Wolverine går i fällan

Jag tyckte att den nya ”The Wolverine”-filmen var helt okej. Ända sedan den usla ”X-men 3” så har jag inte haft några direkta förväntningar på dessa filmer, och det är nog lika bra det.

”Wolverine” är löst baserat på Chris Claremonts och Frank Millers miniserie med samma namn från 1982. Med ”löst baserad” menar jag att Wolvie åker till Japan och blir kär, och att det finns ninjor. Ganska töntiga ninjor, tyvärr. Hur kommer det sig att Hollywood tappat förmågan att göra coola ninjor, och när hände det? Hur är det ens möjligt att misslyckas med en ninja? Det är ju som om man plötsligt skulle glömma bort hur man går!

Oh well. Det stora problemet filmen är inte primärt ninjorna, utan att den är baserad på fel seriealbum. Grejen med Claremonts och Millers ”Wolverine” är att den stora behållningen är estetiskt – alltså Millers fenomenala stil snarare än Claremonts manus, som ärligt talat inte har åldrats jättebra.

Manusets ålder märks främst i bristen på trovärdiga kvinnliga karaktärer. Mariko – kvinnan Logan är kär i – är så ointressant att man börjar gnissla tänder. Inte så konstigt kanske, den enda anledningen till att hon existerar är för att vara en civiliserad kontrast till Wolvie. Raka motsatsen till en hårig bärsärk. Den andra kvinnan som förekommer, Yukio, har motsvarande roll fast åt andra hållet – hon är en Wolverine med bröst.

Kvinnorna är inte ens individer i sin egen rätt, de är bara externa manifestationer av Wolvies inre kamp. Människa eller djur. Någon annan personlighet, någon annan ambition, existerar inte.

Olyckligtvis har detta följt med till filmen, och utan Millers visuella stil finns det inget som förlåter bristerna.

Om jag varit stor Hollywoodboss så hade jag filmatiserat ”Kitty Pryde and Wolverine” (1984–1985) istället, även det en miniserie skriven av Chris Claremont men med Al Milgrom vid penseln. Den har alla ”The Wolverines” förtjänster – Japan, ninjor, coola actionscener – och har Kitty Pryde i en av huvudrollerna. Det ska ni ha klart för er, Pryde är en helt fenomenal i den här serien. Hon är smart, handlingskraftig, kick ass, och råkar ut för en massa spännande saker. Hon har dessutom något att slåss för. I ”The Wolverine” slåss Logan för sitt liv, men man vet ju att det kommer gå bra till slut. Han kommer aldrig att dö! I ”Kitty Pryde and Wolverine” slåss Kitty främst för sin pappa, en för läsaren okänd bifigur som absolut skulle kunna dö. Kitty kan alltså förlora något på riktigt, vilket får en att känna med och för henne.

Här kommer vi till ett av superhjältegenrens största problem: Inget står någonsin på spel. Man vet att Stålmannen kommer att spöa Zod i ”Man of steel”. Man vet att Batman förr eller senare krossar Bane i ”The dark knight rises”. Superhjältar blir aldrig spännande om det bara handlar om knytnävar. Hela anledningen till att ”The dark knight” är en så bra film, är att Jokern inte går fram och börjar veva. I ett slagsmål vinner Batman, men när Jokern kör igång med sina mind games vet man inte vad som kan hända. Det är även därför som Loke funkar så bra som skurk i ”Avengers”.

I ”The Wolverine”-filmen låtsats man att Wolvie är i fara genom att ta bort hans läkeförmåga, men som tittare går man inte på det. Lex Kryptonit. Det enda, absolut enda, sättet att göra superhjältar rafflande på riktigt är att sätta dem i situationer där deras krafter inte kan hjälpa dem. Moraliska val, fiender som är smartare, relationer som brakar samman, pest eller kolera-situationer.

”The Wolverine” saknar allt detta, och därför funkar den i slutänden inte som annat än popcornunderhållning.

Dessutom är den, om det inte framgått, ful.