Kategori: whut?

ÅRETS BÄSTA KULTUR

Locke_And_Key3

Inte för att någon frågat mig. Men här kommer min lista över ÅRETS BÄSTA KULTUR (som jag har tagit del av i år, inte nödvändigtvis kultur som är från 2015).

Så att ni inte missar ngt viktigt guld.

Filmer: Inside out, The force awakens, Mad Max: Fury road, De andras liv, Spy, Ant man, Harmontown.

Tv-serier: Daredevil (Netflix), Jessica Jones (Netflix), Mad men (HBO, Kanal 9, Viaplay, jävla rättighetskaos), Difficult people (HBO), Bron (SVT), Game of thrones säsong 5 (HBO).

Böcker, fiktion: Kellerman, ”Allt blir inget”; Williams ”Stoner”, Sanderson, ”Shadows for silence in the forests of hell”; McDonald, ”The dervish house”, Gaiman, ”The ocean at the end of the lane”;

Böcker, ej fiktion: Martin, ”The primates of Park Avenue”; Kondo, ”The life-changing magic of tidying up”.

Rollspel: Järn.

Serier: Beagle, ”The last unicorn”; Bendis ”Alias omnibus”; Hill, ”Locke & Key, vol 1-6”; Miller, ”Daredevil: Born again”; Fraction, ”Sex criminals, vol 2: Two worlds, one cop”.

Annat skitbra: Bra snack (podd), När dagen vänder (pjäs), Hatlistan (podd), Kommendören (restaurang), Harmontown (podd), @fridasbyline (instagramkonto), Scribd (app/tjänst), Star wars-bibeln (magasin).

Någon supergrej jag missat? Hojta isf.

Eller gör din egen lista. Älskar när ni gör listor!

Såga mitt CV – igen

Det var sex år sedan sist, men nu är det dags igen: Jag har uppdaterat mitt curriculum vitae och undrar vad ni tycker om det. Den här gången kör jag schweistisk typografi – kraftigt inspirerad av, och plagierad från, min flickvän.

Kom gärna med feedback, åsikter eller bara gammal hederlig konstruktiv kritik; det här med cv handlar ju så mycket som tycke och smak.

Här finns en pdf av cv:t, men ni kan också bara kika på de här bilderna:

Sida 1
Sida 2

Jämför gärna med min Linkedin. Vissa saker är helt enkelt snyggare i print.

Känslan man hade när man var liten

Jag tänkte på det för första gången när jag såg JJ Abrahms film Super 8. Sen funderade jag en del på det när Simon Stålenhags bilder, de som senare blev Ur varselklotet, började cirkulera. Och sedan jag såg trailern till Turbo kid för några veckor sedan så har jag inte kunnat sluta grubbla på det. Tre är en trend, så att säga.

Det verkar nämligen som att vi har fått en ny sorts nostalig på halsen.

Vanlig nostalgi handlar, i den här kontexten, om att återuppleva sin barndom eller annan förfluten period man har varma känslor för. Det kan göras på många olika sätt i konsten; från att försöka skildra den period man växte upp i, till att ta företeelser från en period och göra om dem i modern tappning. Det förra manéret har gett oss otaliga barndomsskildringar, från Mitt liv som hund till Stay by me, och det senare en uppsjö remakes och filmer om 80-talsleksaker.

Nu börjar vi se en förändring i hur nostalgin tar sig uttryck. I såväl Ur varselklotet, Turbo kid och Super 8 blir nostalgin inte en skildring av en tidsperiod, inte heller berättelse om en leksak från tidsperioden, utan ett försök att gestalta hur det kändes när man lekte som liten.

Super 8 är i princip vad man fantiserade om med sina polare efter man sett ET; Kid turbo skulle lika gärna kunna vara vad jag och mina kompisar lekte efter vi kollat på Mad Max 2; och Ur varselklotet är mer eller mindre uttalat ett försök att fånga den sense of wonder som så lätt uppstod när man var ute och latjade.

Även i en bok som Låt den rätte komma in kan man se det här – notera till exempel hur central lekplatsen är för handlingen.

Det nya är egentligen inte att återskapa sin barndoms lekar – det är till exempel välkänt att Shigeru Miyamoto inspirerades av sina ungdomsminnen från landet utanför Kyoto när han skapade Zelda – utan att hälla in dem i sin barndomsmiljö. Som om Zelda hade utspelat sig i 60-talets Japan istället för Hyrule.

Jag ser denna trend, om man kan kalla den så, som en reaktion på ett allt mer rigidt förhållningssätt till nostalgi, främst karaktäriserad av en hjord av formulaiska nytolkningar av gamla tv-serier, filmer, prylar och serier som sakta men säkert gjort det svårare för oss att få den där nostalgiska kicken. Det som då finns kvar är själva fantasin; tankarna och känslorna som inte är knutna till ett specifikt leksaksfranchise eller en viss plats, utan fristående entiteter inspirerade av dem.

Inte He-Man, utan alla galna infall man fick när man lekte med sina “gubbar”.

Det var en fin stund

Det var trevligt så länge det varade. För oss människor alltså. Vi fick några hundra tusen år – mer än många! – men nu börjar det bli dags att packa väskorna, skaka mattorna och slå av elen.

Ja, det mesta tyder på att världen snart kommer att gå under.

Man förleds lätt att tro att det kommer vara miljökollapsen som förpassar oss till historiens skräphög. Polarisen smälter, temperaturen ökar och de första klimatflyktingarna har redan börjat röra på sig.

Men nej.

Kärnvapenkrig då? Svallvågorna av 2008 års finanskrasch är fortfarande kännbara, och har fått hela Europa i gungning. Ryssland skramlar med vapen, oljan håller på att sina, antibiotika är på väg att bli verkningslöst … det är väl bara en tidsfråga tills någon lallare råkar trycka på den stora röda atombombsknappen?

Nej, krig är vårt minsta problem.

En meteor som krockar med jorden då? Eller ett supervirus? Skenande nanoteknologi?

Sorry, det är värre än så, för det verkar inte bättre än att det kommer att vara datorerna som tar kål på oss. När en dator lär sig tänka, får ett eget medvetande och kommer på hur den kan förbättra sig själv, så är det stor risk att vi människor kommer slängas på historiens skräphög. Varför skulle en superintelligent, självförsörjande, allerstädes närvarande ”AI” vara intresserad av ett gäng hårlösa apors välbefinnande?

Många forskare, däribland Stephen Hawking, hävdar att artificiella intelligens kommer finnas inom bara några decennier, och att det är rent vansinne att vi inte har någon som helst beredskap för hur vi ska hantera det. Det är som att vi skulle ha uppfunnit atombomben men struntat i att ta reda på hur radioaktivitet fungerar.

Problemet: Det är omöjligt att få någon att hotet på allvar eftersom det låter som en scifi-rulle från 80-talet.

Ja, det mesta tyder på att världen kommer att gå under. Vi bör i alla fall vara öppna för möjligheten att vår civilisation rasar samman inom de närmsta 100 åren.

Men vad gör det? Vi har väl haft en ganska bra tid här på jorden, vi människor?

(Ovanstående är ett fimpat utkast till en krönika i Aftonbladet Söndag. I slutänden tyckte jag den kändes för deppig för sammanhanget.)

Vi måste prata om Dean Martin

När Dean Martin 1953 sjöng ”When the moon hits your eye, like a big pizza pie, that’s amore” i låten That’s amore, vad fan menade han då? Det är ju en helt obegriplig, trasslig, metafor som inte funkar på något plan.

Om vi tolkar Dean lite välvilligt och antar att han med ”When the moon hits your eye” menar ”När du ser månen” så blir nästa led i texten helkonstig. Har han aldrig sett en pizza i hela sitt liv, Dean? För om man har en pizza framför sig, så är den utan tvekan större än den största supermåne – så till vida det inte är underförstått att man befinner sig på 5-10 meters avstånd från pizzan. Vidare kan man undra om vår käre smörsångare ofta käkat helt vita pizzor. Kanske var alla pizzor vita på 50-talet? Jag har faktiskt ingen koll på det och en snabb googling ger inga svar, men om det finns någon mathistoriker där ute så får den gärna skriva en rad i kommentarerna.

Om vi inte tolkar Dean välvilligt så måste vi ifrågasätta hans intelligens, eller i alla fall hans kunskap om solsystemets beskaffenhet, för då står han där och helt fräckt sprider falska fakta. Det är ytterst osannolikt, för att inte säga omöjligt, att månen fysiskt skulle träffa ens öga. 1953 låg månlandningen långt i framtiden, och filmer som Armageddon och Deep impact hade ännu inte gått upp på biograferna, så föreställningen om kontakt mellan människa/himlakropp var inte lika vanliga som idag. Dean verkar dessutom inte ha någon koll på månens storlek och massa, om han tror att upplevelsen att få den i ögat på något sätt skulle gå att jämföra med en pizzabit. En pizza i ögat kanske kladdar ner och svider lite; en måne i ögat utplånar troligen allt mänskligt liv på jorden.

Så var är det då som är ”that’s amore”? Hur är kärlekens innersta väsen? Enligt ovan så finns det två tolkningar: Antingen är kärlek som att se en vit (möglig?) pizza på 10 meters håll, eller så är den som att månen kraschar in i jorden och utplånar allt liv.

Oavsett vad så är det slarvig vetenskap och slarvigt diktat. Det är dags att vi omvärderar Dean Martin och bojkottar hans galenskaper!

Avpixlat-fasoner i kommentarerna

Hej Snuttjulle, Sleipner Africanus Hängdolmus, Anna, Sötgöte och Mike.

Var roligt att ni hittat hit till bloggen ungefär samtidigt och tog er tid att kommentera mina inlägg! Nog måste det vara en slump att ni skriver från samma ip-adress? Ni kanske bor i samma studentkorridor, eller är en stor lycklig nördfamilj som delar dator?

För det kan väl inte vara så att ni är en enda person som skriver under olika alias? Det vore ju helt barockt! Varför skulle någon ägna sig åt sådant Avpixlat-beteende på en liten nördblogg?