Jordan och jag

Häromdagen läste jag klart A memory of light, den 900 sidor tjocka sista delen i Robert Jordans The wheel of time. Det här inlägget kommer inte handla så mycket om vad jag tyckte om boken (det kommer senare), utan är en betraktelse av mitt förhållande till bokserien.

Jag började läsa WoT när jag var 15 år gammal. Nu är jag 37. Det känns väldigt konstigt. Det här är böcker jag haft en aktiv relation till i hela mitt vuxna liv – i bland en positiv sådan, ibland en negativ.

WoT var min första riktiga fandom. Jag upptäckte böckerna samtidigt som jag fick internet, och min första webbsökning någonsin var “robert jordan” – en sökning som ledde till en hemsida där olika frågetecken, mysterier och profetior i böckerna diskuterades. Det var ett nytt sätt att förhålla sig till litteratur för mig. WoT-fansen ägnade sig åt detaljstudier, nästan detektivarbete, för att försöka lista ut vad som egentligen pågick. Var finns Demandred? Vad betyder Mins visioner? Är Olver en ny inkarnation Gaidal Cain? Är Rand galen? Teorierna var många, avancerade och, i efterhand, ofta förvånansvärt träffsäkra. Det dröjde inte länge innan jag själv drogs in i diskussionerna och började ägna oerhört mycket tid på epostlistan RJL, usenet och diverse webbforum. Jag närstuderade, ja rentav pluggade, WoT på ett sätt jag aldrig gjort med en bok varken förr eller senare. (Och då har jag ändå läst Litteraturvetenskap i två år.)

Sen kom besvikelserna. A crown of swords (1996) var svår att gilla och The path of daggers (1998) riktigt träig. När jag läste Winter’s heart (2000) så kunde jag bara konstatera faktum: Jordan hade blivit dålig. Crossroads of twilight (2003) köpte jag inte ens utan lånade på biblioteket där jag jobbade, och Knife of dreams (2005) sket jag i helt.

Likt många fans som tappat tron slog jag över åt andra hållet: Robert Jordan var ett skämt, en författare man skrattade åt, en symbol för allt som var dåligt med fantasygenren. Jag tog alla tillfällen jag fick att snacka skit om The wheel of time; inte ens när Jordan dog kunde jag låta bli att kommentera hur usel han var.

Det dröjde det fem hela år, till våren 2010, innan jag läste Knife of dreams. Då hade Brandon Sanderson tagit över rodret och hunnit skriva sin första bok, The gathering storm, och jag antar att jag var för nyfiken för att kunna låta bli att läsa den. Jag hade dessutom läst Sandersons Elantris och Mistborn-trilogi och gillat dem skarpt.

Sandersons tolkning av WoT var kanske inte alltid briljant, men för första gången på ett decennium började handligen gå framåt. Trådar knöts ihop, saker hände, bifigurer och -handlingar röjdes ur vägen, och i slutet av varje bok fanns det färre frågetecken än i början. Jag kom plötsligt ihåg varför jag en gång i tiden älskat böckerna så mycket, något jag helt glömt bort i min bitterhet över Jordans förfall. Världsbygget, de många karaktärerna (lika delar fascinerande och frustrerande), referenserna till mytologi, religion och historia, alla små påskägg som väntade den som orkade leta efter dem.

När den sista boken släpptes 2012 köpe jag den direkt, men det har dröjt ändå tills nu för mig att läsa den. Två år. Tidigare kunde jag inte sätta ord på varför jag dröjde, men nu när jag väl har brännt igenom den så tror jag att jag förstår. Jag var rädd.

När jag till slut la i från mig boken kände jag mig genuint ledsen. Den här bokserien var en direkt länk till mitt 15 åriga jag. Världen, karaktärerna… jag delade dem med den där blyga grabben som hellre stoppade näsan i en bok än pratade med tjejer. De förenade oss. Och inte bara med honom – WoT har varit en röd tråd genom hela mitt liv. Oavsett var jag varit, vilken roll jag iklätt mig, så har Jordans berättelse funnits där. På mitt pojkrum. I min första lägenhet. I korridoren i Lund när jag pluggade. I min andrahandsetta i Karlskrona. När jag var sambo. Idag.

När jag slog igen A memory of light kändes det som att jag tog farväl av den sista biten av min ungdom, klippte av den där tråden till det förlutna och vinkade adjö till mitt forna jag.

Hej då 15-åriga Magnus. Du var fin.

8 reaktioner till “Jordan och jag

  1. Vilka minnen alltså! Var lite senare på WoT-bollen än du och har ”bara” läst kanske 6-7 böcker, men mäktigt var det innan handlingen….inte kom någonstans.

    Väldigt episkt på gott och ont. Ett av mina starkaste minnen är luffaren som tog typ en ringvåldnad i närstrid med sina dolkar.

    Gilla

  2. Jag tror den senaste bok i serien jag läste var ”Knivarnas väg” vilket skulle innebära att jag läst 15 böcker. Minns att jag tyckte att de 8 första var jättebra, men att det sen gick utför till att sluta med att det gick en hel bok utan att det egentligen hände något… men nu blev jag lite sugen på att läsa klart serien, ”bara för att” om inte annat.

    Gilla

  3. Oj, en enda bok ligger på 900 sidor, inte lite det. Kommer ihåg att det fanns en del grabbar (och kanske någon tjej) i min skola som läste sådana där tegelstenar och Fantasy-sviter men jag fastnade aldrig för dem av någon anledning. Försökte med David Eddings första bok i Sagan om Belgarion-serien (så hette den väl?) men det var nog inget för mig. (Och den var väl ändå rätt kort, typ 150-200 sidor?) Var ganska töntig på den tiden, men hade aldrig det där riktigt nördiga intresset för varken Science Fiction eller Fantasy… Tyvärr. Kanske kunde jag engagerat mig mer om inte Det Vanliga Livet varit rätt tufft. Och så saknade jag vänner med liknande intressen. Det är ju lite halva nöjet med sådana här saker, att diskutera och dela med andra vad man läst/sett.

    Eller så brydde jag mig för mycket om vad andra tyckte för att läsa den typen av böcker? Kanske lite så. Folk hade nog tillräckligt med fördomar om mig utan att jag började masskonsumera Fantasy. Fast, det hade jag ju kunnat göra i smyg så nä, det var nog inte därför.

    Filmer och spel, samt även en och annan tv-serie kunde jag följa och konsumera på ett aningen mer insnöat sätt, men inte ens där fanns det riktigt starka intresset alla gånger. Åtminstone inte i tonåren, som barn däremot var det nog bättre på den punkten.

    Jag tror att femtonåriga Magnus alltid kommer att finnas kvar hos dig någonstans oavsett vad som händer och hur många böcker du läser ut. 🙂 Men du känner nog dig själv bättre än vad jag gör 😉

    Gilla

  4. Jättefint skrivet Magnus, tack för att du delar med dig på detta sättet. Det kändes väldigt konstigt att stänga den sista boken, efter så många år med alla karaktärerna. Ska bli roligt att läsa dina tankar om själva boken, och kan man inte rösta för en ny Sinkadusmåndag, men istället är det Wheel of Time månad? Räcker till mer än ett år av artiklar!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s