Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

Snabbrecension av Robin Hobbs ”Blood of dragons”

Likt de tidigare delarna av Hobbs The rain wild chronicles– serie är världsbygget den största behållningen även här. Karaktärerna och deras eviga gnäll och kärlekstjäbbel är ointressanta men uthärdbara. Världen är däremot oändligt fascinerande.

Hobb introducerade ”the realm of the elderlings”, som den i efterhand kommit att kallats, i Assassins apprentice 1995 och sedan dess har settingen byggts ut genom tretton böcker uppdelade i olika serier. Den fjortonde, del ett i en ny trilogi, släpptes i veckan.

Det är en rik mytologi Hobb snickrat ihop, och hon är otvetydigt en av genrens skickligaste världsbyggare.

The rain wild chronicles är långt i från så tragiska och brutala som hennes tidigare böcker, förmodligen för att serien riktar sig till en något yngre publik. (Har jag för mig.)

Hobb är tveklöst lika skyldig som George RR Martin till att ha banat vägen för den trend av smutsig fantasy som nu på 10-talet kulminerat i ”grimdark”-vågen. Trilogin som började med Assassin’s apprentice är sofokleisk i sin skoningslöshet.

Blood of dragons svaghet, och det är en påtaglig svaghet, är som redan nämnt karaktärerna; tvådimensionella klyschor vars utvecklingsbåge man kan se flera böcker i förväg. Jag har inget minne av att hennes äldre böcker led av samma problem, så hon har alltså … blivit sämre på personporträtt ju mer hon skrivit?

Märkligt.

 

    Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *