Man ser inte storyn för all sperma

När jag plockade upp ”The boys” hade jag glömt bort hur det kunde vara att läsa en Garth Ennis-serie. Jag hade inte varit i närheten av honom sedan jag plöjde igenom ”Preacher” för dryga året sedan, och mitt stora problem då var grabbigheten; allt machobullshit som karaktärerna hade för sig och som författaren applåderade.

I ”The boys” är det än värre.

Ennis tillhör den där typen av författare som tycker att det är lite edgy och provokativt att skriva om att någon, säg, bajsar på sig. Har en hamster i röven. Blir våldtagen av en bulldogg. Eller – varför inte? – får schimpanssperma i öronen. Han har helt enkelt förväxlat hårdkokt och mörkt med vulgärt och plumpt.

”The boys” är serie i genren superhjältar-för-folk-som-inte-gillar-superhjältar. Den försöker vara hård och realistisk, i meningen att den vill berätta hur det skulle vara om superhjältar existerade i den riktiga världen. Det här är en genre som redan är fylld till brädden av betydligt bättre verk. Ennis sätt att tackla konceptet är väldigt ennisianskt: Allt handlar om sex och fetischer. Den unga hjältinnan måste suga av motsvarigheten Stålmannen för att få gå med i motsvarigheten till Justice League. ”Wonder woman” har gruppsex med muskelbyggare, ”Professor X” är pedofil, ”Martian manhunter” gillar shemales, och så vidare. Det blir snabbt oerhört tröttsamt och förutsägbart, men inte nog med det, snusket kommer hela tiden i vägen för den riktiga storyn. För det finns en ganska intressant berättelse i grunden, och mitt bland all sperma och diarré har Ennis faktiskt några nya tankar om superhjältegenren.

Tyvärr hinner man knappt lägga märke till dem för, boom, nu ska ”Banshee” suga av ”Nightwing”.