Jag har spelat sinnessjukt många rollspelssessioner, men jag tror aldrig jag varit riktigt nöjd mer än en handfull. Misslyckandet känns inbyggt i själva rollspelandet. Det finns alltid något som kunde ha blivit bättre.
Diskutera i smågrupper.
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Piruett 
Det är nog inbyggt i det där att umgås. När flera människor gör saker tillsammans krävs kompromisser och ingen får exakt vad hen vill ha.
Det sagt har jag samma problem med tex böcker och film. Min bild av hur boken skulle kunna vara optimalt bra stämmer sällan överens med hur den faktiskt är. Även i dessa fall är ju fler än en människa inblandad; författaren och läsaren. Och de är sällan 100% kompatibla.
GillaGilla
De första riktigt, riktigt lyckade rollspelssessionerna som jag hade var faktiskt med Svavelvinter. Dvs, vi använde oss av deras system men hade vår egen fantasyvärld. Man hade etthundraprocentig känsla för sin rollperson (för en gångs skull). Det var i princip första gången som jag kände att jag spelade en riktig hjälte som dessutom kunde förändra saker och ting runt omkring mig. Annars så har man ofta känt sig rätt så ömklig och vek, negativt sett som spelare. Även då jag själv fått till riktigt lyckade äventyr har varit med SV:s regelsystem.
GillaGilla
Lärdom: Spela ett spel matchar dina förväntningar?
GillaGilla
Det jag har lärt mig tror jag är att ha ett spelsystem som funkar för dig och för gruppen. Vi gillar att spela roller och vi gillar att stå inför moraliska dilemman mer än att spela Dungeons and Dungeons.
Om man ska ta det som helt klart kan förbättras så är det i mitt fall som spelledare att jag har låtit spelarna komma alldeles, alldeles för billigt undan. jag har svårt för att vara hård där. Vi vill nog alla ha lite tuffare konsekvenser om vi inte spelar efter de sociala koder och dylikt som gäller i samhället.
Det är en fin balansgång mellan att låta spelarna vara hjältar och känna att dom kan påverka och att låta dom bete sig klumpigt/dumt/korkat/ och komma undan med det.
Vidare så har SV få regler, men de regler som finns ska man mer se till att verkligen utnyttja och använda. Vi har dragit lite väl långt åt friformhållet för att det ska bli bra.
GillaGilla
Det är en känsla som jag kan hålla med om. Vet inte om jag skulle säga att det endast är en handfull som jag är riktigt nöjd med, men låt oss inte hänga upp oss på siffror.
Ofta är _tanken_ på rollspel eller en session, roligare än den faktiska upplevelsen kring spelbordet. Kanske är det för att mycket rollspelande (i alla fall enligt min erfarenhet) lätt hamnar i grisodlar-träsket. Den där hissnande känslan man fått från en bok eller en film är svår att reproducera i spel. Man har läst/sett Sagan om ringen och vill vara Aragorn. Istället får man spela en no name stadsvakt i Minas Tirith. Många spel och äventyr (som jag har erfarenhet av, dvs framför allt olika svenska rollspel) har svårt/vill inte hantera episkt spel utan tvingar en istället att starta som en bonde med ett rostigt svärd för att någon gång i framtiden kanske, kanske få döda draken och vinna halva kungariket. Men hur många kampanjer orkar hålla i sig så länge?
Eller så är det helt enkelt _jag_ och mina spelgrupper som har svårt att placera spelet på episka nivåer.
GillaGilla
Känner inte riktigt igen mig i det här. Visst, självkritiken som SL är ju alltid påtaglig (bättre beskrivningar, mer action, mer kul!) efter sessioner men med åren har jag börjat utvärdera insatsen enbart efter hur snacket går efter. Om spelet flitigt diskuteras en timme efter det slutar, hur dåligt kan det då ha varit?
Man behöver inte vara så låst av systemet man spelar. Vi (fyra glada småbarnsföräldrar) spelar DnD 3.5 nu och vi har haft tre strider på 8 spelkvällar. Säger varken att det är bra eller dåligt, det är bara hur den här gruppen har valt att lösa problem i den här kampanjen.
Tre saker som jag har märkt oftast drar ner upplevelsen i de grupper jag spellett:
1) Rollpersonerna är för inflytelselösa. Om de inte kan påverka nåt utan bara slits mellan olika npcs eller tittar på, hur kul är det då?
2) Rollpersonerna är för korkade. Finns inget som segar ner spelet så mycket som när en spelare knäcker ett pussel/mysterium och känner att den inte kan säga nåt för att rollpersonen är en sinnesslö barbar.
3) Försök till att hantera att kunskapen mellan rollpersonen och spelaren skiljer sig åt. Öppen scen funkar bäst för oss nu, dvs att alla alltid hör allting som sägs vid bordet, ofta även sånt rollpersonerna inte ens känner till själva (t ex cutscenes). Minns ungdomens försök till att spela enskilt med spelare eller skicka lappar för att skilja spelarnas kunskap åt, slutade alltid med att någon satte sig och spelade tv-spel i väntan på sin tur – lycka till att få tillbaka stämningen efter det.
Rollspel för mig är inte mer lyckat än mina och mina spelares förväntningar på spelet och spelar vi inte för att maximera hur roligt vi har utan låter något annat (system, ambition etc) komma före undrar jag lite vad vi håller på med.
GillaGilla