Om man ska introducera Neil Gaimand Sandman för en person, vilket album ska man ge först? Den första delen, Preludes & nocturnes är helt klart det svagaste i hela serien, och är till råga på allt otypisk både i story och utförande. Man märker att Gaiman inte hunnit hitta stilen än.
De gånger jag gett ”Preludes” till någon så har det sällan slagit rot.
När jag först kom i kontakt med Sandman i slutet av 90-talet så läste jag av misstag Fables and reflections först och därefter ”The Doll’s house”. Först därefter blev det ”Preludes”. Det var lite förvirrande, men funkade tydligen ändå. Jag blev ju ett fan.
Jag funderar om just ”The doll’s house” kan vara den bästa inkörsporten till serien. Eller vad säger ni? Hur skulle ni ha gjort?
Piruett 
Hmm. Death: The High Cost of Living?
GillaGilla
Du tänker utanför boxen!
GillaGilla
Den smugglar jag in bland mina högstadieelevers engelskaböcker i hopp om att något ska ta fart.
GillaGilla
Det var den som fick mig att borja med Sandman!
GillaGilla
Jag skulle ha gjort så här: pratat en massa om vad det är jag gillar, visat och bläddrat, och så lämpat över en hel bunt med album med lite olika förslag på var det går att börja.
Om personen bara vill läsa ett album skulle jag ändå propagera för Brief Lives, eftersom det var min favorit på den tiden det begav sig 🙂
GillaGilla
En bombmatta Sandman. Kan funka! =)
GillaGilla
Jag måste säga att jag verkligen gillar den första Sandmanvolymen. Många klagar på att tecknarn är dåliga men jag tycker att dom är helt okey. Kan kanske bli lite ofrivilligt roligt när till exempel John Constantine ser ut att vara ca 150 sm lång i vissa rutor men det kan jag leva med. Jag skulle helt klart rekommendera att läsaren börjar från början.
GillaGilla
Preludes & nocturnes är det enda Neil Gaiman jag har läst. Jag har bara stött på två typer av människor: de som aldrig någonsin pratar om Gaiman och de som tycker han är f-ing awesome. Så jag hade förstås skyhöga förväntningar och det slutade förstås med en känsla av ”meh”, och så läste jag aldrig nåt mer.
GillaGilla
Jag tror det ganska ofta blir så. Jag kan fatta att de första numren av Sandman var revolutionära etc på 80-talet, men nu några decennier senare så imponerar de inte lika mycket. Längre fram är dock serien minst lika bra än i dag.
GillaGilla
Det blev ”meh” för mig med en gång på 80-talet… och sen blev det inget mer av Sandman.
GillaGilla
Jag blev såld på Sandman när jag läste den på 80-talet och tycker fortfarande att den är bland det bästa som gjorts i serieväg. Sen är det lite lustigt hur liten Gaiman är i Sverige om man jämför med hur stor han är utomlands.
GillaGilla
Personens ålder är klart det viktigaste, personen måste vara tonåring. annars biter det helt enkelt inte. I alla fall inte lika hårt. Jag tror att jag skulle försöka med A game of you (även om jag inte mins den så väl) eller Dream Hunters
GillaGilla
Jag använder alltid Dream Country. Sandman var nästan aldrig en följetong med en huvudperson (som Spindelmannen eller Fantomen) utan en följd avslutade fristående historier, men med kopplingar sinsemellan. Här är fyra one-shots för att illustrera principen. Ingen tradig backstory. Två av de bästa tecknararna serien haft. Death är med. Lite skräck, lite saga, lite vardagsrealism, lite litterära och mytologiska referenser, ganska mycket sjuk humor. Gillar någon inte det här så är det kört iallafall, då är Sandman inte i hens smak.
GillaGilla