En blek skildring av en rymdstation

coriolos_romanCoriolis var, och kommer snart återigen att vara, ett svenskt science fiction-rollspel. Mattias Lilja var en av spelets skapare, och hans roman Coriolis: The dark between the stars utspelar sig i samma universum.

Vilket universum är det, kan man undra. Jag ska vara öppen med att jag aldrig varit ett engagerat fan av Coriolis och att jag inte läst något annat än grundregelboken, och det var när den först släpptes 2008. Min förkunskap om universat är ungefär att Coriolis är en rymdstation och att kulturen är typ lite åt mellanöstern-hållet.

Kanske skulle jag behövt fler nycklar än så, för The dark between the stars gav mig verkligen inget grepp om hur världen ser ut eller fungerar.

Berättelsen är i grunden en deckargåta (vad är grejen med svensk rollspelsfiktion och deckare, egentligen?). Huvudpersonen anländer till rymdstationen Coriolis på jakt efter sin pappa, som snart visar sig vara mördad. Vem ligger bakom? Varför? Vem var pappan egentligen?

Två problem uppstår direkt. För det första: Berättelsens perspektiv tillåter minimalt av worldbuilding. En hel del namn på föremål, organisationer och fenomen nämns boken igenom, men man får dem aldrig förklarade för sig. Man förstår inte hur de passar in i världen, eller vad deras roll är. Själva settingens premiss blir aldrig tydlig.

För det andra: Karaktärerna känns platta och utbytbara. Berättelsens perspektiv skiftar mellan flera olika personer, men alla är likadana. Alla har samma röst, skrivs med samma språk, och det krävs mer än olika namn för att skapa unika karaktärer.

Resultatet blir en roman som är näst intill omöjlig att engagera sig i. Flera gången upptäckte jag att jag inte riktigt förstod vad som pågick, varför karaktärerna betedde sig som de gjorde eller vad som stod på spel. Och vad som var än värre, när jag lyckades lista ut vad en viss scen gick ut på så brydde jag mig inte nämnvärt. Jag blev rent utsagt uttråkad.

Jag uppskattar verkligen ambitionen att skriva en rollspelroman, men i fallet Coriolis: The dark between the stars så funkar det tyvärr inte. Förmodligen krävs det att man är en hårdkokt Coriolis-fanboy för att man ska få ut något av den. För oss andra blir det mest en blek skildring av en rymdstation.

2 reaktioner till “En blek skildring av en rymdstation

  1. Sverige är ett av världens främsta deckarnationer, detta antagligen för att det historiskt sett har varit den mest acceptabla formen för spännande massfiktion, åtminstone från nittonhundratalets början. Varför tänker jag inte gå in på, men jag misstänker att det hänger ihop med socialrealismen.

    Gilla

    1. Det stämmer nog som du säger. Min tanke var snarare att varken Coriolis eller Mutant känns som deckarspel till sin natur, och att världen och dess egenheter inte kommer till rätta i den genren.

      Gilla

Lämna ett svar till Magnus Edlund Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s