Öppet brev till mig själv

Letter to British Airways

Det är svårt att förstå hur andra människor tänker. Det är fan till och med svårt att förstå hur en själv tänker. Det är sällan jag ser en tydligt koppling mellan vad jag tänker ena stunden och vad jag tänker nästa. Hur ska man då ens ha en ärlig chans att förstå en annan människa?

Jag har en vän som jag upplever har svikit mig. Jag har svårt att förstå vad han vill, vad han menar och varför han handlar och säger så som han gör. Det hjälper så klart inte att jag sedan länge är överkänslig för vänner som beter sig konstigt i vissa typer av situationer. Så det finns risk att jag överreagerar.

Alltså, jag har svårt att lita på människor ens i de bästa av fall, men ibland … ibland blir jag bara förbannat. Så rädd att bli sviken. Att någon jag trodde var en vän ska visa sig inte vara det. Paranoia, kanske?

Om det är någonting jag bär med mig från alla de där åren i skolan och gymnasiet så är det detta: Allting du avslöjar om dig själv kan användas för att skada dig. Oavsett vad du säger så kan det vändas mot dig, så det är lika bra att inte berätta ett skit. Under så gott som hela min uppväxt höll jag korten nära västen. Inte mer än två personer kände mig på riktigt.

En av dessa personer visade sig efter 15 års vänskap inte alls vara någon vän. Egentligen handlade det nog om att jag och min kompis hade glidit ifrån varandra under flera års tid, våra liv hade hamnat i ofas, och den där sunda konkurrensen som kan finnas mellan två gamla polare, ja den var inte så sund längre. Han var arbetslös och gick på lyckopiller. Jag pluggade på universitet och skaffade jobb.

Vi hade nog inte varit riktiga vänner på ett bra tag när vår vänskap rasade samman. Den utlösande faktorn var – hur klyscigt det än må låta – en kvinna.

Jag var kär i denna kvinna, som jag pinsamt nog inte riktigt kommer ihåg namnet på. Vi dejtade ett tag, och hade någon sorts inte-riktigt-hälsosamt-förhållande. Jag var förälskad i henne; hon gillade uppmärksamheten. Ja, det är så jag tolkar det hela i dag i alla fall. Om det verkligen var så? Vem vet. Detta var åratal sedan. I bästa fall har den här i berättelsen åtminstone någonting gemensamt med vad som verkligen hände. Minnen är inte tillförlitliga.

Jag gillade henne i alla fall, vilket jag också berättade för min soon-to-be exkompis. Det han gjorde då, var att börja träffa henne bakom min rygg.

Fine, det kan jag ta. Mitt förhållande med tjejen var ändå dömt att misslyckas förr eller senare. Men när han väl fått henne i säng så behandlade han henne som skit. Han var ett så stort rövhål att hon flyttade tillbaka till den lilla ort hon kom ifrån, hellre än att stanna kvar i Stockholm.

Den enda slutsats jag kan dra av detta är att min så kallade kompis låg med vadhonnuhette som del i en tävlan han upplevde att vi hade. Han kunde inte bräcka mig på något annat plan, men han kunde charma kvinnan jag var kär i.

Vi slutade vara vänner ungefär då.

Ända sedan dess har jag varit överkänslig mot liknande beteende. Det handlar inte om att jag misstrott tjejerna jag varit ihop, utan på att jag inte känner att jag kan lita på vissa av mina (manliga) vänner när det kommer till detta. Jag har svårt att tro att vänskap skulle hindra någon från att köra dolken i ryggen på mig.

Det är ganska fucked up, jag vet, men det har visat sig stämma. Kanske är jag en dålig kompis, så att mina vänner inte bryr sig om att de sårar mig, eller så har jag bara dåliga kompisar.

Eller så är jag en simpel narcissist.

Förmodligen det senaste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s