Truppförflyttningar

Imgur
Hur börjar man ens recensera den sista boken i en fantasyserie som följt en genom hela livet? Jag tänker: Rakt på sak.

Varning spoilers.

Robert Jordans och Brandon Sandersons A memory of light är en högst medioker bok. Korta, fantastiskt spännande och dramatiska partier skiljs åt av långa malande beskrivningar av truppförflyttningar. Ja, större delen av boken består av onödigt fluff, vilket egentligen är helt i linje med hur den här serien brukar vara, och resultatet blir att de intressanta delarna är märkligt jäktade.

Jag känner viss frustration över att upplösningen på många av de frågetecken som fans spekulerat om i, bokstavligen, decennier blev så otillfredsställande. Plötsligt dyker Demandred upp; han har varit i Shara hela tiden. Okej? Att det riket bara nämnts i förbifarten tidigare och att man inte vet något om det… det förtar lite av “big reveal”-känslan. Och Padan Fain, vad var grejen med honom? Under hela seriens gång har det hintats om honom och hans krafter, för att i slutänden bli ingenting. Samma sak mer Moraines återkomst, den verkade inte ha så stor betydelse. Tråk.

Trots detta var det trevligt att läsa A memory of light, men jag inser att det nästan uteslutande beror på att jag varit en Wheel of time-fanboy. Boken i sig är inte mycket att hurra för och jag läste vidare för att jag, helt enkelt, ville veta hur det slutade.

På tal om slutet, hur konstigt var inte det? Rand byter kropp och får förmågan att tända pipa med tankekraft? Hur ska man tolka det?

The wheel of time må vara en av de mest inflytelserika fantasyserier som skrivits, men den är också ett praktexempel på den episka följetongens alla nackdelar. Ingenstans är det tydligare än i A memory of light.

Jordan och jag

Häromdagen läste jag klart A memory of light, den 900 sidor tjocka sista delen i Robert Jordans The wheel of time. Det här inlägget kommer inte handla så mycket om vad jag tyckte om boken (det kommer senare), utan är en betraktelse av mitt förhållande till bokserien.

Jag började läsa WoT när jag var 15 år gammal. Nu är jag 37. Det känns väldigt konstigt. Det här är böcker jag haft en aktiv relation till i hela mitt vuxna liv – i bland en positiv sådan, ibland en negativ.

WoT var min första riktiga fandom. Jag upptäckte böckerna samtidigt som jag fick internet, och min första webbsökning någonsin var “robert jordan” – en sökning som ledde till en hemsida där olika frågetecken, mysterier och profetior i böckerna diskuterades. Det var ett nytt sätt att förhålla sig till litteratur för mig. WoT-fansen ägnade sig åt detaljstudier, nästan detektivarbete, för att försöka lista ut vad som egentligen pågick. Var finns Demandred? Vad betyder Mins visioner? Är Olver en ny inkarnation Gaidal Cain? Är Rand galen? Teorierna var många, avancerade och, i efterhand, ofta förvånansvärt träffsäkra. Det dröjde inte länge innan jag själv drogs in i diskussionerna och började ägna oerhört mycket tid på epostlistan RJL, usenet och diverse webbforum. Jag närstuderade, ja rentav pluggade, WoT på ett sätt jag aldrig gjort med en bok varken förr eller senare. (Och då har jag ändå läst Litteraturvetenskap i två år.)

Sen kom besvikelserna. A crown of swords (1996) var svår att gilla och The path of daggers (1998) riktigt träig. När jag läste Winter’s heart (2000) så kunde jag bara konstatera faktum: Jordan hade blivit dålig. Crossroads of twilight (2003) köpte jag inte ens utan lånade på biblioteket där jag jobbade, och Knife of dreams (2005) sket jag i helt.

Likt många fans som tappat tron slog jag över åt andra hållet: Robert Jordan var ett skämt, en författare man skrattade åt, en symbol för allt som var dåligt med fantasygenren. Jag tog alla tillfällen jag fick att snacka skit om The wheel of time; inte ens när Jordan dog kunde jag låta bli att kommentera hur usel han var.

Det dröjde det fem hela år, till våren 2010, innan jag läste Knife of dreams. Då hade Brandon Sanderson tagit över rodret och hunnit skriva sin första bok, The gathering storm, och jag antar att jag var för nyfiken för att kunna låta bli att läsa den. Jag hade dessutom läst Sandersons Elantris och Mistborn-trilogi och gillat dem skarpt.

Sandersons tolkning av WoT var kanske inte alltid briljant, men för första gången på ett decennium började handligen gå framåt. Trådar knöts ihop, saker hände, bifigurer och -handlingar röjdes ur vägen, och i slutet av varje bok fanns det färre frågetecken än i början. Jag kom plötsligt ihåg varför jag en gång i tiden älskat böckerna så mycket, något jag helt glömt bort i min bitterhet över Jordans förfall. Världsbygget, de många karaktärerna (lika delar fascinerande och frustrerande), referenserna till mytologi, religion och historia, alla små påskägg som väntade den som orkade leta efter dem.

När den sista boken släpptes 2012 köpe jag den direkt, men det har dröjt ändå tills nu för mig att läsa den. Två år. Tidigare kunde jag inte sätta ord på varför jag dröjde, men nu när jag väl har brännt igenom den så tror jag att jag förstår. Jag var rädd.

När jag till slut la i från mig boken kände jag mig genuint ledsen. Den här bokserien var en direkt länk till mitt 15 åriga jag. Världen, karaktärerna… jag delade dem med den där blyga grabben som hellre stoppade näsan i en bok än pratade med tjejer. De förenade oss. Och inte bara med honom – WoT har varit en röd tråd genom hela mitt liv. Oavsett var jag varit, vilken roll jag iklätt mig, så har Jordans berättelse funnits där. På mitt pojkrum. I min första lägenhet. I korridoren i Lund när jag pluggade. I min andrahandsetta i Karlskrona. När jag var sambo. Idag.

När jag slog igen A memory of light kändes det som att jag tog farväl av den sista biten av min ungdom, klippte av den där tråden till det förlutna och vinkade adjö till mitt forna jag.

Hej då 15-åriga Magnus. Du var fin.

10 bevis för att ”The wheel of time”-piloten är det bästa som hänt

Plötsligt finns det ett pilotavsnitt till en ”The wheel of time”-tvserie på YouTube. Många har dissat avsnittet, kallat det fult och löjligt och en skymf mot Robert Jordans minne. Men de har fel. ”The winter dragon” är den bästa fantasy som någonsin filmats, och det ska jag bevisa nu – i tio punkter.

1) Lews Therin Telamons kostymkostymenDen är grå och sitter jättebra på skådespelaren Max Ryan, men framför allt visar kostymen direkt att, wow, här är det något nytt som händer.

2) HjuletSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.35.52Det är tidens hjul, och det brinner i det. SÅ COOLT. På många sätt sammanfattar det allt som Wheel of time handlar om. Jäkligt smart gjort.

3) DockornaSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.37.56Aldrig har trasdockor känts så viktiga i en tv-serie – de är bokstavligt talat överallt. Stämningsfullt! (Och dessutom en bra illustration av förhållandet Dark One/Forsaken.)

4) DekorenDekorenSpeciellt de där fågelstatyerna fångar WoT-känslan perfekt. Mer! Mer! (Dessutom: häftig foreshadowing.)

5) Billy Zane som IshmaelishmaelFörrädisk, svartklädd, snubblande över orden. Precis som man föreställde sig när man läste böckerna. Ren jävla ondska.

6) Homage till fansen!Skärmavbild 2015-02-10 kl. 19.37.23En oerhört subtil referens till böckerna syns när familjen Telamon sitter på golvet och spelar spel. (Hint: Det är ett spel.)

7) DolkenSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.40.31Formodligen en sa’angreal. Designen vittnar om att någon verkligen satt sig in i böckerna och fattat dem. Sån fingertoppskänsla! The age of legends har aldrig känts mer fascinerande.

8) ScenenSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.41.38Visst, man kan ha sina invändningar mot det här avsnittet, men ingen kan ifrågasätta produktionens mod i valet av scen. Att låta hela det första avsnittet baseras på prologen i ”The eye of the world” är utan tvekan ett genidrag. Man kommer så nära karaktärerna, och får en känsla för resten av serien direkt.

9) GalenskapenlttMax Ryans tolkning av en man som tappat minnet och blivit fullständigt galen är spot on. Sakta sakta tar han med oss på Lews Therin Telamons förskräckliga uppvaknande.

10) SlutetSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.42.59I boken slutade prologen med att LTT gick bananas och typ atombombade sig själv. Ett uppenbart misstag av Robert Jordan, som annars inte befattade sig med så vulgära berättartekniska trix. I tv-serien har man valt ett mer passande, mer jordanesque, avslut på sagan om Lews Therin Telamon.

Bubblare: The one powerSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.50.15När LTT omfamnar Saidin och låter magin spraka – då vet man att man är hemma! Har aldrig fått så mycket gåshud av specialeffekter tidigare.

Mer info om piloten hittar du här.

Saker jag läst

De här grejorna har jag läst sedan sist. “Sist” var i slutet av oktober, om jag inte minns fel.

  • Ed Brubaker, Immortal Iron Fist: The Complete Collection, vol. 1
  • Matt Fraction, Sex Criminals, vol. 1
  • Kurt Busiek, Astro City: Victory
  • Niklas Fröjd, Eon: Fjärde utgåvan
  • Zac S, A red and pleasant land
  • James Edward Ragi IV, Death Frost Doom
  • Johanna Thydell, Han tänkte på dem som färger
  • Rafael Chandler, No salvation for witches
  • Matt Fraction, Hawkeye, vol. 3: L.A. Woman
  • Matt Fraction, Hawkeye, vol. 2: Little Hits (omläsning)
  • Matt Fraction, Hawkeye, vol. 1: My Life as a Weapon (omläsning)
  • Matt Fraction, Saga, vol. 4
  • Richard Morgan, The Dark Defiles
  • Robert Jonsson, Leviathan
  • Patricia A. McKillip, Ombria in Shadow

Fetstilta titlar är sådana jag gillade lite extra mycket.

Bokköpstoppets vedermödor upphör aldrig

Idag har två saker inträffat. Två saker som båda kommer att förlänga mitt bokköpstopp med månader. Månader!

Först hände det här:

IMG_9315

Min kompis Veronica kom tillbaka från New York med en present och kommentaren ”Jag vet inte vad det är, men den stod på ‘the staff recommends’-hyllan på McNally Jackson Independet Booksellers”. Okej, det verkar vara en intressant bok. Skoj med present liksom.

Sen inträffade det sjukaste på år och dagar, nämligen:

IMG_7719

Jag sitter på jobbet och får plötsligt ett mejl från vaktmästeriet, ”Du har ett paket att hämta”. Okej, tänker jag, det är säkert något som kommit fel (härom månaden fick jag en stor kartong visitkort tillhörande någon som hette Steve), men går ändå ner och hämtar paketet. När jag öppnar det väntar alltså två hela trilogier om Thomas Covenant – i svensk pocket – och ett handskrivet brev.

Det visar sig nämligen att Kent @Kindtand Johnsen läst om min bokköpsångest – min längtan efter att läsa lite Stephen R Donaldson – och helt sonika skickat sina böcker som en gåva till mig.

Hur jäkla bussig kan man vara egentligen? Det finns hopp för mänskligheten, trots allt. Tack Kent!

(Men mitt bokköpstopp tycks aldrig ta slut; jag har fler olästa böcker nu än när jag började!)

Skräcken är total

Okej, upptäckte just att jag har 14 olästa böcker liggande på min Kindle Paperwhite. Detta innebär att mitt bokköpstopp utökas rejält i omfattning, och att jag är ett steg närmre ett totalt mentalt sammanbrott. Det blir allt mer tydligt att jag är beroende av att köpa böcker minst lika mycket som jag är att läsa dem, och jag undrar stilla hur mycket av min identitet och självkänsla som bygger på just dessa två aktiviteter. Min gissning är cirka 90 procent.

Här är i alla fall Kindle-böckerna:

Har ni läst någon av dem? Har jag något bra att se fram emot?

Analsex och dåraktiga lönnmördare

18658063Jag läste klart Robin Hobbs Fool’s assassin häromdagen. Den var väldigt, väldigt, hobbsk. Nämligen:

  • Det tar lång tid innan handlingen som sådan kommer igång.
  • Stor vikt läggs vid vardagliga göromål som husrenoveringar och klädval.
  • Handlingen drivs framåt av att folk missförstår eller inte berättar viktiga saker för varandra.
  • Oerhört kompetenta människor beter sig som amatörer.
  • Folk prioriterar märkligt. Till exempel: En döende budbärare flämtar ”Jag är här för att varna dig”, och huvudpersonen bah ”Ojdå, men vänta, jag ska bara frosta av frysen först”.
  • Boken slutar mitt i en händelse.

Ovanstående kanske inte låter som beröm, men jag gillar ändå Fool’s assassin. Mest beror det på att jag älskar Hobbs världsbyggande – den här boken är inte lämplig för någon som inte läst hennes tidigare verk. Hobb skriver skickligt, men har en bitvis frustrerande berättarteknik som gör att handlingen segar sig fram. I gengäld får man väl utvecklade karaktärer. Beror på vad man gillar, antar jag.

Analsex?

Bokköpstoppet, rapport 1

Hej, här kommer lite info om mitt hårda liv som icke-bokköpare.

På grund av köpstoppet har jag fått hålla mig från att tjacka följande:

  • Simon Gärdenfors, Hobby.
  • Kopparkronan till Symbaroum.
  • Nanna Johansson, Vargar.
  • Kristoffer Ahlström, Ett liv för lite.
  • Christian Krascht, Fasterland.
  • Robert Jackson Bennett, City of stairs.
  • Stig Dagerman, Ormen.

Jag har även upptäckt att jag har fler olästa grejer än jag tidigare känt till:

  • Dungeons & Dragons 5.
  • Dan Andersson, Samlade dikter (läser just nu).
  • James Edward Raggi IV, The god that crawls.
  • Gareth Branwyn, Gareth’s tips on suck-less writing.
  • John Ajvide Lindqvist, Himmelsstrand.
  • Dina Gabaldon, Främlingen.
  • Johan Theorin, Rörgast.
  • Simon Stålenhag, Ur varselklotet.
  • Leviathan: Rollspelet.
  • Svenska kulter: Rollspelet.

Så, ja, det här kommer ta ett tag.

Ett hårt liv.