Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

Uncategorized

  • Best recent Star Wars-scene is Luke at the end of The Mandalorian s2. It is the most striking illustration to date of how powerful Jedi are. Mando and co, known to be pretty damn tough players, don’t stand a chance against the death stormtroopers. They were running for their lives. Luke strolls through them.

  • Magnus Dahl 2024. Midjourney and Photoshop.
  • Image by Magnus Dahl using Midjourney and Photoshop.

    This is not a guide to Midjourney or any other generative AI tool. There are hundreds of tutorials and how-tos available, just a Google away. Go look at them to learn about parameters, commands, and such.

    No, this is just me, Magnus Dahl, trying to understand my creative process working with Midjourney. I am struggling to articulate my thoughts on ”prompting” (a horrible word) and ”prompt engineering” (an awful expression), and often I think the best when I’m writing.

    Let’s start with the horrible words. A ”prompt” is a text written by a human and given to an AI in the hope that it will return the desired output. When I, the human, write ”Painting of a hortensia, American modernism” in the Midjourney input field, I hope the AI will give me an image that looks like a painting of a hortensia.

    Maybe something like this:

    Painting of a hortensia in the style of American modernism

    Or perhaps like this?

    Painting of a hortensia in the style of American modernism

    Midjourney is a random image generator. A random image generator that you can steer in the direction you want, but still a random image generator.

    A prompt is a wish disguised as a computer system command. It is a manifestation of human intent, offered up to a machine. The word ”prompt” gives a false sense of control. The expression ”prompt engineering” is even more devious, as it hints that generative AI use is a science. Something you can control with mechanical precision. It is not. 

    Creativity, even machine-aided, is not about control. It is about empathy and dialogue.

    “Prompt engineering” is an expression of the human desire for control. We have created a machine that can do amazing things, so we must control it. The goal of prompt engineering is to reduce the amount of chaos in the AI output and make it predictable. But the methods of control we have today are based on hearsay, rumors, and sales speech. No one – not even the creators of the tools – fully knows what words, phrases, and strategies will actually work. Control is an illusion.

    And it does not matter because creativity, even machine-aided creativity, is not about control. It is about empathy and dialogue. It is about giving and taking and sharing. 

    Working with Midjourney is an associative process, an exchange of words and images between a human and a machine. It is organic, chaotic, and often non-intuitive. A stream of consciousness that is hard to explain to others.

    But I will try.

    Start with an idea

    First, there is an idea. The idea can be a word, sentence, or paragraph. It can be a feeling, a memory, or just an impulse to create something, anything. 

    Here’s an idea: a purple ladybug

    Second, I write my idea into the Midjourney input field. When my fingers meet the keyboard, the idea changes. This transition from thought to prompt is fascinating to me. It is not unique to Gen AI; it happens when I write anything with any tool. My thoughts change as I write them down.

    The difference when using Midjourney, ChatGPT, or any other AI tool with prompt-based input is that the change is directly linked to my knowledge of how the generative model works. I try to fit my idea into a mold that I, probably incorrectly, believe is the best way to interact with the AI.

    I often challenge myself to write prompts that are as far from ”best practice” as possible, but this time, I failed. I just wrote a basic, boring prompt.

    3D-movie animation of an evil pink and purple ladybug

    Cute. But what will happen if I use my first hortensia image as a style reference with the ladybug prompt?

    As the hortensia/ladybug renders, another idea suddenly comes to me: a supersonic blast in a clear sky.

    Again, the words change a bit as I put them into Midjourney.

    hand-drawn illustration of a supersonic blast in a cloudy sky

    That is not how I imagined a supersonic blast, but ok. Now my hortensia/ladybug is done as well!

    I like this one, even though it doesn’t look like any 3D animation I have seen. But maybe I can mix it with the supersonic image somehow? That could be interesting. But how? Well, on a whim, I use the picture above as a character reference and the supersonic one as a style reference.

    After three variations, it turns out like this:

    3D cartoon ladybug flying at supersonic speeds through a cloudy sky.

    Shiny! And boring. Let’s rerun the prompt, add some –weird, and see what happens. 

    3D cartoon ladybug flying at supersonic speeds through a cloudy sky. –weird 1500

    The ladybug looks like it is made out of painted wood! What would a chair in the same style look like? 

    Let’s find out.

    photo of a wooden workshop chair in an empty artist’s studio, shot with a Fujica ST605.

    I added a camera model just for fun. Fujica ST605 is a budget household camera from the 1970s. I keep a list of cameras from different eras to have something to work with. Sometimes, if you want your image to have a vibe of a specific period, it is easier to specify a camera model ubiquitous during that era than to use phrases like ”in the style of the 1970s” or whatever. Sometimes, not always. Random image generator, remember?

    I’m unsure how much the Fujica affected the result, but I like the chair image. Very cool floor and lovely lighting. The chair in itself, though, is perhaps the most unsafe-for-kids piece of furniture I have ever seen.

    But – I have no use for an image of a chair. I am trying to generate some sort of cartoon ladybug!

    Fast forward 4 weeks

    Suddenly, I need a picture of a chair. I remember the ladybug chair and look it up in my Midjourney archive. It is close to what I’m looking I’m but not spot on. So I do some experiments with the chair-picture. I use it again as a style reference, an image prompt, and a style reference. I do a lot of variations. Remixes. I try some different prompts. I won’t show all of them here, but after a while, I get this:

    Professional studio photo of a wooden chair on a well-lit, white background. –stylize 300

    Pretty nice. The hardest part was generating ok-looking legs.

    Ladybug goes to space

    So, what happened to the ladybug? I returned to it after a while, inspired by the loading screen from the 1983 Atari video game MULE, to make this picture:

    C64 Loading screen, dithering

    Why did I mix the ladybug with the loading screen from a 41-year-old Atari video game? I’m still trying to figure that out, but the idea came to me after a friend texted me about the game out of the blue.

    I downloaded the image and opened it in Photoshop to remove those weird things in the sky and adjust the colors somewhat. 

    The photoshopped version.

    Next, I uploaded the modified image to Midjourney again, used it as a reference, and prompted away.

    evil but cute pink and purple ladybug, 3D character concept art in the style of animated children’s movies

    Wow – a spacefaring ladybug robot!

    Frankenstein’s prompting

    As you can see, my process is a FrankensteinFrankenstein’seas generating pictures generating ideas generating pictures… Everything is based on something else. Which, I guess, is the essence of generative AI? 

    Questions like ”What prompt did you use to make this picture?” are largely meaningless because, most of the time, an AI image is not the result of a single, easy-to-show prompt. Instead, they are the result of long, meandering, associative brainstorming sessions between humans and AI.

    A prompt can actually be misleading. Take this image of a robot, for example. The final prompt was ”Manga drawing of a mecha in combat”:

    Manga drawing of a mecha in combat

    While it is correct that the prompt that generated the image read that way, to truly understand the process, one must rewind almost two months.

    When you look at someone’s AI artwork, it is essential to remember how much chance plays into the result. Using Midjourney as an artistic or creative tool is akin to action painting – where artists randomly throw paint on a canvas. In action painting, the artist chooses the paint, the canvas, and the location. The artist controls the setting, so to speak, but the end result is inherently random.

    ”Prompt engineering” is throwing paint over and over again until you get what you want. Frankly, it is not engineering at all, and we should stop calling it that. 

    It’s not engineering, it’s not math, it is not coding, it’s not mechanics.

    Let’s call what it is: creativity.

  • Made some art

  • Gott nytt år!

  • Hej! Jag tänkte fira att det snart är helg genom att tipsa om tre böcker som jag älskar mer än mina barn, men som jag inte kommer plocka upp en gång till.

    Jag har läst många bra böcker i mina dagar, men bara ett fåtal av dem har varit perfekta läsupplevelser. Alltså när boken synkat med hela mitt liv i ögonblicket då jag läste den. Handling, språk och karaktärer matchade mitt sinnestillstånd, min fas i livet och plats jag befann mig på.

    Här kommer tre böcker som lyser som fixstjärnor i mitt liv.

    China Mieville, Perdido Street Station

    Perdido Street Station

    En gång i tiden (2004) fanns det en bokhandel i Lund som hette Pocket. Den sålde fantasy, sf, serier och annan typ riktigt bra litteratur. Där köpte jag Perdido Street Station, en bok som jag än i dag räknar som den bästa jag läst. Boken är en sorts socialrealistisk fantasy fylld av konstigheter och fantastiska karaktärer. Den marknadsfördes som ”New Weird”, en genre som aldrig riktigt fick luft under vingarna. Men en sån bok! EN SÅN BOK!

    Cory Doctorow, Someone Comes to Town, Someone Leaves Town

    Someone comes to town, someone leaves town

    Året var 2005 och jag jobbade på Blekinge Läns Tidning i Karlskrona. Ett tips på nätet fick mig att köpa den här underbara boken, och jag läste den på tåget hem till Stockholm dagen innan julafton. Someone Comes To Town, Someone Leaves Town radikaliserade mig. Den är lika delar krönika över en riktigt märklig familj (”My father is a mountain, my mother is a washing machine”), lika delar techutopistisk manifest. Gudar, vilken bok!

    Margaret Atwood, Oryx och Crake

    Oryx och Crake

    Den här boken läste jag på svenska, vilket är ovanligt. Jag läser sällan litteratur översatt från engelska. Jag köpte den på Pocket Shop på Centralen i Stockholm 2006, när jag var på väg till Arlanda för att hälsa på min dåvarande flickvän, som pluggade i Spanien. Jag läste den på flyget ner, och sen liggande på sängen i hennes solblekta studentrum i Murcia. Jag kommer inte ihåg vad boken handlade om, alls, men jag fylls av ett sorts klart ljus när jag tänker på den.

  • Hej alla!!

    Ursula Vernon, alias T. Kingfisher, har de senaste åren seglat upp som min absoluta favoritförfattare.

    Hon skriver på ett sätt som jag omvartannat beskrivit som ”Joe Abercrombie möter Jane Austen”, ”Bridget Jones med bredsvärd”, ”En kåt Terry Pratchett” och ”Gardening Punk”.

    Ursula Vernon

    Vernon är en av de där författarna som ger ut fem böcker om året, tillbringar all sin vakna tid i trädgården, och har en miljon olika sidoprojekt. Hemligheten bakom denna produktiva livsstil är, som hon ibland påpekar på Twitter, ADHD.

    Eftersom jag så gärna lovordar henne, får jag ofta frågan var man ska börja läsa.

    I dagsläget har hon gett ut orkar-inter-räkna-många romaner, serier och noveller. Vissa är egentugivna, andra på små alternativa förlag, vissa på stora förlag, och några finns bara digitalt. Så det är en relevant fråga. Därför har jag skrivit en liten guide.

    8 sätt att närma sig ett helt otroligt författarskap!

    1 – Gör som jag

    Clockwork Boys

    För några år sedan råkade jag se romanen Clockwork Boys nämnas på Twitter. Jag köpte och läste, och sen var jag fast. Clockwork Boys visade sig vara den första delen i den ännu pågående serien ”The Temple of the White Rat”, men just då fanns det inga fler delar utgivna. Så jag gick vidare med The Seventh Bride, som är ett riff på Riddar Blåskägg, novellsamlingen Toad Words and other Stories och kortromanen Nine Goblins – om nio goblinssoldater som råkar hamna bakom fiendens linjer. En snårig väg, men den funkade för mig.

    2 – Läs Swordheart

    Swordheart

    Mitt standardtips till alla som är nyfikna på en bra fantasybok, är att de ska läsa Swordheart. Ge den en chans. Se vad som händer.

    3 – Hoppa på paladin-tåget

    Paladin's Grace

    Kingfishers Paladin-böcker handlar om… paladiner. En order av paladiner vars gud, The Saint of Steel, oförklarligt dött. Det här är episk tantsnusk humor high fantasy av bästa stort. Börja med Paladin’s Grace, och fortsätt med resten.

    4 – Läs en ungdomsbok

    Minor Mage

    Kingfisher skriver en hel del för ungdomar, där Minor Mage och A Wizard’s Guide to Defensive Baking sticker ut. Otroliga böcker! De skiljer sig främst från hennes vuxenböcker i det att folk svär mindre och det inte är lika mycket nuppa.

    5 – Ta något random

    Bryony and Roses

    Kingfishers long tail är fantastiskt. Gå loss på den den! I The Halcyon Fairy Book återberättar hon konstiga folksagor (i en regnar det laxpaté). Bryony & Roses är en retelling av Skönheten och odjuret som fick mig att för all framtid förakta växten buxbom. The Raven & The Reindeer… tänk Frost fast för vuxna. Ja, eller som en flippig version av HC Anderssen-originalet.

    6 – Välj något digitalt

    Twitter Comic

    Delar av Kingfishers katalog är ibland inte helt lätt att hitta. På hennes Patreon får man för 10 spänn tillgång till många titlar som eböcker. Däribland den skruvade portal fantasyn Summer in Orcus, som jag faktiskt tror bara finns där. På Twitter experimenterar hon ofta med olika AI-genererade serier, som verkligen är värda att kolla in!

    7 – Ha kul med skräck

    Hollow Ones

    Jag gillar ju inte horror. Det är läskigt, och jag tycker generellt inte om att bli skrämd. MEN! Kingfishers skräckromaner är en perfekt kombination av humor och total galen skräck. Hon har skrivit några skräckisar nu; The Hollow Places, The Twisted Ones och What Moves the Dead. Min favorit är The Hollow Places.

    8 – Läs en novell

    Uncanny Magazine

    T. Kingfisher är en prisbelönt novellist. Metal Like Blood in the Dark vann en Hugo för bästa novell 2021, till exempel. Jag har normalt svårt för novellsamlingar, men Toad Words and Other Stories och Jackalope Wives and Other Stories är 100 procent bra.

    Det här är ett författarskap som rymmer något för alla. Och då har jag inte ens nämn böckerna hon ger ut under sitt riktiga namn, Ursula Vernon.

    PS, ett nytt avsnitt av LÄS HÅRT! har landat. Det handlar om Alien: The Cold Forge, en roman som utspelar sig i Alien-universumet.

  • Hej allihopa!

    Barnen och jag gick till biblioteket häromdagen och kom tillbaka med helt sinnessjukt härlig bok.

    Kattrestaurangen av Marcus Jernberger

    Kattrestaurangen av Marcus Jernberger

    Storyn är en klassisk fetch-quest: Ib är en kattungeperson som jobbar i sin familjs restaurang. En dag ger Ib sig ut för att hämta ingredienser till en gryta. På vägen träffar Ib många märkliga individer och hamnar i många märkliga miljöer. Väldigt trevligt och mysigt rakt igenom.

    Bokens illustrationer är faaaantastiska och för tankarna till en Miyazaki-film. Varje uppslag har ett myller av figurer och detaljer som skapar en stämning helt i en egen klass. Jag kan titta på de här illustrationerna hur länge som helst, och min femåring också. Beautiful clutter.

    Läs hårt!

  • Romaner i all ära, men de här texterna här hinner du klämma på bussen, på fikarasten eller medan du väntar på att champagnen ska bli tillräckligt kyld.

    Shiv Ramdas – Bhatia, P.I.

    Shiv Ramdas, _Bhatia, P.I.

    Jag upptäckte Shiv Ramdas via hans sinnessjuka twittertråd om ris. Turligt nog visade det sig att han skriver noveller också! Batha, PI är en supermysig deckarhistoria med precis lagom många plot twists, och jag tycker att du ska läsa omedelbart på Lightspeed Magazines hemsida.

    E.A. Petricone – We, the Girls Who Did Not Make It

    E.A. Petricone - We, the Girls Who Did Not Make It

    Alla som känner mig vet att jag är jäkligt lättskrämd av mig. Jag pallar verkligen inte skräck. Men den här novellen är läskig på ett annat sätt jag är van vid. Den kryper in under huden, och sen stannar den där. Till synes för evigt. Hur som, har du svårt för seriemördare och kvinnor som far illa kan du hoppa den här. Finns på Nightmare Magazine.

    P. Djèlí Clark – A Dead Djinn in Cairo

    P. Djèlí Clark - A Dead Djinn in Cairo

    P. Djèlí Clark är en av de bästa författarna just nu. A Dead Djinn in Cairo kickade igång hans karriär 2016, och sedan dess har han levererat fullträff efter fullträff. Den här berättelsen utspelar sig i Kairo vid 1900-talets början, men den lilla skillnaden att det finns en massa övernaturligheter going on. Det är svårt att sälja in just hur fantastiskt bra den här novellen är, så jag kan bara råda er att läsa den!

    När du läst klart kan du gå vidare till The Haunting of Tram Car 015, A Master of Djinn och Ring Shout.

    Tack för att ni läste. Mejla mig gärna tips på bra böcker!