Truppförflyttningar

Hur börjar man ens recensera den sista boken i en fantasyserie som följt en genom hela livet? Jag tänker: Rakt på sak.

Varning spoilers.

Robert Jordans och Brandon Sandersons A memory of light är en högst medioker bok. Korta, fantastiskt spännande och dramatiska partier skiljs åt av långa malande beskrivningar av truppförflyttningar. Ja, större delen av boken består av onödigt fluff, vilket egentligen är helt i linje med hur den här serien brukar vara, och resultatet blir att de intressanta delarna är märkligt jäktade.

Jag känner viss frustration över att upplösningen på många av de frågetecken som fans spekulerat om i, bokstavligen, decennier blev så otillfredsställande. Plötsligt dyker Demandred upp; han har varit i Shara hela tiden. Okej? Att det riket bara nämnts i förbifarten tidigare och att man inte vet något om det… det förtar lite av “big reveal”-känslan. Och Padan Fain, vad var grejen med honom? Under hela seriens gång har det hintats om honom och hans krafter, för att i slutänden bli ingenting. Samma sak mer Moraines återkomst, den verkade inte ha så stor betydelse. Tråk.

Trots detta var det trevligt att läsa A memory of light, men jag inser att det nästan uteslutande beror på att jag varit en Wheel of time-fanboy. Boken i sig är inte mycket att hurra för och jag läste vidare för att jag, helt enkelt, ville veta hur det slutade.

På tal om slutet, hur konstigt var inte det? Rand byter kropp och får förmågan att tända pipa med tankekraft? Hur ska man tolka det?

The wheel of time må vara en av de mest inflytelserika fantasyserier som skrivits, men den är också ett praktexempel på den episka följetongens alla nackdelar. Ingenstans är det tydligare än i A memory of light.