till dess fördel. Det fanns en kyrka, ett kafé och en nedlagd skosnörefabrik. I hela Boknäs historia hade ingen invånare någonsin gjort något mer spektakulärt än att råka somna i ett dike efter skosnörefabrikens årliga sommarfest.

Ingen, utom en person. Hon hette Alva, och det är om henne den här texten kommer att handla.

2000

Alva föddes på Boknäs lasarett i exakt det ögonblick 1900-talet ögvergick till 2000-tal. Vid tidpunkten var det ingen som riktigt höll koll på detta faktum, för alla var alldeles för upptagna med att försöka rädda livet på Alvas pappa Ulf, som under förlossningen svimmat och slagit i huvudet i hörnet på en stol. När den panikslagna personalen väl insett att Ulf inte gick och rädda, var Alva redan född. En barnmorska, Eva Peterson (hon är egentligen oviktig nu, men kommer få mer betydelse senare eftersom hon är den första person Alva med flit dödar), ville inte visa att hon tappat fokus på förlossningen, så hon höftade till med att Alva föddes 00.10. Vilket alltså var helt fel.

Något senare 2001

Alva döptes efter många om och men i Boknäs kyrka, en oerhört ful byggnad uppförd på 1970-talet av en arkitekt som fått all sin inspiration från fängelser och mjölkpaket. Dopet i sig var tämligen ointressant, det var den vanliga blandningen av okända släktingar och bortglömda kompisar som alla mycket hellre hade suttit hemma och druckit vin.

Alva döptes efter sin salige faders mormor, Alva Person (född Göbbels), som en gång bitit av örat på en sovande björn.

2005

Alva växte upp utan en pappa och i praktiken även utan en mamma. Sandra, som mamman råkade heta, tillbringade större delen av sin tid på den redan då nedläggningshotade skosnörefabriken. Hon jobbade dubbla skift och kedjerökte sig sakta genom tre lastpallar av gamla Kent-paket som hon hittat i en övervuxen lastbil någon gång på 90-talet.

Därför blev det så att Alva tillbringade en stor del av sina unga år utan föräldrar, i sällskap av sin moster Regina.

Regina var ganska mycket äldre än Alvas mamma, ja faktiskt så gammal att hon var född i början av 60-talet. Till skillnad från sin mer traditionella syster hade Regina rymt hemifrån i tonåren och på något aldrig förklarat sätt skaffat sig en modellkarriär i Bryssel. Regina pratade gärna om denna tid i sitt liv – ”de gyllene åren” – och då speciellt om en viss Jean som hon träffat på en bar.

”Han hade de tajtaste läderbyxor jag någonsin sett”, brukade mostern säga.
Alva var under den här tiden något för ung för att förstå de erotiska undertonerna i Reginas berättelser, men kom ändå att påverkas av dem resten av sitt liv. Våfflor tedde sig alltid vagt sensuella för den vuxna Alva.

2007

Alva började skolan samma dag som en tankbil exploderade på E4:an och dödade 47 personer, varav 14 barn. Olyckan skedde runt 40 mil söder om Boknäs, och vid den här tiden fanns det ingen som hade anledning att se något samband.

Första dagen i skolan var lite av en ögonöppnare för Alva. Hon hade haft begränsad kontakt med andra barn och betraktade sina klasskamrater med samma misstänksamhet som en katt betraktar sin mattes kompisar.

Läraren var en stor besvikelse redan från start, för han var en man. Alva hade alltid föreställt sig sin första skollärare som en kvinna, inte en sån här kaxig gitarrist. Det hjälpte såklart inte att läraren var en av de sorgliga existenser som tillhörde familjen Atlas. De sålde kartböcker och hade tagit sitt namn därefter.

Första skoldagen började såhär:

8.00 En bunt föräldrar och barn myllrade runt i korridoren utanför klassrum 3A. I Alvas fall var det en fritidsfröken som myllrade, inte en förälder. Mamma var på jobbet.

8.05 Barnen släpptes in och föräldrar/fritidspersonal försvann vart än det nu är sådana försvinner.

8.07 Fröken Anders stod vid katedern, som var ett bord snarare än en kateder, och sa: ”Hej, heter Anders. Välkomna till klass 1C här på Boknässkolan”.

Sen ropade han upp alla elever.  Fia, Teodor, Tristan, Anki, Besta, Gaston, Flinra (detta var 2007, remember, ungar hette varsomhelst på den tiden), Tio, Cana, Tommy, Olle, Ninna, Anna, Eli, Krista, Agnes, Martina, Sol och Emma.

När läraren läste upp Alvas namn kände hon hur en pulsåder började bulta i höger tinning och en smak av järn spred sig i munnen.

Detta var början på en långvarig dysfunktionell relation mellan Alva och all form av myndighetsutövande.

2015

Åttonde klass var ett helvete. Alva hade inte haft några större problem fram tills höstterminen i åttan började, för då slogs hennes klass ihop med en annan.

Utanför Björknäs låg vid den här tiden byn Stilla, en skara utspridda hus och gårdar, inte mer än 12 till antalet, vars enda gemenskap var att alla som levde där gått i Stilla byskola i minst fem generationer bakåt.

Det var dålig stämning och minst tre slagsmål på föräldramötena som föregick sommanslagningen, men när den väl skedde låtsades alla föräldrar som om de varit för den hela tiden.

När de nya klasskompisarna kom in i klassrummet för första gången visste Alva direkt att tiden då hon gillade att gå i skolan var över. Varje dag blev en strid. Varje rast en fajt. Alva började ta med sin hemgjorda katana till skolan, och det var med den hon upptäckte att Stilla-folk bara respekterar våld. Till skillnad från andra människor påverkades de inte alls av Alvas andra förmågor.

2017

Efter två blodiga år på högstadiet började Alva estetisk linje på gymnasiet. Stilla-barnen gick av tradition inte mer än 9 år i skolan – runt 15-årsåldern började deras arv göra sig så pass påmint att de helst inte vistades utanför sin by och tunnlarna under den.

Redan första dagen på gymnasiet träffade Alva Erik. Han hade en enorm grön tuppkam, klädde sig bara vitt och hette Erika i passet.

Blondiner i bikini som kör sportbil och pratar om regummering

I min podd LÄS HÅRT! pratar Johan Wanloo och jag om böcker som det, så att säga, inte pratas om så mycket annars.

Senast ut är Björkhem & Björkhems Diamantdäcket, en roman som gavs ut 1979 av en bilverkstad.

Ja, en bok som inte bara vill berätta en spännande historia, utan även få uttråkade lastbilschaufförer att regummera sin däck med vakuum vulk-metoden. Eller något, jag vet ingenting om däck.

Vi snackar helt enkelt om en fantastisk bok!

Podden finns här, på iTunes och på alla övriga ställen man hittar poddar. Eller så klickar du bara på play högst upp på sidan.

Åsikter? Kom till Facebook!

Jag blir inte mulad lika ofta längre

12179213_10153286493733721_280956617_n
Jag, någon gång runt 1990 eller kanske något tidigare.

Jag har alltid läst fantasy och spelat rollspel. Så känns det i alla fall, även om jag rimligen inte började direkt vid födseln.

Tyvärr dröjde det väldigt länge innan jag var öppen med mina intressen, för om jag lärde mig något i grundskolan så var det att allt man säger och gör kan användas emot en.

Att gilla drakar och alver var i högstadiet 1991 någonting man blev mobbad för. Tack och lov gick det aldrig så långt för mig (även om jag i efterhand börjat undra om jag bara var för självupptagen för att inse att folk var taskiga mot mig) men att läsa en Eddingsbok på rasten var inte ens något jag övervägde. Det räckte att nämna fantasy för att bli mulad av de tuffa killarna på rasten.

I dag lanserar Aftonbladet en ny podd där Sandra Wejbro, Markus Larsson och jag medverkar. Podden heter ”Tronspelet” och handlar om ”Game of thrones”. Varje måndag under hela säsong 6 diskuterar vi det senaste avsnittet – spekulerar, analyserar och grälar om drakar, white walkers och folk med svärd.

Jätteskoj så klart, men samtidigt är det bara att konstatera att, herregud vad världen har förändrats. Fantasy har blivit mainstream.

Om jag skulle berätta för mitt 14-åriga jag att ”Det är typ som att du går till skolan och så vill alla snygga tjejer veta vad du tycker om drakar”, så skulle han titta upp från sin Dave Duncan, säga ”Och?” och fortsätta läsa.

Minirecension: Enkel biljett till nattens ände

Johan Frick, “Enkel biljett till nattens ände”
NOVELLSAMLING. Svensk sci-fi med fransk touch. Välskriven och originell. Har man det minsta intresse för sci-fi ska man läsa den här boken. Det tog ett tag innan jag fattade att det inte var en roman jag hade i handen, men tack och lov var novellerna sammanlänkade. (Trogna piruettläsare är bekanta med min aversion mot novellsamlingar.)

Sinkadusmåndagarna har uppdaterats

sinkadusEfter många om och men har jag äntligen gått igenom alla gamla Sinkadusmåndagar och uppdaterat dem så att de inte ser helt fördärvliga ut. Det är ju trots allt åtta år sedan jag skrev dem, och en hel del har har hunnit hända med ”internet” sedan dess. Det rör sig inte om några större förändringar; bilderna har lite högre upplösning, och sidornas layout bör fungera bättre på mobil.

Mycket nöje!

”To solve the crime of the century, she’ll have to go back in time…”

Grattis! Ett nytt avsnitt av LÄS HÅRT – den bästa podden om litteratur du någonsin kommer att få uppleva – har landat. Den här gången snackar vi om en ytterst märklig tidsresehistoria, nämligen The rich and the dead av Liv Spector.

Podden finns här, på iTunes och på alla övriga ställen man hittar poddar. Eller så klickar du bara på play högst upp på sidan.

Åsikter? Kom till Facebook!

 

Saker jag tagit del av under mars månad

”Johannes Finnlaugsson löser Palmemordet”
STAND UP. Jag såg komikern Johannes Finnlaugssons show om Palmemordet när han uppträdde på Stabil i Stockholm för något år sedan, och nu finns hela härligheten online. Jag garvade. Länk.

Brandon Sanderson, ”The bands of mourning”
ROMAN. Sandersons senaste Mistborn-bok är också hans bästa, i alla fall av dem i den senaste batchen. Genren har utvecklats från den första trilogins rena fantasy till… tja, superhjältecowboys i en industrialiserad fantasyvärld. Typ. Love it!

Brandon Sanderson, ”Mistborn: Secret history”
LÅNGNOVELL. En berättelse som löper parallellt med den ursprungliga Mistborn-trilogin och innehåller rejäla spoliers för typ alla Sandersons Cosmere-böcker. Endast för riktiga, riktiga fans; sådana där fans som läser om böckerna och letar efter ledtrådar.

För mig kändes den lite överkurs, trots att jag är ett ganska stort fan. Sandersons universum är numera så stort och komplext att det är svårt att sätta sig in i det även om man anstränger sig. Det händer att jag sitter och plöjer forumtrådar om böcker jag just läst, utan att fatta ett jota.

Märkligt nog är varje enskild roman fortfarande hur bra som helst, och kräver i princip ingen förkunskap om universat i stort. Det är först när man börjar gräva i banden som förenar alla böckerna som man behöver avsätta ungefär samma mängd tid som om man blivit antagen till en doktorandutbildning.

Brandon Sanderson, ”Calamity”
ROMAN. Sista delen i Reckoners-trilogin som började med ”Steelheart”, om en värld där en massa personer plötsligt får superkrafter. Problemet? Alla blir superskurkar. ”Calamity” fortsätter i samma stil som sina föregångare: snabbt berättad action med glimten i ögat. Det är rolig läsning, men inte inte mycket mer. Dock tillräckligt roligt för att jag skulle läsa hela trilogin, tydligen.

Liv Spector, ”The rich and the dead”
ROMAN. Mer info om denna i nästa avsnitt av LÄS HÅRT! (Ute 1/4.)

”Retro city rampage DX”
SPEL. Ibland tror jag att jag gillar retro, pixliga, spel. Det gör jag inte. RCRDX till iOS är så tillgjort och konstlat; ett spel som ska återskapa någon sorts 80/90-talskänsla, men jag skulle bli oerhört förvånad om någon inblandad i utvecklingen är född tidigare än 95.

”Monument valley”
SPEL. Skitsnyggt pusselspel till iOS. Vann en massa priser 2014, typ. Tyvärr gillar jag inte pusselspel. (Kanske för att jag är så kass på dem.)

”Dragon Quest VI”
SPEL. Åååå vad jag skulle vilja återuppleva wow-känslan från när jag spelade ”Final fantasy VII” för första gången. Nu vet jag i alla fall att det inte kommer att hända genom att spela retro-jrpgs på min iPhone.

Ransom Riggs, ”Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children”
ROMAN. Gaimanlik berättelse som börjar riktigt starkt men halvvägs reduceras till en ganska tråkig klyschfest. Ännu tråkigare blir det när man inser att storyn inte kommer avslutas, utan att detta är en del i en följetong. Oerhört opeppigt ”fortsättning följer”-slut.

Kurt Vonnegut, ”Slakthus 5”
ROMAN. En klassiker. Nu har jag äntligen läst den.

”Bornebusch i tevefabriken”
TV. Intressant och underhållande om våra populäraste tv-serier. Josephine Bornebusch är fenomenal som programledare.

Anders Fager & Daniel Thollin, ”Smutsig svart sommar”
SERIE. Cthulhu-skräck. Helt okej, men liksom all Cthulhu-skräck så blir det aldrig läskigt. För många lager meta. Dessutom tycker jag alla karaktärer ser likadana ut. Kräver koncentration.

”Det mest förbjudna”
TV. Fantastisk miniserie på SVT. Gör dig själv en tjänst och se den.

”You must build a boat”
SPEL. Underhållande nonsensspel. Perfekt som tidsfördriv, men blir repetitivt ganska snabbt. Ändå spelade jag igenom hela spelet, och när jag tänker efter är det nog det första iPhone-spel detta hänt med någonsin.

Gino Salvatore & Augustin Padilla, ”Dungeons & Dragons: The Legend of Drizzt – Neverwinter Tales”
SERIE. Riktigt usel serie från IDW om Drizzt. Fult tecknad, meningslös story. Enda roliga är att en dvärg blir vampyr. Sånt ser man inte så ofta. Innehåller även ett helt äventyr till D&D i slutet.

V. E. Schwab, ”Vicious”
ROMAN. Hyllad superhjältehistoria från 2013. Välskriven och med intressanta, nyanserade karaktärer, men i slutänden ändå mest popcornunderhållning.

Flygande fiskar

Jag har bara varit på ett rollspels-Con, Äventyrspels kongress på Solvalla 1992. Jag tror det var 92, för jag minns att “Mutant Rymd” just släppts, och sen blev det väl inga fler Äventyrsspelskongresser?

Hursomhelst, en av kvällarna var det filmvisning och rullen i fråga handlade som jag minns det om flygande köttätande fiskar från en annan dimension. Vad hette den filmen?

Tack på förhand!