På slutet av 80-talet, när jag gick i högstadiet, så ansågs jag och mina kompisar konstiga för att vi var intresserade av datorer. Även om vi inte var mobbade per se, så tycks det under 70 och 80-talet inte vara ovanligt att datorintresse sågs som en anledning att just mobba någon. Det är viktigt att poängtera att egenskaper hos offret aldrig är den egentliga orsaken till mobbning, och att mobbare alltid hittar något att hänga upp sina trakasserier på, men jag tycker ändå att ett svepskäl kan säga något om sin samtid. På 80-talet var “intresse för ny teknik” något så konstigt att det kunde användas som en ursäkt för att spöa upp någon på en skolgård.
Idag, när nya gadgets blivit en religion, ter det sig som fullständigt bisarrt. Jag har svårt att tänka mig att kidsen i dag blir mobbade för att de håller sig ajour med nya appar och Iphone-versioner, och jag har inte heller fått intrycket av att äldre generationer trakasserade klasskamrater som, typ, gillade motorer och bilar.
Då uppstår frågan varför datorer ansågs så suspekt under ett par decennier i 1900-talets senare hälft. I ett samhälle som både tidigare och senare välkomnat nya uppfinningar med öppna armar, varför var det annorlunda i det här fallet?
Trots flera slappa googlingar kan jag inte hitta något nom förklarar det här, och jag tvingas därför att försöka tänka ut något själv. Jag ser två olika spår: Datornördarna bestod av den typ av personer som alltid lidit hög risk för att mobbas (introverta, osportiga, plugghästar etc), eller att populärkulturen hade redan slagit fast att datorer var töntigt (lex Revenge of the nerds).
Några andra skäl har jag svårt att se, men skriv gärna en kommentar du har någon annan teori.
Slutligen undrar jag vad som är det vanligaste svepskälet för mobbning idag, och vad det säger om tiden vi lever i nu. Jag gissar att alla gamla evergreens fortfarande används – fet, ful, konstig, klen, etc – men finns det någonting som barn mobbas för idag som inte förekommit tidigare?
Piruett 
Jag fick sänkt betyg i Idrott på högstadiet för att jag var en sån ”datakille”. Vår gympalärare, tillika klassföreståndare, brukade roa sig då och då med att hålla små tal när vi alla stod uppställda innan gympalektionerna skulle börja, där han berättade att här, hos honom, blev man minsann tvungen att visa vad man kunde på riktigt, i den verkliga världen, och där kunde man inte smita undan i nån sorts låssasdatavärld som jag och mina kompisar. Jodå, vi pekades ut med namn som varnande exempel på världsfrånvända oduglingar av vår lärare 🙂
Jag hade 2:a genom hela högstadiet, för ”mer än så kan man inte få om man är en sån som hänger över datorer hela tiden”. När jag började på gymnasiet, på ny skola, med ny lärare, fick jag första terminen 4:a i idrott.
Och det där ifrågasatte vi inte, på något sätt. Det var som så självklart att håller vi på med sånt med datorer så får vi tåla pikar, tillochmed från våra lärare. Märkligt, det där.
GillaGilla
Auktoritära självförhärligande mansgrisar som tar mycket plats och trycker ner andra är bland det värsta som finns. De har aldrig fel, och när de har fel så lyckas de på något sätt med hjälp av den nertryckande attityden och självgodheten komma undan med det och få rätt ändå. Vidrigt.
Sådana typer passar inte som lärare. Extra vanliga inom idrott och det militära, kan jag tänka mig.
GillaGilla
”– men finns det någonting som barn mobbas för idag som inte förekommit tidigare?”
”Klädmobbing” var ett begrepp som iaf jag inte kände till tidigare än för något år sedan.
GillaGilla
Vad innebär det?
GillaGilla
Hittade inget på wikipedia, men det handlar i grunden om att den som inte har ”märkeskläder” råkar illa ut. Hänger ihop lite med debatten om skoluniform. Jag förmodar att det är en ny företeelse, för jag kan inte komma ihåg den från när man själv gick i skolan.
GillaGilla
Jag tror att fördyningarna till detta fanns när jag (född 77) gick i högstadiet. Levis-jeans var det coolaste man kunde ha.
GillaGilla
Åh, det fanns garanterat under min uppväxt. Men så växte jag upp i Saltsjöbaden. Där var det inte ens okej hos en del att handla på konsum.
GillaGilla
På temat tänkte jag komma med ett boktips. Generation 64.
En bok där olika personer berättar hur ”Commodore64 gjorde mig till den jag är”.
Mobbingvinkeln finns med i en del av berättelserna.
GillaGilla
Jag är vuxen nu och känner mig fortfarande utsatt för en del skit på grund av mina intressen eller kanske på grund av mitt utseende. Folk blir förvånade både av att jag kan idrotta och över att jag inte sitter och spelar datorspel av den typen som man kan ägna tio timmar om dagen åt (onlinerollspel t.ex.). Jag ser väl ut som den typen lite grann.
Nu är jag visserligen student, ser fortfarande ganska ung ut och att gå på högskolan känns mer som att gå på högstadiet än att umgås med andra vuxna. Åtminstone de linjer och kurser som jag gått på. Skillnaden är att mobbarna/svinen är populära, pretentiösa och att det går bra för dem, istället för att vara losers som inte kommer att komma någon vart som i den stereotypa högstadiebilden.
Skvallrande, ytliga, uteslutande, intoleranta brats och snobbar är vad många av dem är. Den typen av personer som väljer vänner efter ytan och inte innehållet och som trycker ner andra. Tyvärr sätter inga vuxna gränser för dem heller på högskolan. Pretentiösa är de också.
Riktigt som i högstadiet är det förstås inte. Det är mer subtilt, mer tyst mobbning och utfrysning. Men på fyllan visar vuxenmobbarna/studentmobbarna mer av sina rätta jag.
Som den sura grädden på det ruttna moset bor jag i ett område fullt av bråkiga invandrarbarn och tonåringar som liksom har bestämt sig för att bete sig som svin mot alla svenska studenter som också bor här för att ta ut sin frustration över hur orättvist samhället är mot dem genom att låta andra utsättas för orättvisor. Polisen eller skolan gör förstås inte något heller.
Att mobbare alltid hittar något nytt att trakassera för oavsett vad man gör ligger det nog något i, men sedan finns det väl även någon slags sanning i att mobbare är mer benägna att mobba de som har dåligt självförtroende eller sticker ut också. Man kanske kan dela in dem i olika kategorier: Dels de riktigt sviniga som förföljer sina offer hur de än ser ut och vad de än gör, och dels de som mobbar mer de som inte passar in och väljer offer utefter olika attribut och preferenser.
Klädmobbning kan jag också känna igen, det är egentligen mer en förgrening av ”klassmobbning” som har att göra med att man inte har tillräckligt med pengar eller dyra saker.
Alternativt att man inte är inne eller klär sig fel och är töntig av den anledningen. Det är vanligare i högstadiet, när de flesta inte har fått en klasstillhörighet ännu utan mer vill vara coola. Åtminstone var det så när jag var yngre, (nu vet jag inte, klasstillhörigheten kanske kryper ner i åldrarna). Kunde handla om att man hade fel märke på kläderna eller höll på fel idrottslag och således hade fel lagtröja. För då var man ju dum i huvudet.
För att inte prata om den som har på sig en tröja med något nördigt (fantasy, tvspel eller datorer ligger väl bra till?) på. Inget som jag skulle göra i skolan, för det är som att fråga om att bli mobbad (eller att bekräfta folks fördomar om man redan ser ut som den nördiga typen) tyvärr, åtminstone av vissa personer. Men det kanske är mer tolerans idag.
Kan även passa på att nämna att jag nog aldrig fått så många upprörda protester från främlingar på stan som när tre burdusa hockeyfans kom fram och skällde på mig för att jag hade på mig en tröja för ett annat hockeylag i högsta serien än det lag som spelar i min stad. Lite sjukt att folk blir arga och går igång på sådant, men inte på tröjor med till exempel politiska budskap. Säger väl något om fanatiska idrottssupportrar. Tyckte mest deras utbrott var roligt i början, sedan blev de nästan lite läskiga…!
GillaGilla