Jag är singel, eller ensamstående som det heter när man fyllt 35, och för några månader sedan fick jag för mig att testa det där med ”nätdejting” som folk pratar så mycket om. Vad var det värsta som kunde hända, liksom?
Det ska jag berätta nu.
Aldrig har jag känt mig så deppad som när jag hängde på de där hemsidorna. De fick mig att avsky mig själv, att känna mig cynisk på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Ansiktena som flimrade förbi på skärmen kändes inte som människor. Allting var som ett spel där man skulle optimera sin profil i syfte att få flest chattförfrågningar. Det var inte på riktigt.
Ytligheten jag upptäckte inom mig. Jag avfärdade folk av de mest bisarra anledningar. Ful frisyr, dålig på att stava, hade barn, gillade David Guetta, till exempel. Jag avfärdade dem av anledningar som aldrig hade varit ett problem irl, där man möter personen först – inte ett cv och en elevator pitch. Till min fasa väcktes en utseendefixering i mig, något som jag aldrig tidigare varit med om på det sättet. Jag kunde bara skita i att svara på någons meddelande för att hon inte uppfyllde något ospecificerat krav på snygghet.
Jag upplevde en våldsam känsla av ett ”gräset är grönare”, och med tanke på mängden av människor som finns på de där sajterna så går det att klicka vidare i all oändlighet. Jag hamnade väldigt snabbt i någon sorts kallt, beräknande sökande. Oklart efter vad.
Jag hittade helt enkelt en svinig jävla douche-sida av mig själv som jag fram tills dess inte ens vetat existerade. Det kan ju vara bra att veta att jag har sådana anlag också, men fan … man deppar ju ihop för mindre.
Lägg till detta att alla ljuger. Hela tiden. Vissa ljuger stort, andra ljuger smått, men ingen berättar hela sanningen. Jag nämnde elevator pitch ovan, men det stämmer inte riktigt. En elevator pitch försöker i alla fall göra en ärlig summering av något, medan profilerna på dejtingsajterna i bästa fall är förskönande reklampelare. I värsta fall skrivna utifrån vad personen i fråga tror ska locka till sig flest aspiranter.
Efter ett tag kom även insikten att dejtingsajterna inte är designade för att man ska hitta någon – utan för att man ska fortsätta söka. Företagen tjänar inga pengar på fungerande relationer och fredagsmysande par, snarare på närhetstörstande singelmedlemmar. Visst, några stycken måste finna varandra – det är ju bra pr – men inte för många och inte för snabbt. Det finns nog en matematisk formel för det.
Jag har vänner som träffat sitt livs kärlek via sådana här sajter, men jag känner exponentiellt fler som testat och gett upp i förtvivlan. Det är väl som att spela på lotto: ibland drar man hem storkovan men oftast så går man back.
En del i det hela handlar om uthållighet, tror jag. Relationen arbete/utdelning är helt fucked up. Om jag skickar meddelanden till 10 olika personer så får jag kanske svar på 1. Av 10 svar uppstår det på sin höjd 1 konversation. Av 10 konversationer blir det med lite tur 1 dejt irl. Orkar man med 10 förstadejter kanske man lyckas träffa någon man vill gå på en andra dejt med.
Vem fan har tid med sånt? Vem har orken? Det är värre än att söka jobb.
Nätdejting fick mig att hata mig själv. Jag lever hellre ensam resten av livet än att testa det en enda gång till.
Piruett 
Jag träffade min tjej där, länge sen dock – på spraydate. Så det finns hopp om man håller ut antar jag…
GillaGilla
Jag träffade min fru på Spraydate. Så jag är nöjd. Men det kanske inte är för alla. Hur som helst, det kan funka.
GillaGilla
Mycket intressant Magnus. Slate.com hade en artikel (den refererades till pa deras podcast och ett snabbt googlande borde komma till denna: http://www.nytimes.com/2010/08/22/magazine/22Adulthood-t.html?_r=0) med liknande tankar, och som de generaliserade till ”the milliennials”. Just natdejting med sitt grona gras, och longtailsokande sags som daligt for unga och aldre som faktiskt ville traffa nagon, och manga tankte istallet ”men om jag trycker /next/ tusen ganger till sa kanske nagon annu battre dyker upp”.
Mycket intressant. Jag missade hela natdejtningen, men var pa spray da jag flyttade till ny stad och testade for att hitta vanner. Redan da (10-15 ar sedan?) sa kande jag igen en del av de attribut du namner.
Tack for en intressant post!
GillaGilla
och har ar den ratta lanken. Boken var inspirerad av artikeln nedan
GillaGilla
Visst kan nätdejting vara en aning ytligt, men hur ytligt är det inte i baren på hippa haket en fredagskväll? Där har du bara det yttre att gå på inledningsvis (även om charm etc såklart spelar en viss roll…) På en dejtingsida har du i alla fall möjlighet att uttrycka dig. Sedan är det klart att dejtingsidorna är ute efter profit, men jag tror knappast att det saknas singlar i det här landet hur som helst, så… Well, lycka till någon annan stans, nätet passar ju inte alla.
GillaGilla
Jag menar inte att krogen är ett bättre ställe på något sätt. Båda har rätt många nackdelar. Det man kan säga till krogens fördel är att man sällan går dit med målet att hitta en livspartner, vilket är nätdejtingens hela syfte. Förväntningarna är annorlunda, så att säga.
GillaGilla
Träffade min make via DC++, träffat flera av mina närmsta vänner så också. Nu är ju DC++ inte lika stort som det en gång varit men det var ett riktigt bra sätt att komma i kontakt med likasinnade en gång i tiden och man slipper det ytliga.
GillaGilla
Jag har aldrig testat nätdejting och kommer nog, förhoppningsvis aldrig göra det heller. Jag känner mig smart som lyckats undvika dejtingsajter på grund av min egen förutfattade mening om dom… som visat sig vara sann 😉 Men man ska väl aldrig säga aldrig deklart.
GillaGilla
Intressant! Själv kan jag erkänna att jag en gång startade en fejkanvändare på en dejtingsajt, där jag var bisexuell kille istället för heterotjej. Det visade sig vara mer underhållande än jag trodde och jag hängde kvar i över ett år och pratade med spännande människor från hela världen. Undvek svenskar för att slippa förfrågningar om att träffas och förbannade webcammens uppfinnare. Gav till slut upp fejkdejtandet i skam efter att en kille köpt en webcam åt mig och bett om min adress…
GillaGilla
Allting handlar i slutändan om vad du söker och vart du letar. Själv har jag hittat massa människor på nätet som idag är mina närmaste vänner. Sen är det ju synd att du upptäckte dig själv som mer ytlig än du trodde men ja sådant händer, alla bryr vi oss om utseende men försök att omvandla det till ett letande efter liknande intressen. Eller ja det du nu vill ha av det, vill du ha en kk, ett förhållande liksom. Det kommer nog gå bra men man får ge sig till tåls även fast man verkligen inte vill det.
GillaGilla
Jag har träffat ett par tjejer via nätdejting som lett till förhållanden. Men nu tror jag att jag fastnat i nån sorts ”nja, det kan ju finnas nån bättre”, och kilckar vidare. Lite beror det väl på att många har så otroligt intetsägande profiler att man bara har utseendet att gå efter.
Jag var in på spraydejt(?) för efter flera år, och väldigt många var fortfarande kvar efter typ 5 år. Så du har kanske rätt i att det funkar så där.
okcupid tyckte jag dock var en rätt kul sajt, men nästan ingen från Sverige är där tyvärr. Möjligen om man bor i Stockholm.
Själv har jag gett upp nu, och siktar på att leva ensam. 😦
*gråtrunkar*
GillaGilla
FATTAR INTE HELLER! Man känner ju sig som att man är på anställ ningsintervju! Dessutom är inte jag så jävla lättsam och positiv som man ska vara. Inte bra på att göra reklam för mig själv heller. Dessutom blir jag bara tristare allt eftersom. Jag är bäst sådär i början.
GillaGilla
Jag hade en helt annan upplevelse av de två veckor jag provade på nätdejting. Mailade med några få killar, bestämde träff med en av dem, vi sågs och tog en fika. Det blev en väldigt trevlig fika, så vi sågs igen och igen och tredje gången klättrade vi tillsammans. Sedan åkte vi hem till honom och åt pizza och hade sex och efter det liksom bara flöt det på till att vi blev tillsammans. Nu har vi varit ihop i drygt ett år och har en jättefin relation. Har aldrig gått så lätt att hitta partner annars…
Alltså, jag inser att jag hade himla tur och en massa flyt. Men jag tror ändå nätdejting passar mig med många bättre än att ragga ute på krogen. Och visst, det finns väl fler alternativ än så, men om man som jag är hetero och går på en utbildning där 90% är av samma kön som en själv så är det inte så himla lätt ändå. Jag känner mig mer ytlig och tillgjord om jag är ute och dansar eftersom jag inte ens tycker det är roligt. Där känns det ju verkligen som att folk mest går efter utseendet, man hör ju inte vad man säger när det är hög musik ändå 😉 På nätdejtingsida kan man ju till och med välja att inte ha en profilbild för att se vilka som svarar ändå… om man stör sig på ytligheten alltså.
GillaGilla
Fan, man borde ha lite mer tur.
GillaGilla
Japp. Tur är görbra. Och att vara sig själv, tror jag. För det är väl därför nätdejting failar så ofta – för att folk inte är sig själva? För att folk tror att man måste göra sin presentation till en förskönad version av sig själv? Inte konstigt att träffen irl sedan inte lever upp till förväntningarna. Det är vad jag tror i alla fall. Men vem är jag att sitat här och proffstycka, jag har ju bara några veckors erfarenhet i ämnet… 🙂
GillaGilla
Väldigt roligt att du jämför nätdejting med elevator pitch då jag själv tänkt samma sak när jag först fick konceptet förklarat för mig på en föreläsning, även om du själv säger att det inte riktigt är applicerbart.
Hur som helst så tror jag inte att nätdejting passar alla, verkligen inte. Jag har testat lite, blev inspirerad efter att surfat runt på sidor med tips ex. på xn--ntdejtingtips-bfb.se (konstig adress), men det är svårt att säga om man inte skulle haft större tur på ICA, biblioteket eller kaféet.
GillaGilla
Ja, det där låter ju inte riktigt klokt !! – nej , jag håller med , det är inte för de sökande men för de företsg som tar betalt – tacka vet jag gamla tiders träffar då man träffade sin partner i riktiga livet – vad hände med det ”Riktiga Livet” förresten ??????
GillaGilla
Hi hi Va bra skrivet! Känner exakt i gen mig! Alla precis alla tränar typ dygnet runt…och så funderar man hur hinner dom jobba…och dessutom är det stora intresset resa!! Om man nu inte hinner jobba för man tränar hela tiden(trots det har man 60kg övervikt).Hur har man råd att resa hela tiden…
GillaGilla
Du satte ord precis på den känsla jag fick när jag testade nätdejting. Hur har man tid att hålla på med detta? Om jag inte blir alltför desperat i framtiden är jag hellre ensam…
GillaGilla
Intressant artikel, har själv testat nätdejting i år och det är väl inget ”vidare” Precis som du beskriver det är det sjukt att ytlighet kan verkligen avgöra om första kontakten ska ske eller inte. Ditt inlägg är relativt gammalt (2012) Men så som du har beskrivet det för det året, kan jag enbart poängtera att nätdejting för i år (2014) skiljer sig inte större. Jag läste även en liknande artikel om ytlighet och trenden nätdejting hos http://www.dejtingkung.se och känns som allt fler ”spekulerar” på samma sätt. Finns även fler sajter som lyfter detta resonemanget. Tyvärr ska en bild avgöra för först kontakt – absurt men thats internet! Det har blivit mer ”accepterat” att flirta på nätet i Sverige, det märks ju med tanke på att allt fler nya dejtingsidor har etablerats samt allt media skriver om, men sen att få till EN seriös dejt tar nog sjukt mycket tid och energi – men jag har även vänner som har lyckats med detta.
GillaGilla
Håller helt med… Så jag gick ur.. Kram chris
GillaGilla
Jag håller till hundra procent med dig och tänker sluta. Jag har testat en månad och betalade för ett år, men det är helt enkelt inte värt det. Det är verkligheten som en mäklarannons och trots att jag vet människor som träffats på nätet och gift sig och levt lyckliga i alla sina dagar kommer det inte att fungera för mig. Det är för ytligt och alla verkar ha flera på gång simultant, det finns inte en chans till verklig kontakt. På ett sätt är det bra, man inser att kärlek är en mental grej, det skapas i ens eget huvud. När människor blir kära i drömbilder tappar de intresset för verkliga, vanliga människor med sina goda och mindre goda egenskaper.
GillaGilla
Det du beskriver är så på pricken. Jag känner dessvärre igen mig själv från när jag testade nätdejting under några månader för några år sen. Jag märkte hur jag hamnade i nån sorts önskeliste-tänkande; hur jag satt och dissade killar av alla möjliga anledningar som jag inte skulle ha brytt mig om i verkligheten: För gammal, för tjock, för många barn, gillar golf, gillar segling… Fast jag häpnade också över hur många killar som inte alls hade lagt nån energi överhuvudtaget på sin presentation men ändå försökte få kontakt. Varför i all världen trodde de att kvinnor skulle bli intresserade av dem när de inte berättar nåt om sig själva och ofta inte ens visade hur de såg ut, eller lade upp ett foto med neddragna mungipor där de såg riktigt griniga ut?
GillaGilla
Äch ta det med en nypa salt jag träffade min själsfrände på en gratis sajt och har ett helt nytt liv efter det Han va inte min DRÖM man från början det växte fram efter vi hängt som vänner Sätter man ribban skyhögt som många gör då lär man bli bitter och snurra runt desperat forever i singelland vare sig det är IRL eller via nätet 🙂
GillaGilla