Om jag skulle göra ett nytt magisystem till rollspelet Khelataar (Lancelot Games, 1989) så skulle det ha den här hisspitchen:

Varje besvärjelse är ett äventyr.

Vi snackar syner och järtecken, förbannelser och öden och drömmar. Väder, djur, blod, berg, skog, hav och andar. En mer primitiv magi, till ett väldigt högt pris. Jag tänker att Bernard Cornwells ”The Winter King” kan funka som inspo. Magiker är trasiga, skrämmande, personer – även om man räknar bort deras magi.

För den som vill spela en magiker, så finns det medfödda och inlärda magiska förmågor.

Medfödda magiska förmågor

Föga förvånande går medfödd magi ofta i arv, även om det inte är ovanligt att den hoppar över några generationer då och då. De här förmågorna är av typen sanndrömmar, visioner, förmågan att tala med djur, se auror, kommunicera med naturens andar, tolka järtecken, spå framtiden och liknande.

Även om de här förmågorna är medfödda, så ligger de nästan alltid latenta tills de ”väcks” av en annan magiker – vanligen en släkting med förmågan. Någon enstaka gång per generation kan magin vakna utan yttre hjälp, Det ses som ett tecken på att personen är ämnad för stora ting.

Gemensamt för all medfödd magi är att spelaren inte har någon kontroll över den, utan det är SL som bestämmer när och hur förmågorna kickar igång. I fiktionen är de alltså väldigt oberäkneliga. Exempelvis kan den som ser auror sällan bestämma vems aura hen ska se, eller när.

Det går dock att ”pressa” medfödda förmågor. Ta kontroll över dem. Detta sker nästan uteslutande genom att magikern offrar något. Exempelvis: Om en magiker kan se auror, kan hen skära sig i handen (ta skada alltså) och smeta blodet över sina ögon för att tydligt se en specifik persons aura.

Tyvärr är det inte möjligt att pressa sina förmågor hur mycket som helst. Magin kommer kräva mer och mer i offer, vilket gör att många gamla magiker saknar fingrar, ögon, tänder, har brännsår och ärr, och i allmähet ser jävligt ofräscha ut.

Regelmässigt ska man slå 1t20 varje gång man pressar en förmåga. Blir resultatet 1 så kommer ett större offer krävas nästa gång.

Inlärd magi

Den här typen av magi lär man sig av andra magiker, av andar eller övernaturliga väsen. Man kan också upptäcka dem nedskrivna på uråldriga runstenar, i förmultnade djurhudar eller invävda i bortglömda gobelänger.

De här besvärjelserna och ritualerna är fruktansvärda och extremt sällsynta, och kan bara utföras av personer med medfödd magisk förmåga.

Inlärd magi kräver omänskliga offer av magikern. Till exempel:

• Magikerns förstfödde son
• Höger hand eller öga
• Magikerns förmåga att tänka logiskt.
• Magikerns dotters förmåga att känna glädje.
• Ett öra som tillhört en kung

Ritualerna kan även ställa andra skoningslösa krav. Exempelvis:

• Hen måste vanställa sitt ansikte med eld.
• Förråda en nära vän.
• Gå upp naken i bergen och leva där i 2t10 dagar.
• Båda magikerns föräldrar måste ha dött en våldsam död.
• Magikern måste ha drunknat och överlevt.
• Magikern behöver utmana rikets största krigare på envig.

Det är dock inga småsaker det här ritualerna skapar. Det är magi som vinner krig, väcker döda, gör bondflickor till envåldshärskare och får öar att stiga upp ur havet.

Troligen finns det inga färdiga listor av besvärjelser i regelboken, men många exempel. Magikern säger istället vad hen vill göra (frammana en tjock dimma som täcker hela riket och döljer den invaderande armén) och sen slår man på lite tabeller för att få fram vad för sjukt magin kräver av en.

Allt det här bidrar till att Stor Magi är mycket sällsynt. Det tar tid att samla ihop de rituella föremålen, hitta offren, utföra de nödvändiga handlingarna. Förberedelserna för en besvärjelse blir ett äventyr i sig.

Utöver det, så är få magiker villiga att betala magins vedervärdiga pris bara sådär. De vill sällan placera en förbannelse över sina ättlingar i 1t10 generationer, kastrera sig själva eller nått annat osoft bara för att hjälpa nån random warlord att bli lite mäktigare. Ofta krävs det att magikern har ett starkt eget intresse i frågan för att det ens ska bli tal om saken.

Även då är blir svaret oftast ”Absolut, men jag kan inte hjälpa dig förrän till midvintersolståndet om fem månader”.

För en sak som behålls från de befintliga magireglerna i Khelataar är fluffet kring magin.

• Stencirklar är platser för stark magi, där ritualer inte är lika kostsamma.
• Vssa dagar är mer magiska än andra, och lämpar sig bättre för stora besvärjelser.
• Varje magiker har en speciell geografisk plats där hen är extra stark i sin magi.

Så om magikern utför sin fruktansvärda ritual i en stencirkel, på en av de extra magiska dagarna, eller i sin helgedom så blir offret någåt mindre brutalt. Därför är tid och plats otroligt viktiga i allt magiutövande.

Kommentar om Khelataar

Det här magisystemet är, som ni ser, hur läckert som helst. Tyvärr behöver alla andra regler i Khelataar också skrivas om, och någon behöver gå med redaktörspennan genom hela världsbeskrivningen. Om någon där ute kan fixa det så har vi snart ett spelbart Khelataar, 33 år senare.

Seriöst, har ni slängt ett öga på vad som händer i Rollspelssverige just nu? Det är som någon helt sinnessjuk megaboom going on. Typ alla svenska rollspel översätts till engelska – och verkar göra succé.  Och det kommer ut sinnessjuka mängder spel, i princip hela tiden.

I senaste avsnitten av Signaler från zonen släppta Fria Ligan nyheten om att kickstarterlöftet om att göra ett rollspel av Simon Stålenhags konst nu kommer att infrias.

Samtidigt finns Oktoberlandet att köpa, och Svärd och svartkonst är uppe för förhandsbeställning. Ett tag trodde jag att Järn var det perfekta rollspelet, men SoS ser helt klart ut som en contender, speciellt för oss som inte är så peppade på stäpplevande klansamhällen.

(På tal om stepp så borde någon omedelbart göra Fred Astaire the RPG. Make it happen, någon.)

Vad mer: Jag vet inte! Symbaroum fortsätter pumpa ut grejer, Kult är på g, DoD Retro, OCH SÅ VIDARE. Jag kan inte ens hålla koll. Förr var det lätt att göra en ”detta är på G i Rollspelssverige, nu är det fanemig ett heltidsjobb bara att hänga med!

Vänligen uppdatera mig i kommentarerna. Berätta allt som händer där ute!

Alla som har det minsta intresse för skräck och rollspel (speciellt Kult) måste omedelbart lyssna på De dödas röster i P3. 

Riktigt, riktigt bra.

I och med släppen av “Finna dolda ting” och Äventyrsspel-boken (och dess releasefest) så har vi nått peak rollspelsnostalgi. Vi har kommit så långt man kan genom att återuppliva gamla spel (det är väl bara mindre populära varumärken som Khelataar och Chronopia kvar?) och försöka återskapa ett rosaskimrande 80-tal.

Nostalgi är till sin natur stagnant. Inget nytt kan komma ur den, bara alltmer söndertuggade versioner av samma gamla saker. Att omfamna nostalgin så fullständigt som rollspelare har gjort i det här landet på sistone är inte hållbart om man önskar en levande och viril hobby.

Det är kanske ironiskt att just jag skriver det här – hela Piruett är ju byggd på nostalgi. När jag lanserade mina Sinkadusmåndagar 2008 såg dock läget helt annorlunda ut. Det fanns ytterst få rollspelsbloggar på svenska, och nostalgi var inte en grej på samma sätt som den är idag. “Mutant: Undergångens arvtagare” och Riotminds DoD hade funnits i många år, och i den mån folk snackade gamla Äventyrsspelsprodukter var det i termer av “Hur kan man göra Chronopia bra?” eller “Kolla in mina husregler till Ereb Altor”.

På något sätt tycks Piruett ha varit startskottet för den nostalgiboom som helt präglat rollspelssverige det senaste halvdecenniet eller så. Det är väl inget fel med det, nostalgin har gett oss många bra spel, gett hobbyn en uppmärksamhet den annars inte skulle fått, och säkerligen skakat liv i mången slumrande rollspelare. Men nu går det inte längre.

En fortsatt utveckling i samma riktning kommer oundvikligen leda till att rollspelarna går samma utveckling till mötes som masonitflygplansbyggarna, modelljärnvägsentusiasterna och spårvagnsvurmarna. Rollspel kommer att bli en död hobby, i bästa fall något som man mins att ens pappas kufiska kompisar sysslade med, i värsta fall något yngre generationer inte minns överhuvudtaget.

Jag kanske överdriver (eller?) men faktum är att … vad finns det mer att göra med spelen som kom under “guldåldern”? Visst, det går att reboota dem i all evighet, som någon jäkla Spindelmannen-film, men är det verkligen någon som vill det?

Jämför spelen som släpptes, säg, 2005–2010 med dem som släpps nu. Då: Små böcker med helt nytt innehåll. Terone, Supergänget, Haragada, Staden, Noir, Skymningshem: Andra Imperiet med flera. Nu: Praktutgåvor av Eon, DoD, Mutant, Drakar, Western och så vidare.

Hobbyn var tveklöst mer kreativt vital då, trots dagens uppmärksammade succé-crowdfunders och reportage i de stora dagstidningarna.

Det positiva med nostalgiboomen är att det lett till ett nyvaknade intresse och exponering som hobbyn inte sett på 30 år. Jag hoppas att detta leder till att spelkonstruktörerna vågar satsa på nya spel och världar, och inte bara kör ut ännu en trygg reimagining av något gammalt.