Det var en vanlig kväll på Poeten

Här är början till en novell som jag skrev hösten 2003. Grattis internet!

Det var en vanlig kväll på Poeten.

Rutan krossades och en storvuxen man flög ut på gatan, gled ett par meter i gyttjan, och började hosta. Inifrån hördes ett skrik, och en något mindre man kom flygande ut genom den krossade rutan, landade på fötterna och började sparka den hostande mannen i revbenen. En tredje person, en kvinna denna gång, klev värdigt ut genom fönstret, tittade på misshandeln och kastade ett äpple mot männen. Äpplet exploderade i ett violett inferno.

Doften av grillat spred sig sakta över gatan och in i Poetens innandömen. Borgan rynkade på näsan och högg in i revbensspjällen på bordet framför honom. ”Var det inte sådär vi träffades?” frågade han den kraftigt berusade kvinnan mitt emot honom och nickade mot det krossade fönstret.

”Jo”, svarade, eller rapade, Svenar.

Det var faktiskt sådär de hade träffats. För sisådär 5 år sedan. Borgan hade bara varit en trollkarlslärling i mängden — om än en väldigt stor sådan — och Svenar försörjde sig mestadels genom att sticka folk med sin kniv och ta deras pengar. Tiderna hade inte förändrat dem så mycket, bortsett från att de nu hjälptes åt att ta folks pengar. Just den här kvällen hade de ögonen på Kalev Bringa, ett notoriskt fyllesvin och arvinge till spannmålskungen Arle Bringa. Det fanns mycket pengar i spannmål. Tydligen.

Kalev Bringa satt för tillfället halvt nedspilld från en stol på andra sidan rummet, omgiven av vad som förmodligen var hans vänner: likaledes rika och fulla ynglingar med tydliga tecken på att aldrig gjort en hederlig dags arbete i hela sina liv. Inte för att Borgar hade gjort det heller, faktum var att han kände ett visst förakt gentemot den vanliga arbetande människan, och hade under de senaste åren gjort sitt yttersta för att inte någonsin hamna i riskzonen för ”hederligt arbete”.

”Har du sett”, mummlade Svenar mellan tuggorna på vad som för några sekunder sedan hade varit Borgans revbensspjäll, ”han är så full att han håller på att tappa byxorna.”

Det var en mäktig syn som fick Borgan att tacka alla gudar att det inte fanns några barn på etablisemanget. Kalev Bringa tycktes ömsa sig ur sina byxor av flygödleskin, och hans väldiga lekamen släpptes lös som en lavin av fräknigt fett över golvet. De översminkade duvorna kring hans bord skrattade högt och inte särskilt hjärtligt, pekade på sin väns minimala slemspett och fortsatte att dricka.

”Hä men för fan, jag pallar inte det här mer.” Borgan knackade på sin kompanjon på axeln och ställde sig upp.

Några hundra år tidigare bodde det en synsk flicka i byn Legva några mil söderut, som utan att begripa vad det var hon såg en natt hade skådat in i framtiden och sett hur Borgans och Svenars visit på Poeten slutade. Efteråt hade hon skrivit ner sin syn i en liten bok som några år senare kom i händerna på en Tempelväktare och sedermera resulterade i att hon torterades och brändes på bål som en kättare. Hennes bror flydde från byn och slutade sina dagar som en röv till salu i någon namnlös hamn i den fjärran västern.

Men om detta visste varken Borgan eller Svenar någonting när de stod på taket till Poeten och räknade kvällens intäkter.