Fantasyförfattaren är döende

Det finns en allt starkare trend inom genrelittarur som scifi och fantasy: Nedmonteringen av författaren, eller i alla fall en rörelse bort från föreställningen om författaren som geni.

Tre exempel:

  1. Tidigare i år släpptes den 14:e och sista delen i fantasyförfattaren Robert Jordans mastodontföljetång The wheel of time. Han började skriva den 1990 – och dog 2007. De sista tre delarna fick en annan snubbe knåpa ihop.
  2. Frank Herbert, mest känd för scifi-klassikern Dune, avled 1983 – men det ges fortfarande ut nya ”Dune”-böcker. Sedan 1999 skriver Franks son, Brian Herbert, romaner i sin pappas påhittade universum. Han får hjälp av romanmaskinen Kevin J Anderson.
  3. Kultförfattaren Terry Pratchett har skrivit nästan 40 fantasyromaner som utspelar sig i den absurda Skivvärlden. I augusti 2007 diagnostiserades Pratchett med alzheimers, och i november i fjol meddelades att hans dotter, Rhianna Pratchett, kommer att fortsätta skriva ”Discworld”-böcker när Terry inte längre är kapabel (ganska snart av allt att döma, varje ny bok riskerar att bli hans sista).

Vi snackar om en allt mer öppen attityd att litteratur är en produkt. Vem som skriver är ointressant så länge produkten fortsätter sälja. En återgång till den författarsyn som rådde innan romantiken, om man vill dra det till sin spets.

I serietidningsbranschen har det varit så här länge – Batman är inte en persons skapelse, han är en karaktär som dribblats runt mellan dussintals författare. I Hollywood har det gått ännu längre: Där ses ett manuskript på sin höjd som rådgivande, och det är sällan en manusförfattare har något att säga till om slutprodukten. Tvärtom, det är inte ovanligt en handfull människor jobbar med samma text, eller att en ”scrip doctor” kallas in i sista sekund för att skriva om hela, eller delar, av manuset. Några framträdande exempel från senare tid är World War Z och Prometheus.

Jag är övertygad om att genrelitteraturen är på väg åt samma håll. Författaren blir allt mindre viktig, medan varumärket växer i betydelse. För allt jag vet finns det redan romandoktorer som förlagen skickar ut för att fixa till en storsäljande författares alster – Robert Jordan hade exempelvis en ”kreativ assistent”, vad nu det är, som hjälpte honom med hans sista böcker.

64838I vissa fall är vi redan där; titta på omslaget till Halo-romanen Ghosts of Onyx här till sidan. Det är uppenbart att vem som skrivit boken inte har någon större betydelse.

Det som händer just nu är ett långsamt eroderande av författarrollen i dessa redan ganska kommersiella genrer. Robert Jordan har satt ett prejudikat – det är helt okej för någon annan att ta över rodret på en romansvit – och jag har svårt att se hur det skulle hanteras annorlunda om, säg, George RR Martin föll av pinn innan A song of ice and fire var fullbordad.

Vad är nästa steg? Författaren är en ineffektivt pengamaskin i dessa kapitalistiska tider då allt ska optimeras för maximal vinst. En författare kan få skrivkramp, vilja skriva något annat eller bli sjuk, och då finns det egentligen inget annat för förlagen att göra än att vänta. Att stämma för kontraktsbrott hjälper knappast några böcker att bli skrivna, men tänk om det i framtida kontrakt slås fast att om en bok inte är klar vid ett visst datum – eller andra valfria kriterier – så har förlaget rätt att utse en ny författare? På samma sätt som filmbolag kan kicka en strulig regissör? Det vore väl effektivt? Då skulle bokproduktionen säkras, och ingen förläggare skulle behöva smöra för en divig författare igen. Snart är vi tillbaka på Dumas tid, då en kader lågavlönade lärjungar skrev böcker i sin mästares namn. Kostnadseffektivt!

Än har vi nog ett tag kvar tills dess, för vi har ju fortfarande väldigt lätt att hylla våra favoritförfattare som genier. Men snart så sitter vi nog här och säger saker som ”Alltså, Danie Ware är fan bättre än George RR Martin på att skriva Westeros-böcker, men inte lika bra som Tessa Pascall”.

18 reaktioner till “Fantasyförfattaren är döende

  1. Spännande tankar, även om de kanske gör en fantasyförfattare in spe som mig själv en smula nedslagen :). Fast har inte Martin sagt att allt ska brännas och ingen får fortsätta om han dör innan serien är klar…?

    Gilla

  2. Om man ska vara petig började det väl med Tolkien?

    Intressant att det bara verkar vara inom fantasy/scifi som det här fenomenet uppstått, ingen har ju försökt fortsätta efter Stig Larsson, t ex (officiellt i alla fall). Kanske för att det är där det finns flest ”produkter”? Säkert också beroende på längden på bokserierna där.

    Gilla

    1. Jo, Tolkien var väl först. Men det är samtidigt lite av ett specialfall, då JRR och Christopher jobbade tillsammans med texterna långt innan JRR:s död.

      Och ja, jag är övertygad om att det är de långa bokserierna det beror på.

      Gilla

  3. Sades det verkligen att Rhianna Pratchett skulle fortsätta skriva romaner? Så vitt jag minns rörde uttalandet framför allt den planerade vakt-TV-serien, även om vissa valde att tolka det som att det handlade om böckerna också.

    Gilla

  4. Jag gillar’t. Gemensamma universa, liksom. Är rätt säker på att t.ex. HP Lovecraft aktivt uppmuntrade andra att använda hans mythos och grejer. Rollspel är väl också en sån grej egentligen; nog för att det finns de som gärna geniförklarar Gygax eller Blixt men nog rör det sig om kollaborativa projekt med många kockar – framför allt om man räknar in alla spelledare som hittar på egna äventyr i samma spelvärldar!

    I serier är det här ju kutym sedan länge. ”Jag gillade när Claremont skrev X-men”… Jag gillar ju när nya författare får göra egna varianter av etablerade figurer. Mer reboots och kanoniserad fanfic åt folket!

    Gilla

  5. Lite mer bränsle: hyfsat unga förlaget Angry Robot tar glatt emot material, men världsrättigheterna kniper de, så att andra författare ska kunna skriva vidare i världen. Spola fram några år och det du skriver om blir (än mer) verklighet, med förlag som sitter på ekosystem av världar. Det är inte nödvändigtvis negativt, men lite fundersam blir man allt.

    Bonusbränsle: fanfic-rättigheterna Amazon köpt så att Svensson ska kunna publicera sina fanfics på Kindle Worlds.

    Gilla

  6. Jag tycker det låter lite skrämmande utan att egentligen kunna förklara varför. Med tecknade serier fungerar det ju ofta bra.

    Gilla

  7. Eftersom jag själv knåpat i rollspelsvärlden så ser jag positivt på kollaborativt arbete, exempelvis av den typ som jag och Fria ligan ägnar oss åt. Det lättar inte minst upp det ofta ensamma författeriet. Det tråkiga i din analys är väl när alltsammans drivs som franchise i främst kommersiella syften. Dylika projekt hamnar gärna i ”mer av det som gick bra senast” – dvs närmast motsatsen till en kreativ vision eftersom synsättet är tillbakablickande och riskminimerande.

    Jag har inget emot att man tjänar pengar på skapande men skulle gärna se mer tänkande enligt Herzbergs tvåfaktorteori i skapande (http://en.wikipedia.org/wiki/Two-factor_theory), dvs ”Nu har vi fått in pengar så vi klarar oss och kör vidare för att realisera vår vision”. En sådan mekanism tror jag definitionsmässigt är omöjlig i ett börsbolag, men i ett privatägt bolag kan man välja väg på andra grunder än vinstmaximering. Det märks ganska tydligt när något har en själ respektive när själen har sålts ut. Jag hade förmånen att under nästan tio år arbeta i företaget MySQL AB som var mycket framgångsrikt men ändå drevs av folk som brann för saken snarare än för pengarna.

    /Erik Granström

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s