Det som ger mest status i svenska rollspelskretsar är att skapa något, må det vara ett äventyr för hemmabruk eller ett helt spel som säljer i tusentals exemplar. Skapandeakten ses i sig som något bra och fint; det yttersta uttrycket av den kreativitet och fantasi som är hörnstenen i hobbyns självbild.
Från den 13-årige spelledarens berättarförmåga till den 45-årige regelskaparens textproduktion, så kan jag inte skaka av mig känslan att rollspelare fetischerar skapande. Både sitt eget och andras.
Självklart är detta ett resultat av att rollspel till sin natur uppmuntrar, ja ofta till och med kräver, att utövarna bidrar med egna idéer och eget material, och det är på det stora hela en väldigt positiv sak för hobbyn – det är bara att kolla in alla grejer som släpptes i fjol.
Myntets baksida är att eftersom skapandet anses så statusfyllt och bra, så spelar det ingen större roll vad som skapas. Eller rättare sagt, rollspelare är villiga att förlåta nästan vad som helst, då skapandeakten i sig uppväger eventuella brister. Visst, man kan såga vissa aspekter av ett spela, hata det kraftigt, vägra att spela det, men man tycker ändå det är coolt att spelet finns. Man tycker att spelets konstruktör gjort något bra.
Det är delvis av denna anledning, tror jag, som det alltid finns folk som skyndar till ett spels försvar, oberoende av hur kasst det är. Det är därför som rollspelare har så oerhört svårt att ta kritik, även mot spel de själva knappt spelar. Det finns till och med de som drar lans för bisarra skapelser som “FATAL” och “MYFAROG”.
Att skapa är själva kärnan i rollspelande, och därför blir det omöjligt att på riktigt kritisera en författare utan att även kasta en skugga över hela hobbyn, inklusive en själv. Skapelseakten måste alltid beundras. Meningar som “Detta spel borde aldrig ha skrivits” går inte att yttra som rollspelare.
Det är synd, för det håller tillbaka hobbyn. Det sista vi behöver är ännu en monsterbok, ännu en fantasy heartbreaker, ännu ett äventyr som bara packeterar om gammal skåpmat. För den där fantasin som rollspelare så gärna berömmer sig själva för, den lyser allt för ofta med sin frånvaro. Nej dina alver är inte originella bara för att de rider på jättestora fjärilar, typ.
Vi måste sluta fetischiera skapande. Fine, ge ut dit spel men förvänta dig inga jäkla applåder bara för att du har lyckats skaffa dig ett konto på Publit.
Piruett 
”Det finns till och med de som drar lans för bisarra skapelser som “FATAL” och “MYFAROG”.”
Har du några kronkreta exempel på det?
GillaGilla
Kolla in MYFAROG-tråden på rollspel.nu.
GillaGilla
Jag fascineras av MYFAROG. Å andra sidan, som barn var min favoritdel av Naturhistoriska i Göteborg alltid den där kuriosakabinetten med den tvåhövdade kalven och de siamesiska tvillingarna i formalin, så jag tror inte min smak kan räknas som särskilt uppbygglig.
GillaGilla
Jag tänker att det ofta handlar om att det ändå någonstans är lite imponerande med folk som blir färdiga med något. Oavsett om det handlar om ett datorspel, en skiva, en roman eller ett rollspel. Som du skriver, det behöver egentligen inte vara speciellt bra; det finns såpass många som aldrig blir färdiga med något alls att bara själva förfärdigandet ses som en bedrift.
Däremot tänker jag inte försvara styggelser som MYFAROG eller FATAL. Different strokes for different folks för all del, men jag tänker inte säga att jag tror att världen blev bättre av att de skapades. Jag upplever inte heller att det saknas kritik av spelskapare — Riot får sin beskärda andel skit till exempel. Men det kanske beror på vad man menar med ”på riktigt”.
Samtidigt… Jag gillade skapelse och kreativitet långt innan jag blev rollspelare. Jag började ju rätt sent. Det är möjligt att jag drogs till rollspelen just för att jag har en fetish för skapande.
Jag har svårt att se att de spel som skapas ”håller tillbaks” någonting. Jag tror inte att de fantasilösa fantasy heartbreakers som skapas hindrar några originella mästerverk från att skapas. Tvärtom tror jag att ju mer som skapas, desto fler blir det som får vana i själva skapandet, och kan börja bygga bättre och bättre. Det sägs väl att författare måste få ur sig ett visst antal dåliga ord innan de kan börja skriva de bra? Övning ger träning, och allt det där. Jag tror att alla som skapar vill förbättras; skapelseprocessen i sig själv är ju en självförbättringsprocess.
GillaGilla
Jag och min förläggare har pratat lite, mest på skoj om att ge ut ett rollspel som utspelas i min serievärld. Han vet att jag älskar rollspel och att de varit en stor inspiration för mitt skapande. En grej som har tänkt på är att bara skapa en värlsdbeskrivning och i den även en typ av ”travelers Guide”, och helt skita i regelverk. Detta kommer att göra spelet svårt att spela för folk som inte har ett annat rollspel (med regelverk) men samtidigt så skulle man slippa en jäkla massa sidor av tråkiga och jobbiga regler som man ändå kommer skita i för att istället använda sina egna.
GillaGilla
Jag har länge undrat varför det finns så få stand alone-spelvärldar. Borde väl finnas en marknad? Kör!
GillaGilla
Jag tror att problemet egentligen är att det inte finns någon rollspelskritik värd namnet. För att det ska vara värt att säga ”det här spelet borde aldrig ha fått göras” måste det finnas en tradition av att granska och diskutera brister.
Och detta problem beror i sin tur på att kretsen (verbala) rollspelare är liten, vilket gör att en eller två personer kan bli en oproportionerlig maktfaktor. Jag menar, att du peppar inför alla svenska kickstarter-projekt istället för att säga ”det här är orealistiskt, gör ert jobb bättre” men skriver syrligt om utdöda speltidningar är ju otroligt problematiskt om vår strävan är att få bättre rollspel, men helt självklart om man betänker den maktposition som din blogg har. Hade det funnits tre piruett hade du kunnat skriva vad du egentligen tycker utan att därmed vara ansvarig för att döda en entusiasts keffa hjärteprojekt. Nu är det inte så.
GillaGilla
Här slår du huvudet på spiken. Jag vet visserligen inte hur inflytelserik den här bloggen är, egentligen, men det har ju hänt att jag fått mejl av typen ”tack för att du sabbade min försäljning” när jag dissat ett nytt rollspel. Det är ju inte så skoj, och därför tror jag att jag omedvetet glidit åt hållet att inte skriva om nya rollspel jag inte gillar på samma sätt som jag borde.
När det gäller Kickstarters så peppar jag faktiskt bara för dem jag faktiskt är pepp på. Det bör dock sägas att jag har jävligt lätt att hamna i en pepp/förväntan-frenesi för olika saker, vare sig det är spel, böcker eller filmer.
Jag skulle också önska att det fanns fler svenska bloggar som faktiskt kritiserade rollspel, men de flesta rollspelare verkar vara mer intresserade att skriva spel än att skriva om dem.
GillaGilla
Det är egentligen konstigt att uppdelningen mellan ”skriva” och ”skriva om” finns (och jag har själv varit med om att upprätthålla den). I många andra kulturella områden är skapare också kritiker.
Såväl amerikanska indie-guruer som Vincent Baker och Epidiah Ravachol som OSR-kämpen James Raggi menar (med olika ord) att spelskapande är en diskussion, där jag skriver mitt spel som ett svar eller en utveckling av andras. Men även där är det sällsynt att de plockar sönder någon annans spel och kritiserar delarna. Så det kanske är något särskilt med rollspelsscenen ändå.
GillaGilla
Intressant inlägg. [sidospår]Jag kan se vissa paralleller med undervisning inom den akademiska världen. På universitet är det helt naturligt att kritisera och skärskåda forskningstexter. Däremot är det i princip tabu att kommentera eller kritisera undervisning. [/sidospår]
Jag tror en del i problematiken har att göra med att producenterna till dåliga verk dels inte lärt sig struktur, stringens och konsekvens, utan skriver utifrån vad som är ”coolt”. ”Coolt” innebär att kritik också känns mer personlig, eftersom det recensenten indirekt påstår att ”det du gjort ÄR inte cool, utan konstigt dravel”. Märk väl, det behöver inte betyda att recensenten ö h t kommenterat coolheten, men eftersom producenten inte har så bra koll på struktur och stringens (för då skulle hen ju varit strukturerad och stringent), så tolkas all kritik som personliga påhopp.
Denna brist tycker jag är tydlig även i ganska påkostade kommersiella produktioner. Ett exempel är Ars Magica, som bevisligen är gjort av duktiga historiker/akademiker och har en hel del smarta lösningar, men deras regler är oerhört inkonsekventa och stundtals oerhört stolpiga.
Och däri kanske även grundproblematiken i rollspelsproduktionen ligger. De flesta skapare är intresserade av spelvärld eller regler, men har sällan förmåga att vara duktiga på båda. Tyvärr är många projekt ensam-projekt gjorda av kärlek till sin egen spelvärld. Vilket är okej. Men sällan fruktbart om man verkligen vill göra en bra produkt.
GillaGilla
Just ”coolhet” är ett bekymmersamt element i allt det här. Jag har många gånger sett ”det är coolt” användas för att ursäkta de mest osmakliga företeelser.
Nakna slavflickor som åmar sig vid hjältens fötter – ”det är ju coolt”. Till exempel.
GillaGilla