Scott Lynchs Republic of thieves oroar mig. De två tidigare delarna i serien (The lies of Locke Lamora (2006), Red seas under red skies (2007)) skildrar svindlaren, solovåraren och gentlemannatjuven Lockes äventyr tillsammans med sin polare Jean och ett skiftande antal kompanjoner. De blåser adelsmän, lurar bankirer, drar trollkarlar vid näsan och sätter lättlurade handelsmän på bar backe.
Framförallt handlar böckerna om tämligen vardagliga upptåg, lång från de episka, ödesmättade rädda världen-eskapader som är så vanliga i fantasy. Vi snackar Ocean’s elven, inte James Bond.
I Republic of thieves går handlingen åt ett annat, obehagligt bekant håll. En metaplott introduceras, ett hot mot hela världen antyds, och jag ser genast vart bokserien är på väg: Mot den storslagna, episka, fantasyn.
Jag blir ledsen, och lite uttråkad, av detta. Rädda världen-fantasy finns överallt, i sådana mängder att det inte tål att tänka på. Måste verkligen Locke Lamora vandra samma väg? Det är ju så trevligt med gammalt hederligt Fafhrd & Grey Mouser-stuk, för en gångs skull. Jag hoppas jag läst Republic of thieves, som i övrigt är en mycket trevlig bok, fel.
Piruett 
Sorry, I’m going to comment in English, as my Swedish isn’t good although I understand it… It’s true that the series seems to be heading the way of more traditional epic fantasy, but at least the fourth book, Thorn of Emberlain, sounds a lot like it will be more in the vein of Lies and Red Seas! 😀
GillaGilla
Tycker att det är ett problem som infinner sig även i rollspelsvärlden. Som spelledare vill man (till exempel) ha slitna hjältar i en grådaskig värld som försöker att överleva de hot som dom ställs inför. Man vill ge spelarna kniviga situationer. Ställa dom inför moraliska, själsliga och fysiska prövningar.
Det man får när man köper en rollspelskampanj är ett upplägg som är så överepiskt att det inte finns en chans för rollpersonerna att klara av det. Batalj mot dödsänglar, halvgudar och odöda drakar. Rollspelstillverkarna verkar tro att det skulle ge valuta för pengarna, men sanningen är ju att man vill ha historier/äventyr som engagerar. För det behövs kanske inte tio meter höga demoner.
GillaGilla
Köpta kampanjer ger ofta intrycket av att författaren aldrig spelat rollspel själv, och inte förstår hur det går till kring spelbordet.
GillaGilla