Jag blir inte mulad lika ofta längre

12179213_10153286493733721_280956617_n
Jag, någon gång runt 1990 eller kanske något tidigare.

Jag har alltid läst fantasy och spelat rollspel. Så känns det i alla fall, även om jag rimligen inte började direkt vid födseln.

Tyvärr dröjde det väldigt länge innan jag var öppen med mina intressen, för om jag lärde mig något i grundskolan så var det att allt man säger och gör kan användas emot en.

Att gilla drakar och alver var i högstadiet 1991 någonting man blev mobbad för. Tack och lov gick det aldrig så långt för mig (även om jag i efterhand börjat undra om jag bara var för självupptagen för att inse att folk var taskiga mot mig) men att läsa en Eddingsbok på rasten var inte ens något jag övervägde. Det räckte att nämna fantasy för att bli mulad av de tuffa killarna på rasten.

I dag lanserar Aftonbladet en ny podd där Sandra Wejbro, Markus Larsson och jag medverkar. Podden heter ”Tronspelet” och handlar om ”Game of thrones”. Varje måndag under hela säsong 6 diskuterar vi det senaste avsnittet – spekulerar, analyserar och grälar om drakar, white walkers och folk med svärd.

Jätteskoj så klart, men samtidigt är det bara att konstatera att, herregud vad världen har förändrats. Fantasy har blivit mainstream.

Om jag skulle berätta för mitt 14-åriga jag att ”Det är typ som att du går till skolan och så vill alla snygga tjejer veta vad du tycker om drakar”, så skulle han titta upp från sin Dave Duncan, säga ”Och?” och fortsätta läsa.

Saker jag tagit del av under mars månad

”Johannes Finnlaugsson löser Palmemordet”
STAND UP. Jag såg komikern Johannes Finnlaugssons show om Palmemordet när han uppträdde på Stabil i Stockholm för något år sedan, och nu finns hela härligheten online. Jag garvade. Länk.

Brandon Sanderson, ”The bands of mourning”
ROMAN. Sandersons senaste Mistborn-bok är också hans bästa, i alla fall av dem i den senaste batchen. Genren har utvecklats från den första trilogins rena fantasy till… tja, superhjältecowboys i en industrialiserad fantasyvärld. Typ. Love it!

Brandon Sanderson, ”Mistborn: Secret history”
LÅNGNOVELL. En berättelse som löper parallellt med den ursprungliga Mistborn-trilogin och innehåller rejäla spoliers för typ alla Sandersons Cosmere-böcker. Endast för riktiga, riktiga fans; sådana där fans som läser om böckerna och letar efter ledtrådar.

För mig kändes den lite överkurs, trots att jag är ett ganska stort fan. Sandersons universum är numera så stort och komplext att det är svårt att sätta sig in i det även om man anstränger sig. Det händer att jag sitter och plöjer forumtrådar om böcker jag just läst, utan att fatta ett jota.

Märkligt nog är varje enskild roman fortfarande hur bra som helst, och kräver i princip ingen förkunskap om universat i stort. Det är först när man börjar gräva i banden som förenar alla böckerna som man behöver avsätta ungefär samma mängd tid som om man blivit antagen till en doktorandutbildning.

Brandon Sanderson, ”Calamity”
ROMAN. Sista delen i Reckoners-trilogin som började med ”Steelheart”, om en värld där en massa personer plötsligt får superkrafter. Problemet? Alla blir superskurkar. ”Calamity” fortsätter i samma stil som sina föregångare: snabbt berättad action med glimten i ögat. Det är rolig läsning, men inte inte mycket mer. Dock tillräckligt roligt för att jag skulle läsa hela trilogin, tydligen.

Liv Spector, ”The rich and the dead”
ROMAN. Mer info om denna i nästa avsnitt av LÄS HÅRT! (Ute 1/4.)

”Retro city rampage DX”
SPEL. Ibland tror jag att jag gillar retro, pixliga, spel. Det gör jag inte. RCRDX till iOS är så tillgjort och konstlat; ett spel som ska återskapa någon sorts 80/90-talskänsla, men jag skulle bli oerhört förvånad om någon inblandad i utvecklingen är född tidigare än 95.

”Monument valley”
SPEL. Skitsnyggt pusselspel till iOS. Vann en massa priser 2014, typ. Tyvärr gillar jag inte pusselspel. (Kanske för att jag är så kass på dem.)

”Dragon Quest VI”
SPEL. Åååå vad jag skulle vilja återuppleva wow-känslan från när jag spelade ”Final fantasy VII” för första gången. Nu vet jag i alla fall att det inte kommer att hända genom att spela retro-jrpgs på min iPhone.

Ransom Riggs, ”Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children”
ROMAN. Gaimanlik berättelse som börjar riktigt starkt men halvvägs reduceras till en ganska tråkig klyschfest. Ännu tråkigare blir det när man inser att storyn inte kommer avslutas, utan att detta är en del i en följetong. Oerhört opeppigt ”fortsättning följer”-slut.

Kurt Vonnegut, ”Slakthus 5”
ROMAN. En klassiker. Nu har jag äntligen läst den.

”Bornebusch i tevefabriken”
TV. Intressant och underhållande om våra populäraste tv-serier. Josephine Bornebusch är fenomenal som programledare.

Anders Fager & Daniel Thollin, ”Smutsig svart sommar”
SERIE. Cthulhu-skräck. Helt okej, men liksom all Cthulhu-skräck så blir det aldrig läskigt. För många lager meta. Dessutom tycker jag alla karaktärer ser likadana ut. Kräver koncentration.

”Det mest förbjudna”
TV. Fantastisk miniserie på SVT. Gör dig själv en tjänst och se den.

”You must build a boat”
SPEL. Underhållande nonsensspel. Perfekt som tidsfördriv, men blir repetitivt ganska snabbt. Ändå spelade jag igenom hela spelet, och när jag tänker efter är det nog det första iPhone-spel detta hänt med någonsin.

Gino Salvatore & Augustin Padilla, ”Dungeons & Dragons: The Legend of Drizzt – Neverwinter Tales”
SERIE. Riktigt usel serie från IDW om Drizzt. Fult tecknad, meningslös story. Enda roliga är att en dvärg blir vampyr. Sånt ser man inte så ofta. Innehåller även ett helt äventyr till D&D i slutet.

V. E. Schwab, ”Vicious”
ROMAN. Hyllad superhjältehistoria från 2013. Välskriven och med intressanta, nyanserade karaktärer, men i slutänden ändå mest popcornunderhållning.

Så jävla bra

Agent Carter

Jag var inte alls pepp på Marvels nya tv-serie Agent Carter. Efter att ha tittat lite på Agents of SHIELD och verkligen inte gillat den, så kändes en Captain America-spin off förlagd till 40-talet inte alltför lockande.

Så korkad jag var.

Agent Carter är en fantastisk tv-serie. Den är rolig, välspelad och spännande. Och snygg! Jäklar vad snygg den är.

Jag sitter här och försöker komma på något som är dåligt med serien, men får inget napp. Internet har låtit mig förstå att många tycker att den sexism huvudpersonen Peggy Carter får utstå är övertydlig. Jag vet inte jag. Snarare känns trakasserierna kanske lite väl milda för att vara på en mansdominerad machoarbetsplats 1946. “Sådär är det ju idag”, som en kompis sa.

Peggy Carter, spelad av Hayley Atwell, är ett kapitel i sig. Hon är en karaktär som garanterat kommer att ansluta sig till populärkulturens panteon av kick ass-brudar: Buffy, Scully, Xena, Ripley, Zoe med flera. Så – jävla – bra.

Agent Carter finns på Netflix. Se den nu!

Inget är mer naturligt än häxor i Bergslagen

När jag såg Cirkeln på bio igår så slog det mig hur bra den här typen av ockulta övernaturligheter fungerar i svenska miljöer. Det är inte många fantastikgenrer man kan säga det om.

Aliens i Sverige? Vad ska de hit att göra? Infiltrera regeringen? Lasra sönder Turning torso från rymden? Det funkar bara inte.

Superhjältar? Jag kan tänka mig få saker lökigare än om Stålmannen skulle swisha ner utanför Star Pizzeria i Malmköping för att haffa en rånare. Och vad skulle ens en svensk Spindelman göra? Svinga sig fram och tillbaka mellan Hötorgsskraporna? Funkar inte.

Här sitter dock magin som en keps. På något sätt passar den in i den svenska miljön på ett sätt som inte ens en vanlig actionrulle gör, och på samma vis som Låt den rätte komma in sömlöst fogade samman vampyrer och 80-talets Blackeberg, får Cirkeln tonårshäxor i Bergslagen att kännas som det mest självklara i världen.

Mycket har redan skrivits om hur bra skådespelerskorna är och hur väl filmen skildrar tonårens många vedermöder: vänskap, mobbning, olycklig kärlek, struliga föräldrar, ångest. Där har jag inget att tillägga annat än att när vi lämnade bion så sa mitt sällskap “Även om de tagit bort all magi så skulle det ändå varit en jävligt bra film”.

Gör dig själv en tjänst och gå och se Cirkeln omedelbart. Den inte perfekt – den förlitar sig till exempel för mycket på stämningsmusik för min smak – men är en så pass spännande, vacker och sorglig film att man inte kan annat än att älska den.

Så det är sci-fi som gäller nu alltså?

HBO ska göra tv av Isaac Asimovs klassiska Stiftelsen-böcker.

Detta är mycket goda nyheter för alla som gillar scifi, för Stiftelsen innehåller helt otroliga idéer, karaktärer, händelser och idéer, men böckerna är minst sagt är träigt skrivna. Perfekt källmaterial för en tv-serie helt enkelt.

Jag läste böckerna när jag gick i högstadiet, men trots det har jag inga större nostalgiska känslor för serien. Detta är smått unikt, för jag har på sistone insett att så gott som all kultur jag konsumerade i åldern 12-17 ger mig gåshud och dåligt omdöme, och bara av den anledning ser jag fram mot HBO-Stiftelsen något enormt. Det verkar som att de riktigt stora Asimov-fansen är något äldre än vad jag är, men där kanske jag har helt fel?

Gissningsvis kommer det bli mycket vetenskap kontra religion, rymdfärder och storslagna vyer, en del krig – och en massa mysterier, hemligheter och intriger.

Det jag undrar nu är om Interstellar är startskottet för en hard scifi-boom, för det är knappast en slump att den här Stiftelsen-nyheten kommer nu. Det vore uppfriskande, och jag antar att vi kommer märka det förr eller senare. Risken är väl i sådana fall att någon pösig filmmogul gör tummen upp för en remake av 2001: Ett rymdäventyr. 

Guardians of the galaxy och handlingen som försvann

guardians-of-the-galaxy-hed-2014

I Los Angeles Times-artikeln ”Guardians of the Galaxy and the rise of post-plot cinema” lägger filmskribenten Stevens Zeitchik fram tesen om att vi nu lever i en era då filmer inte har någon egentlig handling.

Som exempel ger han bioaktuella science fiction-succén Guardians of the galaxy.

Förutom att Zeitchik brukar sig av lite bisarra debattekniker, som att använda skillnaderna mellan Det sjätte sinnet och Transformers-filmerna för att underbygga sin tes, så gör han ett logiskt felslut.

Jag förmodar att ni känner till Hamlet. Har ni någonsin försökt att, steg-för-steg, beskriva storyn i den? Då menar jag inte vad som händer i en specifik uppsättning, utan i Shakespeares nedskrivna pjäs.

Det är så gott som omöjligt, och det är därför nästan alla tolkningar av Hamlet väljer ut och fokuserar på vissa delar av dramat.

Här kanske det rör sig om för mycket handling snarare än ingen alls, men det visar tydligt att Zeitchiks lakmustest inte fungerar.

”Det går inte att sammanfatta handlingen” betyder bara att handlingen är svår att sammanfatta, inte att där inte finns någon.

Snarare har Zeitchik upptäckt ett fenomen som serie- och science fiction-nördar tampats med i årtionden: Det är så gott som omöjligt att beskriva en serietidnings eller sf-boks handling utan att det låter helt urbota löjligt.

Spoilers för Game of thrones säsong 4 (minst)

Game of Thrones

Det mesta som sagts om Game of thrones har redan sagts, så jag tänker bara komma med en liten reflektion här.

När jag jämför böckerna med tv-serien så slår det mig hur olika berättelsens mysterier behandlas.

I böckerna så är frågan ”Vem är John Snows mamma?” ett great mystery (även om man kan lista ut det ganska enkelt) med ledtrådar spridda över flera böcker. I serien så nämns det i s01e01 – men annars inte alls. När jag frågade en kompis som bara sett tv-serien vem han trodde mamman var så svarade han ”Hm, det har jag inte ens tänkt på”. Läser man böckerna så är det omöjligt att inte ägna avsevärd tankemöda åt ämnet.

Ett annat exempel: I böckerna får man aldrig uttryckligen veta vem som förgiftade Joffrey; i serien avslöjas det omedelbart.

Profetior är ett annat område som behandlas olika. ”The prince that was promised”, ”The stallion that mounts the world”, den röda stjärnan, ”There must be one more… The dragon has three heads”, ”Beware the perfumed seneschal”. Om de nämns i tv-serien så nämns de en gång, inget mer. Det görs ingen grej av dem.

Hur ställer ni er till detta? Går något förlorat, eller spelar det ingen roll? Jag är kluven, men jag tror att det mest beror på att jag hela tiden har böckerna i bakhuvudet när jag ser serien. Det är svårt att hålla isär varifrån känslorna kommer.