Superepisk dunderfantasy

Words of radiance är en tjock jäkla bok. Över tusen sidor är den, och jag vet inte om mina handleder någonsin kommer att återhämta sig.

Tegelstenen är tack och lov riktigt, riktigt bra. Episk och storslagen så att man baxnar, så långt ifrån dagens grimdark-trend man kan komma. Mina tankar dras snarare till det tidiga 90-talets fantasy, pre-A game of thrones. Med det vill jag inte säga att allt är glatt och tjusigt, utan snarare att Brandon Sanderson inte tycks vara intresserad av att försöka chocka sina läsare med hur ”hård” och ”mörk” hans värld är. Fokuset ligger snarare på action, spänning (åh så mycket spänning!) och mysterier. Sanderson är extremt bra på att skriva dessa tre saker, men kanske inte fullt lika talangfull på andra områden. Han tycks till exempel helt oförmögen att skriva humor, och de tillfällen han ger sig på någon sorts whedonesk snappy dialog misslyckas han kapitalt.

Words of radiance är den andra boken i Stormlight archive-serien. Totalt ska det bli tio delar, uppdelade i två större berättelsebågar om fem böcker vardera. Det här får ju en rutinerad fantasyläsare att bäva en aning. Pallar man att ge sig in i något som troligen kommer ta ett decennium att avsluta? Hur fan ska Sanderson lyckas hålla igång storyn i 8 000 sidor till? Vad ska man göra medan man väntar på nästa del?

En hoppfull sak är att Sanderson inte jobbar med cliffhangers på samma sätt som exempelvis George RR Martin, som kan kapa en bok mitt i en dramatisk händelse. Han har även lärt sig av Robert Jordan, och ser faktiskt till att avsluta sidoberättelser och låta vissa spår i storyn nå sitt slut redan här i bok två. Det är skönt. Det är vettigt.

Vill man ha actionfylld, Final fantasy-inspirerad, superepisk dunderfantasy så bör man läsa den här serien. Den är helt vansinnigt bra.