Symbaroum – mina första intryck

När jag får ett nytt rollspel i handen så brukar jag läsa först lite i början, sen lite i mitten och sen lite i slutet. Därefter bläddrar jag igenom boken sida för sida, tittar på illustrationer och ser om någon rubrik eller text fångar mitt intresse. Eventuella monsterkapitel får lite extra uppmärksamhet, speciellt de allra mäktigaste och största fienderna. Är det fantasy vi snackar om så läser jag noga beskrivningarna av spelets alver och drakar.

Nu har jag gett det nya svenska fantasyrollspelet Symbaroum den behandlingen. Varning för FÖRSTA INTRYCK alltså.

Känslan som uppstår när jag bläddrar i boken är Ereb Altor goes Trudvang. Ereb-delen är mycket medveten av författarna, de har tidigare berättat om hur settingen är en typ-fortsättning av Den nidländska reningen. Trudvang-associationerna kommer troligen för att det är så mycket skog – och saker gömda i skog – i Symbaroum. Ja, hela spelet är förlagt i en skogssetting. Tankarna går till omedelbart till Vildhjarta.

Spelet är inriktat på klassisk äventyrande, det framgår ganska tydligt. Utforska den enorma skogen, hitta skatter, lös mysterier, möt konstiga varelser. Jag tycker det är lite tråkigt att, från vad jag hunnit se, man slarvat bort en av de mest uppenbara bitarna av settingen, nämligen slitningarna som uppstår när en invaderande makt skjuter undan ursprungsbefolkningen (barbarer och alver etc). Implicit är det en av de största konflikterna i världen men det är ändå inte bokens huvudfokus. Om man vill så kanSymbaroum funka utmärkt som folkmords-conquistador-fantasy, vilda västern-fantasy eller, för den delen, Gaza-fantasy.

Alverna då? Jag gillar Symbaroums alver. De är klyschor på vissa sätt – pilbågar etc – men samtidigt har Järnringen lyckats lösa två alvproblem som stört mig i alla dessa år.

För det första: Varför finns det så många olika sorters alver och alvliknande varelser, och hur hänger de ihop?

För det andra: Om alverna nu blir så jäkla gamla och vet så mycket, varför kan rollpersonerna inte bara hälsa på och få hela kampanjens backstory serverad på ett fat?

Nu till drakarna. Det finns inga – lindorm är det närmsta man kommer. Spelets mäktigaste fiender verkar vara trollen, som för övrigt är jäkligt spännande utformade.

Vad mer fastnade jag för under mitt bläddrande? Häxorna som rider på stora träjättar. Drottningen som gömmer sig bakom en mask. All magi korrumperar användaren. Vadsomhelst kan finnas inne i den enorma skogen. Arketyperna för rollpersoner fullkomligt skriker ”Gå in i skogen!”. Det finns en profetia.

Jag har ännu inte hunnit sätta mig in i reglerna – de verkar som tur är inte så komplicerade – men min första intryck av spelet är jävlig positiva. Symbaroum är utan tvekan den mest fascinerande fantasyvärlden just nu. Jag kommer på typ ett dussin olika kampanjer bara efter en kvälls slarvigt läsande.

Frågor? Fråga!