Snabbrecension av Robin Hobbs ”Blood of dragons”

Likt de tidigare delarna av Hobbs The rain wild chronicles– serie är världsbygget den största behållningen även här. Karaktärerna och deras eviga gnäll och kärlekstjäbbel är ointressanta men uthärdbara. Världen är däremot oändligt fascinerande.

Hobb introducerade ”the realm of the elderlings”, som den i efterhand kommit att kallats, i Assassins apprentice 1995 och sedan dess har settingen byggts ut genom tretton böcker uppdelade i olika serier. Den fjortonde, del ett i en ny trilogi, släpptes i veckan.

Det är en rik mytologi Hobb snickrat ihop, och hon är otvetydigt en av genrens skickligaste världsbyggare.

The rain wild chronicles är långt i från så tragiska och brutala som hennes tidigare böcker, förmodligen för att serien riktar sig till en något yngre publik. (Har jag för mig.)

Hobb är tveklöst lika skyldig som George RR Martin till att ha banat vägen för den trend av smutsig fantasy som nu på 10-talet kulminerat i ”grimdark”-vågen. Trilogin som började med Assassin’s apprentice är sofokleisk i sin skoningslöshet.

Blood of dragons svaghet, och det är en påtaglig svaghet, är som redan nämnt karaktärerna; tvådimensionella klyschor vars utvecklingsbåge man kan se flera böcker i förväg. Jag har inget minne av att hennes äldre böcker led av samma problem, så hon har alltså … blivit sämre på personporträtt ju mer hon skrivit?

Märkligt.

 

Symbaroum – mina första intryck

När jag får ett nytt rollspel i handen så brukar jag läsa först lite i början, sen lite i mitten och sen lite i slutet. Därefter bläddrar jag igenom boken sida för sida, tittar på illustrationer och ser om någon rubrik eller text fångar mitt intresse. Eventuella monsterkapitel får lite extra uppmärksamhet, speciellt de allra mäktigaste och största fienderna. Är det fantasy vi snackar om så läser jag noga beskrivningarna av spelets alver och drakar.

Nu har jag gett det nya svenska fantasyrollspelet Symbaroum den behandlingen. Varning för FÖRSTA INTRYCK alltså.

Känslan som uppstår när jag bläddrar i boken är Ereb Altor goes Trudvang. Ereb-delen är mycket medveten av författarna, de har tidigare berättat om hur settingen är en typ-fortsättning av Den nidländska reningen. Trudvang-associationerna kommer troligen för att det är så mycket skog – och saker gömda i skog – i Symbaroum. Ja, hela spelet är förlagt i en skogssetting. Tankarna går till omedelbart till Vildhjarta.

Spelet är inriktat på klassisk äventyrande, det framgår ganska tydligt. Utforska den enorma skogen, hitta skatter, lös mysterier, möt konstiga varelser. Jag tycker det är lite tråkigt att, från vad jag hunnit se, man slarvat bort en av de mest uppenbara bitarna av settingen, nämligen slitningarna som uppstår när en invaderande makt skjuter undan ursprungsbefolkningen (barbarer och alver etc). Implicit är det en av de största konflikterna i världen men det är ändå inte bokens huvudfokus. Om man vill så kanSymbaroum funka utmärkt som folkmords-conquistador-fantasy, vilda västern-fantasy eller, för den delen, Gaza-fantasy.

Alverna då? Jag gillar Symbaroums alver. De är klyschor på vissa sätt – pilbågar etc – men samtidigt har Järnringen lyckats lösa två alvproblem som stört mig i alla dessa år.

För det första: Varför finns det så många olika sorters alver och alvliknande varelser, och hur hänger de ihop?

För det andra: Om alverna nu blir så jäkla gamla och vet så mycket, varför kan rollpersonerna inte bara hälsa på och få hela kampanjens backstory serverad på ett fat?

Nu till drakarna. Det finns inga – lindorm är det närmsta man kommer. Spelets mäktigaste fiender verkar vara trollen, som för övrigt är jäkligt spännande utformade.

Vad mer fastnade jag för under mitt bläddrande? Häxorna som rider på stora träjättar. Drottningen som gömmer sig bakom en mask. All magi korrumperar användaren. Vadsomhelst kan finnas inne i den enorma skogen. Arketyperna för rollpersoner fullkomligt skriker ”Gå in i skogen!”. Det finns en profetia.

Jag har ännu inte hunnit sätta mig in i reglerna – de verkar som tur är inte så komplicerade – men min första intryck av spelet är jävlig positiva. Symbaroum är utan tvekan den mest fascinerande fantasyvärlden just nu. Jag kommer på typ ett dussin olika kampanjer bara efter en kvälls slarvigt läsande.

Frågor? Fråga!

Tronländaren – en härlig liten bagatell

Drakar och demoner: Tronländaren fångar både det sämsta och det bästa med rollspel i allmänhet och Trudvang i synnerhet.

Det dåliga: Skäggiga, pälsklädda män som talar med basröst. En handling så enkel att den nästan inte är en handling alls, bara en förevändning att göra ”balla” saker. Ödestyngda repliker, plågade karaktärer.

Det bra: Skäggiga, pälsklädda män som talar med basröst. En handling så enkel att den nästan inte är en handling alls, bara en förevändning att göra ”balla” saker. Ödestyngda repliker, plågade karaktärer.

Tronländaren är berättelsen om ett gäng individer som letar efter ett magiskt svärd åt sin härskare. Två bröder, en stor bärsärk/träl (tillika den överlägset bästa skådespelaren), ett hyrsvärd av något slag (den enda kvinnan i filmen, förutom en död flicka). Sökandet går sådär.

Ett klassiskt rollspelsäventyr, helt enkelt.

Som film är det en härlig liten fantasybagatell, tjugo trevliga minuter i en annan värld. Förvånansvärt välgjord med tanke på budget, inklusive fullt godkända specialeffekter och – enligt säkra källor, jag själv är mer eller mindre tondöv – helt okej körsång.

Det finns vissa problem med Tronländaren: Valet att låta skådespelarna tala i viskande basstämmor gör det emellanåt svårt att höra vad de faktiskt säger, huvudpersonens uppenbart maskintrimmade skägg kräver en del suspension of disbelief, och dramaturgin är så genomskinlig att man ser slutet från mils avstånd. Dessutom: Skulle det vara så svårt att slänga in en till kvinna, eller kanske ge den som finns några vettiga repliker? Eller repliker överhuvudtaget?

Tronländaren är helt klart en film alla nördar borde se, oavsett deras relation till Drakar och demoner. Personligen hoppas jag att detta bara är början, att vi i framtiden kan få se en riktig jäkla långfilm i Trudvangs värld. (Fast med större budget, och inte lika mycket basröster.)

Bra bok. Fult omslag.

Jag vet att jag troligen är sist på bollen här, men Ian McDonalds River of gods? Herregud vilken bok! Det tog förvisso ett litet tag att komma in i den (så många karaktärer!) men sen … WHOMP!

En märklig grej: Det var orimligt svårt för mig att komma ihåg de indiska namnen. De konstigaste av fantasynamn har jag inga problem att minnas, men tydligen lider jag av någon sorts indien-specifik afasi. (Eller så är jag bara ovan vid namnkulturen.)

River of gods gjorde mig glad. Den påminde mig om hur bra genrelitteratur kan vara, och om varför jag läser sf/f överhuvdtaget. Det är imponerande hur McDonald lyckas sammanfoga en bok med så många beståndsdelar till en helhet; hur han får de mest abstrakta koncept att kännas verkliga och sanna; hur de många karaktärerna känns genuint mänskliga.

En oerhört bra bok med ett oerhört fult omslag.

Kung i baren ikväll? Näh, sponsra ett svenskt rollspel i stället

svenska-kulter-rollspel

Ni måste kolla in crowdfundern för Svenska Kulter – rollspelet. Ett skräckrollspel baserat på Anders Fagers böcker. Svensk horror med lovecraftianska förtecken, men med den lilla twisten att man spelar kultister och sektmedlemmar, inte ”investigators” eller dylikt.

Det verkar riktigt, riktigt spännande och det lovar gott att Tomas Arfert (känd från bland annat Fantasy!, Saga, och Caarevels dolk) ligger bakom.

In other news: Crowdfundingen av Eon 4 har överträffat alla förväntningar, men pågår i någon vecka till. Ett STORT antal stretchgoals har tillkommit sedan start, så det verkar bli en jäkla maffig produkt i slutänden.

Så, skit i finvinet och fredagtacosen, strunta i att beställa ”laget runt” på Stat klockan 02.30 i natt, inse att du inte behöver ett par nya jeans – sponsra lite svenska rollspel istället!

Edit: Nu på morgonen nås jag av beskedet att en ny Mutant-crowdfunder har startat. Mutant: Genlab Alfa.

20140504154549-huvudpuff3_620