Kompetent rollspelsfantasy

Bevare mig för rollspelsdialog. Ni vet, det där sättet många rollspelare talar – mer deklamering än samtal – när de ”skådespelar” sina rollpersoner. Ett stelt, lite högtidligt språk kryddat med ovanliga eller ålderdomliga ord (men sällan äldre än en pilsnerfilm).

Tyvärr är Symbaroum-romanen Den eviga nattens riddare förpestad med dialog av det här slaget. Som tur är vänjer man sig efter ett tag, men det är synd på en annars trevlig bok.

Mattias Johnsson har skrivit en traditionell rollspelsroman, vilket betyder att den har en story som tagen från ett äventyr och karaktärer som skulle kunna vara rollpersoner. Det får man acceptera som en del av genren, trots att det medför frågor som ”Varför skickas fullständiga nybörjare ut på viktiga uppdrag?” och ”Hur kommer det sig att alla karaktärer är så olika, men ändå orkar resa runt med varandra?”.

I övrigt är boken en enkel men kompetent berättad historia som, likt många rollspelsäventyr, vilar lite för mycket på att huvudpersoner i knipa plötsligt räddas av deus ex machina-bifigurer.

Jag ser med spänning fram mot vad Mattias Johnsson kommer åstadkomma i framtiden. Den eviga nattens riddare är, trots sina brister, en fartfylld och spännande berättelse av en författare som med all tydlighet har mycket mer att ge. I nästa bok hoppas jag på mer body horror, något som den här fantasyvärlden verkar ytterst lämpad för.

Som rollspelskonsument får boken mig oerhört sugen på själva spelet Symbaroum. Jag anar en genuint spännande värld med väldiga möjligheter för äventyr av de flesta slag. Jag fascineras i synnerhet av skogen Davokar som verkar ställa många gamla rollspelsklyschor på huvudet.