Den senaste två åren har jag spelat rollspel tre gånger. En gång spelledde jag OSR-spelet Whitebox och ”kampanjen” Vornheim. Den andra gången spelade jag en enarmad hamnarbetare i Harnmaster. Och nu senast blev det en omgång Apocalypse world.
Tre gånger på två år; det är inte mycket det. Åren innan spelade jag 3-4 gånger i månaden.
Jag funderar dock fortfarande mycket på rollspel. Jag surfar om rollspel. Jag köper och läser rollspel. Jag känner pepp inför nya släpp – till exempel Morwhayle och Symbaroum – men just spelandet, ja det uteblir.
Vad beror det på? Jag vet inte riktigt. En del av svaret ligger troligen i att mitt liv inte alls ser lika dant ut nu som när jag spelade regelbundet, men det är inte bara det. Mitt intresse för att faktiskt spela rollspel har drastiskt minskat; det där suget jag kunde kunde känna förr har försvunnit. Jag tänker inte längre i rollspel (ni vet, det där att man hela tiden vaskar sin omgivning på saker man kan använda i spel). Borta.
En annan del av svaret – och det insåg jag inte förrän min polare Simon nämnde fenomenet i förbigående – är att jag inte gillar att spela rollspel. Att vara spelare. När jag är spelare sitter jag ofta och tänker, fan, det här äventyret skulle vara så jävla mycket bättre om jag spelledde det. Detta är egentligen ingen diss mot de SL jag haft, utan mer ett symtom på min skenande hybris. Framförallt gör det att det blir svårt för mig att slappna av och ha roligt som spelare. Jag är en spelledare, av födsel och ohängd vana.
I en rimlig värld borde jag därför spelleda dagarna i ända, men det gör jag inte av den enkla anledningen att rollspel är för oberäkneliga. Alltså, mängden roligt man har under en specifik spelomgång går inte att förutsäga. Du kan ha optimala förhållanden, och ändå få en helt värdelös kväll. Eller tvärtom. Man vet aldrig, och jag har insett att jag inte längre tycker det är värt att ha två tråkiga kvällar för varje rolig. Eller ens varannan rolig.
Det här är rollspelens välsignelse och förbannelse. De är till sin natur oförutsägbara – så många olika faktorer avgör hur spelomgången blir. De flesta har inte ens med spelet att göra, utan kan handla om att en spelare är på dåligt humör, eller att någon just grälat med sin pojkvän.
Till råga på det har jag efter många år kommit till insikt om vissa delar av min egen personlig som gör mig till, kanske, inte en optimal spelledare. Jag har extremt svårt för oseriösa spelare, och förr eller senare är någon spelare oseriös. Jag hatar överraskningar, till exempel att någon tar med en polare utan att förvarna. Även detta kommer att hända. Jag är väldigt ombytlig, vill alltid testa nya grejer, nya spel, nya äventyr, nya idéer, på ett sätt som gör att jag har svårt att spela samma spel längre perioder. (Jag lyckades i och för sig spelleda mig igenom Svavelvinter och Oraklets fyra ögon … men då bytte jag regelsystem mitt i kampanjen.) Detta är i sig inte ett problem, men i min erfarenhet gillar folk kontinuitet.
Allt sammantaget gör det här att jag inte är sugen på rollspel. På att, så att säga, praktisera rollspel.
Kanske kommer suget tillbaka.
Kanske är jag efter 26 år i T20:ans tjänst tillslut utbränd.
Piruett 
Deppigt får jag säga. Hitta en ny spelgrupp och ha realistiska förväntningar – ölkvällar är i snitt inte roligare än rollspelskvällar men det sker ändå ofta – eller fotbollskvällar för den delen 😉
GillaGilla
Det är väl det som är grejen, att hitta en spelgrupp man funkar med är inte det lättaste.
GillaGilla
Ja, hur gör man det? Kanske en ”SL söker rollspelare” kontaktannons på piruett 😉 Det hade kanske blivit lite för många svar att hantera. Hehe…
GillaGilla
Jag kan verkligen relatera till det där med att vissa rollspelskvällar kan kännas bortkastade. En gång diskuterade en spelare regler i fem timmar. En gång var en strid hela spelmötet, sex timmar, och jag kunde inte ens slåss.
GillaGilla
Bra artikel! Jag tror många har liknande funderingar, så det är bra att lufta ditt resonemang. Jag spelar bara en gång per år – å andra sidan spelar jag då 6-7 dagar i sträck – och det beror helt enkelt på att jag bor utomlands. Målet med dessa dagar blir då, förstås, att maximera hög kvalitet, men det går som du skriver aldrig att helt ta bort dåliga dagar, det är för oberäkneligt. Någon av dagarna kommer alltid vara låg på energi eller hög på flams, men på det stora hela tycker jag ändå det blir väldigt bra.
Jag är dock alltid SL, och jag tror jag har precis samma problem som du – jag kan inte längre spela ordentligt. De gånger jag varit spelare (utanför konvent) på senare år har jag alltid känt mig lite inlåst i att bara ha en rollperson att agera genom. Jag tror det är en ”yrkesskada” mer än en egenskap – jag brukade gilla att vara spelare.
I slutändan hänger upplevelsen så mycket på att spelgruppen vill samma sak och att SL kan jobba med alla de signaler som finns för att hålla stämningen hög och inte få en ”bortkastad” kväll. Men SL kan ändå bara jobba med gruppen som helhet – att garantera att varje spelare har kul varje kväll är riktigt svårt eftersom det förutsätter att alla har maximal screentime i varje scen. Ska man uppnå det måste man se till att alla scener i scenariot alltid involverar alla karaktärer och det är sällan detsamma som en naturlig utveckling på berättelsen. I vår senaste spelvecka så identifierade vi alla dessa grejer och har lagt som mål för nästa år att öka stämningen och bygga ett scenario där alla får vara med mer.
Men mitt förslag till dig är väl nästan som varje svar på rollspelares ”Fråga Bullen” – försök hitta rätt spelgrupp.
GillaGilla
Jag tror att man kan ”drabbas” av att läsa mycket bra böcker och se bra serier (eller filmer) på samma teman som rollspelen. En rollspels-berättelse kan aldrig bli lika bra i upplägget som en berättelse där handlingen är styrd och känd på förhand. Det man får som rollspelare är en okej berättelse fast med interaktivitet! Gillar man interaktiviteten mycket väger det upp att berättelsen blir…bara okej. Är man däremot ute efter en bra story med tajta dialoger och genomtänkt dramaturgi, då är böcker alltid bättre. Ibland lurar jag mig själv att tro att rollspel kan berätta lika bra som en bok, men det är bara dumt. Däremot är det ju sjukt mäktigt att kunna påverka handlingen. Mycket text från min sida, men poängen är at man måste se böcker och rollspel som två väsensskilda aktiviteter.
GillaGilla
Hej!
Tråkigt att höra Magnus, och jag hoppas att känslan återvänder om 1T4 år 😉 (som du vill det, såklart). Min spelgrupp har varit aktiv de senaste åren runt 2-3 gånger i månaden, där det både finns chans att SLa och spela. I sanningens namn har jag nog tänkt ibland ”oh detta är inte 100% roligt” men å andra sidan vet jag inte vilket omgänge har bättre hitrate?
Det som hjälpt oss (och här nämner du att det inte är aktuellt för dig – förstått) är *långa* flerårs-kampanjer med karaktärsutveckling, gråzoner, obekväma val och frågor om vänner och fiender.
Det finns såklart inte ett egenvärde i att fortsätta med något som inte känns roligt, och det är en intressant artikel Magnus. Tack för skrivandet och tänkandet!
// F
GillaGilla