De 10 bästa sakerna med rollspelet Mutant

I går avhandlade jag de sämsta grejerna med rollspelet Mutant. Idag tänker jag lista de 10 bästa sakerna. Håll till godo!

10. Muterade djur

Jag älskar de muterade djuren av många anledningar, men kanske främst för att de så tydligt visar vilken typ av spel Mutant är. Inte hardcore domedagsmörker, inte zombiekatastrof eller suvivalistfantasier, utan snarare en saga om världen efter katastrofen. Baron Münchausens postapokalyps.

De muterade djuren säger till spelaren att, du, var beredd, för i det här spelet kan vad som helst hända. Det må utspela sig i framtiden, men det är inte science fiction.

9. Järnringen

Både äventyret och den hemliga organisationen. Upplägget med en konspiration av telepater är knappast originell – inte ens för 80-talet – men i Mutant fyller den en viktig funktion. Järnringens existens antyder en mörkare del av spelvärlden: Dels att psimutanter är förföljda och hotade i sådan utsträckning att de måste leva i det dolda, att de måste organisera sig för att ens ha en chans. Dels att skräcken för tankemutanterna är befogad, de är faktiskt organiserade, de har faktiskt en hemlig agenda, de finns faktiskt överallt. Järnringen är ett måste om man vill spela intriger, terrorisjakt – eller motståndsrörelse.

Eftersom nya Mutant: År Noll utspelar sig några århundraden innan alla tidigare varianter av spelet, lär Järnringen inte existera än. Men kanske kan spelarna få möjlighet att grunda organisationen?

8. Zonernas zoologi

En av de bästa monsterböcker som någonsin gjorts. Upplägget med att monstren beskrivs ”in world”, så att säga, funkar exceptionellt bra, och då brukar jag ändå ogilla den typen av berättarröster.

Urvalet av monster är lysande, de kulinariska kommentarerna är både roliga och passande (man fattar att det är en hård värld när någon tipsar om hur man tillagar Sorgmantlad Avfallsmunk), och bilderna är ömsom myscharmiga ömsom riktigt obehagliga.

7. Pyrisamfundets nationalsång

I Efter Ragnarök (1987) publicerades detta:

Att sätta sig ner och skriva och tonsätta nationalsången till ett påhittat framtida land … det är fanemig guldstjärna på det. Det var nog först när jag så detta som det gick upp för mig hur stor Mutant-världen var, hur detaljerad och ambitiöst allt var.

Vem är ansvarig för sången och noterna? Jag kan inte hitta någon info om det i böckerna.

6. Uppdrag i Mos Mosel

Den perfekta introduktionen till spelets värld. Uppdrag i Mos Mosel är såhär i 30 år senare ett väldigt enkelt äventyr, men det sätter Mutant-stämningen direkt och fångar allt som är konstigt och speciellt med settingen. Jag menar, växtfolk som infiltrerar en by? Slumpmöten med landhajar? Nicholas fon Rijn?  En bortglömd fornbunker? Jepp, allt finns där.

Om jag förstår det rätt så kommer det nya Mutant: År noll att utspela sig långt innan Mos Mosel ens fanns, men visst vore det fantastiskt om spelets officiella, stora, maffiga kampanj (om det nu kommer finnas en sådan) slutar med att rollpersonerna grundar Mos Mosel? Ihopknuten säck, etc.

5. ID-kort

Av någon anledning gillar jag konceptet med att man måste ha olika ID-kort för att ta sig in i diverse bunkrar och fornlämningar. Jag får intrycket av att civilisationen innan katastrofen var extremt militariserad, eller kanske en 1984-diktatur. Alla människor var uppdelade och kategoriserade, och hade ID-kort som gav dem tillträde till olika delar av samhället beroende på deras status. Kanske var det lika bra att apokalypsen kom.

4. Denna bild

På sidan 7 i Mutants regelbok från 1984 finns den här bilden av Nisse Gulliksson. För mig är den Mutant.

3. Ulvriket

Böckerna Ulvriket: Det eviga kriget och Ulvriket: Den längsta marschen utgör tillsammans den bästa Mutant-kampanj världen har skådat. Den har fan allt, och är dessutom extremt välskriven, föredömligt strukturerad och riktigt osar spelglädje. I början var jag inte helt övertygad av Ulvriket som äventyrsplats, men ju mer jag bläddrar i dessa böcker desto bättre blir de. Tyvärr har jag inte fått tillfälle att spela dem än, men men … sånt är livet.

Ulvriket är alltså Danmark efter katastrofen, en brutal militärdiktatur av nordkoreanska mått. Landet introducerades 1985 i Michael Petersens äventyr Nekropolis och har sedan dess varit en fixstjärna på Mutant-himmelen.

Med de ovan nämnda böckerna tog Thomas Johansson och Måns Broman Ulvriket-konceptet ett steg längre, och skapade en unik kampanjvärld som på många sätt skär sig med Mutants standardsetting Pyrisamfundet, men som ändå omisstagligen är genuint Mutant.

2. Rubbitar

Ett släkte av intelligenta, människohatande, militant veganska rambokaniner. Vad mer behöver sägas?

1. Zonen

I all sin enkelhet är tanken om ”zonen” genial, och själva kärnan till Mutant. Ingen zon, inget Mutant. I första versionen av spelet var en zon ett område som fortfarande var livsfarligt radioaktivt, en påminnelse om de fruktansvärda krig som föranledde apokalypsen. I Järnringens variant talades om en mer ospecifik ”zonröta”, något som lika väl kan ha varit rester av biologisk krigsföring, nanoteknologi gone mad eller, för den delen, gammalt hederligt exploderat kärnkraftverk.

Oavsett ursprung så är zonen, eller man kanske ska säga zonerna för det finns ju flera stycken, en plats där normala regler inte gäller. Det är i zonerna man stöter på de mest förvridna monstren, mutanterna med de värsta mutationerna och de mest värdefulla fornlämningarna. I zonen är allt farligt, allt kan döda dig – må det vara en galen kvarglömd strisdrobot eller en lungfull förgiftad luft.

Zonen är essensen i Mutant, och därför är jag mycket nyfiken på hur Fria Ligans Mutant: År noll, där man ska spela mutanter som bor i en zon, kommer att kännas.