Stjärndrakens återkomst

Den överlägset längsta rollspelkampanj jag spellett var en AD&D2/D&D3-historia som – i mitt huvud – hade arbetsnamnet ”Stjärndrakens återkomst”. Vissa delar av den här kampanjen har jag berättat om tidigare på bloggen, i synnerhet olika senare inkarnationer av världen, men aldrig själva grundutförandet.

Så here goes.

Rollpersonerna är vanliga äventyrare i ett ganska vanligt fantasyrike. De anlitas av en trollkarl för att leta reda på diverse antika magiska artefakter. Det blir en hel del dungeons, förfallna tempel, övergivna alvskogar och andra stapelvaror, men det dröjer inte länge innan rollpersonerna upptäcker att någon annan också är ute efter de magiska artefakterna. En okänd aktör har hyrt en rivaliserande äventyrargrupp!

Ibland är rollpersonerna först att hitta skatten, ibland den konkurrerande gruppen. Ibland förföljer rollpersonerna det andra gänget, ibland lägger sig rivalerna i bakhåll. En hel del strider och ränkspel helt enkelt.

Under kampanjens gång börjar rollpersonerna inse två saker: Dels är det uppenbart att någon eller några försöker samla på sig stora mängder förtrollade ting. Dels har det en gång i historiens dimmor inträffat någon form av magisk katastrof som gjort magiska föremål, och magiker, sällsynta och mindre kraftfulla.

Efter ytterligare några äventyr visar det sig att den magiska katastrofen var orsakad av människan, som ett svar på ett ospecificerat hot.

Ännu lite senare upptäcker rollpersonerna en trave urgamla lerplattor som beskriver hur gudarna, för att se till deras skapelser aldrig ska kunna utmana dem, inrättat en sorts säkerhetsspärr. När en världs (finns det flera världar?!) totala magiska energi når en viss nivå kommer den ofrånkomligen locka till sig … någonting … som utplånar världen. Andra texter benämner detta någonting som en Stjärndrake, en varelse stor nog att sluka en hel planet, och förklarar att den forntida magiska katastrofen var det enda sättet dåtidens folk kunde undvika utplåning. Genom att förstöra alla magiska föremål, ja själva magins natur, och på köpet slunga tillbaka världen till senåldern så fick de Stjärndraken att tappa intresset. ”Den kan bara se magi”, står det i en gammal pergamentrulle.

Nu, årtusenden senare, verkar det inte bättre att magin i världen återigen stigit till kritiska nivåer. Det är dock inte bara rollpersonerna som upptäckt faran – en grupp magiker har i decennier känt till den och jobbat hårt för att samla in så mycket magiska artefakter de bara kan för att bemöta Stjärndraken. Problemet: Magikerna är helt uppenbart galna (eller?), och deras plan är att locka till sig Draken i förtid och använda den ackumulerade magiska kraften för att ta kontrollen över den, och i förlängningen världen, ja kanske till och med gudarna.

Rollpersonerna får i slutet av kampanjen välja om de vill slåss mot Stjärndraken, försöka kontrollera den eller om de vill kasta ner civilisationen i en ny mörk ålder. Eller … finns det ytterligare ett alternativ?